Jag vill hitta livet igen

Allmänna diskussioner
1

Nu är Pulvret här igen.

Jag försöker landa i mitt nya liv, känslan är att man blivit omedvetet dömd till ett straff som är mycket värre en ett enkelt fängelsestraff. I Fängelset känner man sig knappast heller lika ensam.

Avskyr mitt liv nu på så många vis. Känns så ofta nattsvart, trots att jag ännu villl leva.
Samtidigt börjar jag tänka i andra banor nu. Snarare motivera mig själv till att livet blir lättare om jag slutar existera. Vill dock kämpa lite till ännu.

Dejta. Har försökt med Tinder och någon till app, mest för att se vad det kan ge. Men de är ju omöjligt att träffa någon där via. Prövat med många olika bilder och profiltexter. Får knappt några likes och tror jag fått en match. Trodde detta sku vara lättare… Men dejtingmarknaden är idag de fotogeniskt snygga killarnas och kvinnornas marknad. Letar ett fling, något lite kul. Någon som bara kan ge mig en kram. Här känner man sig dömd till lång ensamhet.

Barnen, där kommer X flytta och då förlorar jag även den tätare kontakten jag har till dem idag och blir där dömd till att jag blir varannan helgpappa. Alternativt så strider vi om detta juridiskt och jag får då ha barnen istället hos mig på veckorna istället för hos henne. Är för lång väg att i praktiken pendla två ggr per dygn till dagis/skola. Hon prioriterar flytt före min önskan och att vi sku få en smidig lösning här. Jag kunde kanske flytta efter, men vill verkligen inte det.

Jobbmässigt har de lite gått framåt, två arbetsintervjuer imorgon som jag hoppas kan leda till något.

Jag har även så svårt att förstå, varför ville hon ej kämpa för oss och barnen.
Vill ej ha kontakt eller se henne mer än nödvändigt. Trots detta hör hon nästan av sig varje dag angående något praktiskt, något kring barnen. Och trots att jag sagt att jag ej vill att hon ringer, så även det gör hon. Svarar dock sällan.

Brukar tänka att jag säger hejdå till henne… Typ som att hon har dött och nu åker in i molnet…
Slutat hoppas på en återförening.

Jag saknar så livsglädje, hur fan kan man bli lyckligare av en skilsmässa?

Att träffa bekanta i klubbben som talar om barn som är påväg, deras karriärsutveckling och hur lyckliga de är. Det är otroligt tufft, dessutom är jag för gammal och måste sluta klubben nu i sommar och då förlorar jag även den kontakten. Känns också tungt, men detta har jag vetat länge att kommer att ske.

Känns som jag dömts till ensamhet och att ingen ens riktigt villl förstå hur tufft jag har det. Mitt eget fel eftersom jag försöker att hålla en god min och ej visa hur dåligt jag mår inför någon annan än min terapeut.

Ekonomiskt så går det även till fel håll, men orkar ej bry mig nu. Är dock mycket sparsam och jag får höra “att du har ju pengar”. Ja, men de är inte roligt och bränna pengar när man knappt får något in.

Jag önskar jag snart får lite ljus i mitt liv och kommer ur denna skit.
Anser mig inte vara värd detta.

  • Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta?

  • Något tips, vad kan man göra för att på något vis få känna lite livsglädje i alla fall och hitta livet igen?

Läkaren ansåg inte jag hade depression och vägrade skriva ut något.

1 gillning
2

Du kommer aldrig förstå allt och helt krasst hon ville inte kämpa för dig och barnen för hon älskade inte dig på rätt sätt längre. Så kan det bli, det är sorgligt. Men du är betydligt mer värd än att böna och be efter någon som inte vill ha dig. Alla är det.

Du behöver hitta sätt att jobba igenom din ilska och din offermentalitet. Den lyser igenom och det märks att den plågar dig.
Vad som hjälper bäst måste du nog själv hitta. Men den handlar om dig och i n t e andra. Varken ditt ex eller nya partners.

