Tråkigt sätt av din man att skoja på det sättet! Klart det sårar dig! Och- det borde du säga till honom när han gör så… jag hoppas du gjorde det men antagligen lät du det passera.
Jag håller tummarna för att din man går fullt in i terapin tillsammans med dig men det kan givetvis lika väl visa sig att han inte gör det- men jag rekommenderar iallafall dig att gå all in, försök, öppna upp och ge allt. Gör uppgifterna, våga vara sårbar- värsta scenariot är att det inte går och då kommer du vara krossad oavsett det kommer göra ont men inte ondare för att du försökte. Om du försöker kan du ju också lyckas och ni lever lyckliga tillsammans i framtiden- men det kommer bara kunna hända om du försöker!
Jag förstår hur läskigt det är, hur jobbigt det känns men kör på. Jag håller tummarna för att ni hittar tillbaka till varandra!
Tack så jättemycket för ditt svar. Det betyder mycket!
Ja jag lät det passera… jag sa ingenting men han förstod nog men ändå…
Igår var han så gullig och snäll mot mig men jag tycker att han borde ta tag i problemet. Han borde börja samtalet och ta initiativ. Det kom fram lite på terapin att han känner sig bortprioriterad och utanför men det valet är hans.
Ja jag vill verkligen gå all in men är rädd för att öppna mig och bli så sårad så jättebra input från dig!
Först skulle jag vilja be dig om att sluta använda ordet ”borde”. Det är ingen kritik så ta det inte så.
Utan bara att livet skulle vara enklare om man slutade säga ”han borde göra”. Den enda du kan förändra är dig själv. Gå absolut inte och vänta på att han ska göra nåt. Det är klart att i en perfekt värld så skulle han göra allt du önskar.
Det kan finnas många orsaker till att han inte orkar ta tag i ert förhållande. 34 år? Han kanske är less, trött, allting är bara vardag och han ser ingen ljusning. Kanske sitter och drömmer om hur ni hade det i början?
Men! Du fick faktiskt lite input där av honom. Han delade nånting om sig själv. Toppen!
Han känner sig utanför och bortprioriterad.
Om du utan att lägga in dina egna åsikter tänker att han talar sanning (för det är ju hans sanning). Hur tror du han kan känna så? Var kommer det ifrån?
Hur menar du att det är hans val att vara utanför?
Sen tänker jag att tecknen du sett att det skulle vara nån annan. Strunta i dom ett tag. Det kanske visar sig att han har fått samtalshjälp från kyrkan eller nåt? Eller från vårdcentralen som faktiskt gör hembesök eller kontakt via psykteamet. Eller nån granne som kommer över och pratar. Du vet inte än.
Det kan vara att han är deppad och rädd för att berätta.
Det kan vara en annan kvinna.
Det kan vara många olika saker.
Jag tycker det låter som om din man är rädd för sina egna känslor o vad de för med sig.
Att skoja till det i en allvarlig stund är ett tecken på det. Han orkar inte vara i den allvarliga känslan. Det är förmodligen därför ”han inte vet”.
Supervanlig känsla. Förmodligen känner du något liknande? Han kanske ”borde något”, men han gör ju inte det. Kanske är han inte kapabel till det? Han är inte bättre än så här.
Nu vet du om hans känsla. Då kan ju du adressera detta, även om det är han som borde, enligt dig.
Om du seriöst vill ha det bättre och inte skiljas, då måste båda göra sitt yttersta. Om du väntar på vad han borde, gör du ditt yttersta då? Han borde förstås också, men det kan inte du ta ansvar för. Du kan bara ta ansvar för dina handlingar.
Vill ni inte förlora varandra så måste ni agera annorlunda, annars ändras inget. Då kan man inte knyta näven i fickan o säga vad den andre borde göra.
Superbra steg är att ni börjat på familjerådgivningen! Om ditt mål är att få honom att ändra sig, inse, börja eller sluta med något, så är det tyvärr inte så parterapi fungerar. Ni båda behöver jobba med saker och göra det som ett team. Men det enda sättet att fördjupa och utveckla förhållandet är att vara sårbar, det är där det börjar. HappyDajting har skrivit massor av inlägg om sårbarhet och även haft det som tema i sin podd, läs och lyssna! Att vara sårbar betyder inte att man “vräker ur sig allt” eller “blottar hela sig” utan det handlar om att stegvis öppna sig. I början kan den ena behöva ta fler steg än den andra och här är det viktigt att inte räkna på millimeter utan vara stöttande. Jag tänker på att du ovan skrivit att du är rädd att öppna dig och bli sårad, men det är precis vad du behöver göra och då i din takt. Glöm inte heller att sårbar inte endast är att prata om negativa saker, det kan likaväl handla om att dela med sig om sina drömmar och förhoppningar! Lycka till
Nä det är såklart att jag inte ”borde” tänka så. Men jag blir så dum och ogenerös när jag tycker så. (Sjunker ganska lågt faktiskt ibland, tjurar och blir tyst) Vi är så fruktansvärt olika och har ändå bejakat varandras olikheter och passat ihop på det sättet. Jag har inte fått mycket bekräftelse från honom under våra år och jag behöver mycket bekräftelse och det är mest jag som har jobbat för vårt äktenskap och jag tröttnade nu så därför hamnade vi här. Jag har alltid letat efter minsta lilla kärleksförklaring från hans sida och vet att han visar dem ju på sitt sätt men ibland blir det så jobbigt och jag orkar inte
Såklart 34 år är lång tid och vi var unga. Han menar att vi har växt ifrån varandra.
Han sa själv på terapin att han hade gjort valet att hålla sig utanför och att det inte berodde på mig och mitt agerande.
Tror att terapin är bra för oss hur vi än kommer att göra.