Terapi och hård fysisk träning är receptet som funkat för mig.

2 gillningar
3

Var är barnen skrivna nu? De får inte flyttas därifrån om inte du godkänner det. En förälder får inte flytta med barnet om inte den andra föräldern godkänner. Hon får inte heller byta dagis eller skola om inte du vill.

2 gillningar
4

Du är fortfarande väldigt låg på seratonin vilket troligtvis gör att livet känns ännu mer skit. Du skulle nog behövt lite hjälp med detta, konstigt att läkaren vägrade? De bör ju veta vad som händer i hjärnan vid sådana här trauman. Försök få upp nivåerna genom främst träning, promenader, vara utomhus, äta, sova och avslappning. Inte så lätt men det funkar bättre på lång sikt än att springa in i armarna på mosatta könet för att försöka få trygghet o bekräftelse. Det kommer ifatt igen ändå. Det är helt normalt att tycka livet suger o bra att du får ut det här. Du måste genom skiten för att kunna komma vidare på ett bra sätt. Kämpa vidare en futtig dag i taget så skall du se att det kommer bli rätt fint en bra bit framåt på stigen.

2 gillningar
5

Ja, de stämmer nog. Jag borde ha reagerat tidigare, men då visste jag inget och hade inte ens vetat vad jag sku ha gjort då… Bönar dock inte efter henne så att hon ser det, utan lägger på värsta leendet och är supertrevlig.

Försöker vara vänlig, men samtidigt ta avstånd. Och hon vill hålla fast i mig som vän. Förstår inte att jag ej vill bli och tala med henne osv. Att jag ej vill att hon ringer och skickar en massa till mig hela tiden. Inte intresserad av annat än de som rör barnen eller annat viktigt. Naturligtvis blir jag glad när hon hör av sig och sku gärna stanna länge hos henne. Men de går inte. Då blir jag aldrig avgiftad och sedan när de finns en ny i hennes liv, sedan faller jag som en sten. Är redan livrädd för den dagen och hur jag reagerar då. Då kommer säkert ilskan.

Har väldigt lite ilska, men känner mig sviken och absolut. Jag har en stark offermentalitet i synerhet när jag dessutom blev arbetslös. Hade behövt hennes stöd nu.

Var precis och tränade och går även på terapi. Försöker även att alltid gråta när jag känner för det och jag har möjlighet att visa mig ledsen. Är så mycket bättre efteråt.

Tack för att du bryr dig, det betyder mer än du tror.

2 gillningar
6

De är skrivna vid vårt gamla hem, barnen bor där med X. Själv flyttade jag ut.

Jag vet men de är mer komplicerat än så och en del i mig förstår att hon vill bort. Blir säkert en egen tråd när jag orkar diskutera det…

7

Du gör så gott du kan. Ingen kan begära mer. Inte ens du av dig själv. Var snäll mot dig själv. Du har blivit sviken, det tar tid och det är jobbigt.:mending_heart:

Fråga; har du sagt till henne att du just nu inte klarar av att ha henne som vän?

8

Oj, vilket grymt svar.
Ska ta till mig dina tips.

Är nog tryggheten och någon kram jag söker i motparten när jag försöker dejta. Inte intimitet, och inte heller bekräftelse… Genom skiten ska jag på ett eller annat vis. Hoppas verkligen att de blir bättre med tiden. Är så otroligt glad att vi har vår och sommar framför mig och inte en mörk deppig höst.

Min idealmålbild är att jag hittar ett nytt bra jobb och en partner som ska älska mig och jag fan i mig verkligen ska älska tillbaka. Där vi tillsamans kan vara lyckliga med och utan barnen. Sedan önskar jag att vi även kan umgås med X och hennes nya som vänner i framtiden. Dela sommarstugan och göra saker med barnen ihop. Min sista önskan är även att mina föräldrar ännu får många år. De är min största trygghet idag, medan barnen är de som ger mig kärlek och närhet. Deras kramar är guld värda.

Men hur ska jag få mitt X att sluta snacka.
Idag hade hon tydligen blivit inbjuden på fika till mina föräldrar när hon sökte sonen och min bror var tydligen även där. Och hon tyckte det varit mycket trevligt.
Dock mindre kul att höra om. Bra om de umgås och kan ha en nära relation, men jag vill ej veta…

Sedan berättade hon om hur hon fyllt i skilmässopappren i sin tur och att hon var lycklig nu när de var inskickade. Kan här förtydliga att de var jag som skickade in de först för någon vecka sedan eftersom hon tjatade om sitt äktenskapsord och att jag måste skriva på det först. .

Det sjuka är att jag avskyr och gillar när hon tar kontakt och berättar en massa oväsentligt, men de försvårar väl samtidigt avgiftningen. De ger känslan att hon till viss del är kvar ännu. Samtidigt kan jag ej släppa greppet.

Tack för att du bryr dig.

9

Ja, de har jag gjort.

Idag sade jag rakt ut att jag ej vill se henne.
Men att de inte är något emot henne.

Och det har varit tyst sedan dess på mobilen.
Tror hon börjar förstå att vi måste på allvar ta avstånd.

Har lagt henne på “mute”, men ändå kollar jag flera tiotals gånger per dag om hon skickat något.

10

Bra gjort, även om det känns asjobbigt nu och ”fel” så kommer det vara känslor som är lättare att samexistera med ju mer tid som går.
Det är inte lätt att göra något som man vet är rätt men ändå inte vill.
Tolka nu inte hennes tystnad som att hon ogillar dig eller är arg, är hon tyst när du bett henne så är det av respekt för dig. Och det är en bra sak.

Och kom ihåg, det behöver inte vara som nu för evigt. Men så länge du känner mer för henne än som en vän så är all kontakt utöver den ni måste ha inte jättebra.
Distans hjälper. Du behöver läka.

Ett konkret tips för sms-väntandet (och det tvångsmässiga tittandet) varje gång du sträcker dig efter mobilen, tilltala dig själv högt.
”Titta inte! Jag vill inte titta. Det hjälper inte mig just nu.” Ibland måste man tilltala hjärnan för att väcka den och bryta tvångsmässiga mönster.
Funkat rätt bra för mig i perioder. Kan vara värt att testa.

1 gillning
11

Först och främst, en stor kram till dig, förstår att det måste kännas supertufft just nu! Jag har också varit där, i depressionens tunga linda.

Det bästa är dock, det går att hitta ut!

Först och främst, fokusera på att du ALLTID fyller de fyra mest basala behoven;

  • Ät regelbundet och BRA mat. Tallriksmodellen är en superbra grund, är man mer intresserad finns det hur mycket som helst att testa, men håll dig till regelbundna måltider, varken överät eller hoppa över mål.

  • Prioritera vila och helst sömn! Jag vet att det är svårt att sova på beställning, men försök klocka dig själv så att du vilar och helst sover 8 timmar per dygn. Varken mer eller mindre här också till en början.

  • Motion. Regelbunden rörelse är också fundamentalt. Under min depression, som olägligt nog sammanföll med permittering och coronakris, var min räddning de milslånga promenader jag var ute på dagligen. Man behöver inte gå mil, men försök att få in minst 30 minuter sammanlagt över dagen, samt 1-2 gånger mer koncentrerad rörelse, med vad du än gillar men gärna så att pulsen går upp.

-Social kontakt. Ring minst en vän per dag! Bjud in till samvaro, tacka ja till inbjudningar men lägg inte press på att du måste vara ”på topp” när du är där, det är okej att gå hem tidigt! Ha kontakt med djur! Om du inte har något eget, kolla om du kan passa någons hund eller annat. Anmäl dig till någon hjälporganisation och engagerade dig i dem som har det sämre ställt än nu! Det brukar ge nyttiga perspektiv.

När jag mådde som sämst prickade jag av dessa fyra punkter slaviskt varje dag, och insåg att så fort jag inte mådde bra så var det något av detta som inte var tillgodosett.