Jag gör verkligen inte mitt yttersta i nuläget nej tyvärr jag är så slut jag och orkar inte mycket nu. Jag har varit så ledsen och vi har haft det jobbigt en längre tid utan att ta tag i problemet. Jag har ju tyckt att han borde veta hur jag vill ha det men såklart inte sagt det till honom… Jag har haft förväntningar på honom som han inte har haft en aning om och då har jag haft ett så högt fall och blivit sur och han vet ju inte varför givetvis… mycket logiskt eller hur? Men i min hjärna är det inte det just då… och till detta har jag även ett nytt jobb.
Du är bara människa du också.
Jag förstår dig verkligen. Den negativa spiralen snurrar på o man är en del i den.
Du kan inte kämpa själv, ni måste vara två.
Tyvärr undrar jag om det inte finns någon tredje part där i bakgrunden också.
Halvtrötta medelålders män brukar inte börja fundera på sådant här om inte intresse väckts för en annan vardag. Jag önskar jag har fel.
Ni måste kommunicera och komma närmare varandra. Han måste faktiskt också visa att det är det han vill, annars lär ni inte lösa detta.
Igår gjorde jag relationsfrågor som vi skulle svara på och diskutera kring.
Så nu står det ganska klart att det bara är jag som vill reparera vårt äktenskap vi hade bra snack. Men det finns inget att bygga på tyvärr och jag orkar definitivt inte att jobba på det själv.
Han vill bo isär utan att skiljas är det någon som har bra eller dålig erfarenhet av det?
Jag vill isåfall inte bo kvar i huset utan jag vill flytta till en lägenhet.
Vi var unga när vi träffades och vi har aldrig bott själva och det är det han saknar säger han. Han vill vara själv.
Jag tror rent krasst att här finns inte mycket att hoppas på för dig… iaf inte i det korta perspektivet.
Kanske om du släpper honom helt fri att blir ung tonåring igen och “leva ensam” på de sätt som tonåringar vanligtvis gör
Chansen att det blir ni igen är väl att han upptäcker att han är en rätt bedagad tonåring och att tonåringslivet bland de som mer hör hemma där inte är så inkluderande för “gamlingar”… inte helt otroligt att han då kommer till sans och saknar kon när båset är tom, det vill säga om det är tomt då han eventuellt vaknar?!
Men frågan är väl vad det medför för dig att stå bredvid och vänta medan han blir barn på nytt? Och vill man gå ihop med en sådan person en gång till i en tid i livet när pensionering ligger mkt närmare till hands än tonårsliv…
Ja, det kan man bara spekulera över. Min personliga tro är ju att det kan bli en kombination en återgång till det vana/trygga/lika som självklart kan vara positiv, medan drömmen om något annat/mer kan finnas kvar… iof som något mer eller mindre ouppnåeligt, men likafullt så skulle jag vara tveksam.
För den som faktiskt är nöjd och lycklig i sin relation sneglar ju inte utanför och dras mot något helt annat till den grad att den väljer att bryta upp (men ändå inte vill skiljas för att kunna “lämna bakdörren på glänt”), så risken är ju att den gamla invanda sas får anses duga för den händelse att det nya livet inte visar sig erbjuda det man hoppas på
Ja vad ska jag säga… jag orkar verkligen inte mer! Jag frågade honom eftersom han inte gjort något av ”hemläxorna” om vi ska fortsätta med familjerådgivningen -Vad tycker du, var ju den klassiska… jag sa nä nu frågar jag dig! - Ja jag vet inte om det ger något om hon kan göra något , alltså han har inte förstått någonting tyvärr jag har avbokat!! Satt upp mig på visning av en lägenhet.
Det jobbiga är att mina känslor för honom bara blir svalare och svalare fast samtidigt vet jag att skulle han närma sig mig och ge mig bekräftelse och uppmärksamhet så pirrar det till i kroppen
Allt han gör är så konstigt jag känner inte igen honom. Han är så glättig och pratig. Men vågar inte facea sina känslor. Jag bara går omkring och retar upp mig på allt. Letar tecken på otrohet jag är helt slut och dränerad sover så dåligt vaknar på nätterna och tankarna virvlar sedan ligger han bredvid och snarkar helvetet!
Jag känner att han kan inte ta beslutet och vill att jag gör det till slut då lämnas han oansvarig. Då blir det jag som gick. Så löjligt är det😒
Det som känns jobbigt är att berätta för våra vuxna barn. Hur gör man det? Bara för barnen? Eller med respektive…barnbarnen? Samlar alla? Föräldrar? Syskon? Tror det blir en chock för alla tror inte det finns på någons världskarta att vi går skilda vägar
Hur man, dvs ni båda, väljer att göra beror sannolikt lite på vad ni/du/han vill åstadkomma.
Att samla de vuxna barnen och respektive om de vill är väl det naturliga i min värld. Att dra in små barnbarn och resterande ursprungsfamiljer/släkt känns väldigt överdramatiserat.
jag är så slut jag och orkar inte mycket nu. Jag har varit så ledsen och vi har haft det jobbigt en längre tid utan att ta tag i problemet. Jag har ju tyckt att han borde veta hur jag vill ha det men såklart inte sagt det till honom… Jag har haft förväntningar på honom som han inte har haft en aning om 
och då har jag haft ett så högt fall och blivit sur och han vet ju inte varför givetvis… mycket logiskt eller hur? Men i min hjärna är det inte det just då… och till detta har jag även ett nytt jobb.
fast samtidigt vet jag att skulle han närma sig mig och ge mig bekräftelse och uppmärksamhet så pirrar det till i kroppen 
jag är helt slut och dränerad sover så dåligt vaknar på nätterna och tankarna virvlar sedan ligger han bredvid och snarkar helvetet!