När du känner att du har koll på dessa grundbehov kan du börja fundera mer praktiskt på jobbsituation, hur du kan lägga en hållbar ekonomisk plan, välja dina fighter med ex om umgänge med barnen osv osv. Du kommer tyvärr ingenstans med dessa tankar förrän det mest grundläggande fungerar.

1 gillning
12

Tack för att du bryr dig.

Blev inte dess mer tystnad. Fick meddelanden direkt på morgonen. Hon behövde låna min bil, ville jag sku komma till henne och vakta baby-sonen osv. DEssutom hade hon blivit sjuk.

Nu fick jag precis ett meddelande om någon faktura hon har betalt.
Jag meddelade samtidigt att hon får flytta över Netflix till sig nu och ta bort mitt kort.

Försöker följa dina råd i alla fall och de kanske lugnar ner sig.

Ja, jag har nu en jobbig period, trodde jag hade kommit mer över henne än vad jag trots allt har gjort. Jobbsökandet hjälper inte heller situationen. Utan den stressen finns där bakom. Nu måste jag spara pengar och kan ej unna mig dess mer. Turvis knackar tankarna kring jobbsökandet och skilsmässan på hos mig.

Vänskap får vi se, vi har även en bodelning framför oss…

Tack igen, så skönt när man ser att någon bryr sig!!

Snart gått 3 månader och vännerna har lite fått nog på mig har jag märkt så försöker hålla avstånd där och inte heller dess mer diskutera om detta med dem längre…

13

Tack Mirah, mycket bra tips.

Ja, de känns mycket tufft, men samtidigt jag lever ännu och de är mest de externa omständigheterna som har förändrats (hemmet, barnen, 25% jobb och ingen fru). Jag har gått ner 10 kg i vikt och fått synligare samt större muskler och en snyggare kropp, så något positivt men annars är det gamla jag. En kropp dränkt i sorg.

Dina tips följer jag typ redan, okej maten kunde kanske vara nyttigare, men sparar här även pengar. Sömnen är kanske 5-6h, sovde förr allltid än 7-8h. Dock svårt att sova längre efter skilsmässan. Motionerar regelbundet (inte varje dag) och går bl.a på gym.

Sociala kontakter har jag inte så många av men springer på typ allt som ordnas, blivit mer aktiv i politiken mm. Vännerna försöker jag att ej belasta i risk att de tar avstånd.

Nytt jobb lägger jag mycket tid på att hitta nu, det är mitt s.k. arbete. Försöker hålla kvar en arbetsdag trots att jag ej arbetar då mer än 25%. Tror rutiner är viktiga. Tror jag “pulveriseras” ytterligare om jag lämnar bort detta, trots att de vore skönt…

Har även märkt att “undvika att tänka” så gör att man “orkar” mer och motarbetar de negativa. Lättare sagt en gjort när man är en person som brukar tänka mycket.

Tack för att du bryr dig.

2 gillningar
14

Nej, det är ju svårt när man har barn och fortfarande stora delar av ett liv ihop. Men så länge de kontakterna minimeras till att handla om just det så minskar man risken att dra igång en massa annat grubblande. Inte så att grubblandet försvinner men man blir bättre på att samexistera med det som sagt.

Att vara stressad över jobbet utöver allt annat är ju verkligen ett extra lager. Men du gör vad du kan och det kommer lösa sig. Tillslut gör ju det mesta de på något sätt.

Det tar tid och kraft att vara ledsen och ja, det är jävligt tråkigt också. Folk glömmer ofta att nämna det, hur fruktansvärt jävla tråkigt det är. Jag tror ärligt talat det är främst det som driver på den positiva förändringen till slut. Man orkar helt enkelt inte ha det så tråkigt hela livet. :slight_smile:

15

Det är bra, då har du alla förutsättningar för att ta dig ur den här kolgruvan. :pray:

En sak jag önskade att jag förstod var att det kommer att TA TID att må bättre. Jag var så frustrerad över att må dåligt när jag tyckte att jag ”gjorde allt” för att må bättre. Jag hade önskat att jag visste när det skulle vända, och i min enfald trodde jag att det skulle gå Såå mycket snabbare, men det tog 2-3 år för mig…

Det var också inte förrän jag ”gav upp” frustrationen över tidsperspektivet som måendet faktiskt vände, sedan har det var en långsam väg tillbaka, tänk dig en trappa med världens lägsta trappsteg?

En tankeövningen jag också gjorde mycket var att fokusera på tacksamhet och njuta av de små fina stunderna, typ vårens första värmande strålar, den första koppen kaffe på morgonen. Doften av nyklippt gräs mm.

Så småningom kommer du att vakna med en lite lättare känsla än dagen innan, sakta med säkert :hugs:

2 gillningar
16

@Pulvret
Jag förstår att detta kan vara frustrerande att höra, men du behöver lita mer på tiden. Det har ju bra gått ett par månader. Det är inte särskilt vanligt att livet har vänt på så kort tid. Läkandet efter en separation är som all annan rehabilitering - antingen försöker man sätta igång så fort som möjligt, med risk att skadan i så fall aldrig läker eller i till och med bli värre. Eller så får man ge det den tid det krävs, även om det är smärtsamt och tålamodskrävande, men i gengäld kommer man starkare ut på andra sidan.

Ta inte denna tid som ett tecken på att alla är emot dig och att livet är orättvist. (Ja, livet må visserligen ofta vara orättvist, men det är något du delar med många, många - många! - andra). Ta istället denna tid till att acceptera situationen. Visst får man många gånger vara arg, ledsen och bitter, men det bör i största möjliga mån vara flyktiga känslor som kommer i omgångar men som också måste få passera. Annars är risken att man fastnar i en passiv och abstrakt känsla av ilska och bitterhet som blir ett hinder snarare än en hjälp.

Det finns många historier på detta forum om människor som råkat fruktansvärt illa ut på alla möjliga sätt, men som ändå med tiden lyckats vända livet igen. Det går. Livet blir kanske inte som man först tänkte, men det kan fortfarande bli bra.

Det är bra att du sätter ned foten och kapar all onödig kontakt med exet. Det är också bra om du håller dig från dejting i början. Fokusera på dig själv just nu. Ta hjälp att hantera dina tankar och känslor. Fortsätt skriv av dig. Och kom ihåg att det finns ett annat liv där framme. För även om självmord ibland kan vara en lockande tröst är det ofta ungefär som att hugga av sig benet för att man har fått ett sår på det. Dvs, en oåterkallelig och drastisk handling till ett problem som ändå på sikt kommer att bli bra. För det blir det. Inte sällan blir det även bättre, även om det inte sker på ett trollslag.

2 gillningar
17

Det spelar ingen roll att hon vill bort. Din uppgift som pappa, är att se till barnens bästa och inte din exfrus. Barnens bästa är INTE att byta skola/dagis, förlora kompisarna och förlora sin pappa på samma gång. Bor de kvar på orten, så har de både mamma och pappa lika mycket, de har kvar kompisarna och tryggheten i sin skola och sina fröknar. Den där flytten är bara bra för ditt ex och inte ett dugg bra för någon annan!

18

Du skrev att du försöker vara glad och trevlig utåt. Kanske har läkaren missbedömt dig, att du visst skulle behöva anti dep.

De flesta människor svarar inte helt ärligt på hur dåligt man verkligen mår osv, för att man inte vill visa sig svag eller vara en belastning. Många har svårt att öppna upp sina innersta känslor och förmedla dom vidare…

Jag tänker att du kanske skulle behöva anti dep. Säg att du vill ha en annan läkare, om du inte är helt nöjd med din.

Försök göra intressen du mår bra av. Att skapa/bygga något, använda händerna kan också vara väldigt avkopplande.

Vara i naturen eller hålla på med växter.

Läsa psykologi.

1 gillning