Jag var nära, otroligt nära att avsluta mitt liv. Visste inte att man kan reagera såhär i impuls…
I tidigare tråd har jag försökt att minska kontakten med X, men tvärtom har det ökat. Hon vill ta upp och diskutera allting samt dela vardag med mig. Och ibland faller jag dit och vi chattar en stund istället för att svara kort men glatt.
Jag kände ibörjan av separationen att vill jag ens ha henne tillbaka och kom då fram till nej. Idag känner jag dock precis tvärtom.
När min X-fru denna vecka helt utan förvarning skickade sina insikter (småsaker som hade gott att diskutera och jag hade kunnat ändra lätt) om varför det tog slut. Ja då slog de svart för mig och jag vaknade typ upp först när jag stod på en bro mitt i natten och skulle hoppa, men undvek det efter som det såg så kallt och otrevligt ut. Jag har aldrig varit lika nära att ta livet av mig som denna gång. Var dock en otroligt skön känsla (eufori?) att promenera ner till bron typ som man sku varit hög eller något, när jag hade bestämt mig. Skämdes nästa morgon.
I sina insikter så kom hon dessutom ihåg en massa helt fel och kallade mig för en usel familjefar. Det tog hon dock sen tillbaka nästa dag. När jag tydligt frågade att minns du inte när jag gjorde det och det samt hur jag varje dag sökt från förskolan, var hemma ensam med dottern i 2-3h varje dag, ofta när hon jobbade över dessutom osv.
Jag minns det positiva, hon det negativa och hon irriterar sig snabbt på allt som jag gör. Gnäller och skickar vad jag ska göra osv. Samtidigt är hon även vänlig och gör mycket för mig. Hon vill ha kvar mig som nära vän, erbjudit att jag får sova över sedan i hennes nya lägenhet mm.
Jag är nästan helt säker att min Xfru har 40-årskris i kombination med kanske även graviditetsdepression eller liknande pluss de tidigare 5 småbarnsåren. Hon vill ha ett nytt liv, är inte nöjd över hur livet blev (saknar vänner här osv) och eftersom hon tappat känslorna för mig samt tröttnat så vill hon starta om. Hon klarar sig utan mig helt i hennes liv.
Dock vill hon ändå ha kvar mig som en trygghet i hennes liv, tills hon hittar en ny livskamrat eller nya nära vänner. Tvivlar på att det är bara tilll barnens bästa hon ser när de gäller mig. Tycker mig se en egoist träda fram, något som jag aldrig såg i förhållandet och som hon även sagt. Hon gjorde allt för mig och glömde bort sig själv. Fick reda på att hon går i terapi ännu, jag som trodde hon slutat för längesedan. Vilket tyder på att hon inte helleer mår bra. Trots att hon visar upp ett stenansikte inför mig.
På jobbfronten har de varit endel intervjuer, men inget konkret ännu:
Dock fick jag igår mitt första styrelseuppdrag (dock ingen ersättning tror jag) och så kom jag in på en ledarskapsutbildning hos McKinsey & Company.
Säg till henne att sluta höra av sig om det inte gäller barnen! Bestäm även vilken form du vill ha kontakt. Mail tex där du lägger in nån regel så mail från henne inte dimper in i inkorgen utan en specifik folder. Då kan du läsa när du orkar.
Sms endast vid akuta ärenden bara om barnen.
Så nära nollkontakt som möjligt.
Där. Läs det igen. Läs om det. Där har du din lilla skärva med insikt som du nu ska dra er historia igenom. För bara på det du beskriver i detta inlägg, så ja, hon agerar i egenintresse. Det är inget ovanligt, de allra flesta gör det mer eller mindre. Hon verkar dock vara lite gränslös med det hela, hon vill ha dig som vän och bollplank när det är bekvämt men drar sig inte heller för att kalla dig något så respektlöst som en usel familjefar. Det är ärligt talat väldigt grovt att kalla någon det, skulle aldrig i mitt liv göra detsamma även om jag hade känt så. Nu gör jag inte det visserligen men poängen är att vill du vara någons vän så finns det vissa saker du helt enkelt INTE säger. Det är heller inget som förklaras eller förmildras med var hon eventuellt befinner sig mentalt, ursäktas med någon sorts 40-års kris.
Hon slog under bältet och det är inte ok. Hon är vuxen, har ej ensamt tolkningsföreträde i det här och bör helt enkelt bete sig därefter. Ursäkta henne inte.
Att hon går i terapi, behöver inte betyda att hon mår dåligt över sitt beslut att lämna, utan att hon värderar och tar hand om sig själv. Är det något du ska ta efter så är det väl just den “egoismen”. Ta hand om dig själv nu.
Och det leder in på ditt självmordsförsök, för vi ska kalla det för vad det är. För även om det kändes impulsivt så gick du ändå till bron och kände ruset. Jag vet hur det känns, och också att det betyder något. Det är också det som du ska berätta i sin helhet för läkaren som du nu bokar tid hos direkt. Du väntar inte med det här, utan bokar idag. Jag vet att du varit där innan och inte fått hjälp, men nu går du igen. Och igen, tills du får det.
Sen minns jag inte om du har samtalsstöd, annars skaffar du det nu.
Hjärnan är en nervklump och det finns helt enkelt givna sätt som tar hand om den, dessa handlar om att förflytta det ensamma ältandet ut i verkligheten. För att göra det behövs ibland medicin, alltid samtal med någon annan och i övrigt en så hälsosam livstil som möjligt. Det är en kroppsdel och därmed går det alltid långsammare än man vill, hur hårt man behöver jobba är utifrån omständigheterna, men receptet är detsamma.
Medicin, samtal med någon som är fokuserad på dig, fysisk träning.
Du gick till bron och var nära att ta livet av dig? Sök hjälp nu direkt!! En läkare, och utöver det en eller flera goda vänner som du kan ringa NÄRSOMHELST om du får impulsen igen!!
(Min persolig historia: min mamma tog livet av sig efter separationen från min pappa. Han hade bedragit henne och hon tog det ofantligt hård, mycket hårdare än någon av oss märkte. Hon hade hittat en ny lägenhet, huset var sålt. Och sedan några dagar efter att skilsmässopappren hade undertecknats brast det för henne. Det var en ren impuls mitt i natten och jag är så säker på att hon skulle ha ångrat sig tusen gånger om - för även om hon hadde nått bottenläget just den dagen så fanns det ju så många tecken att från och med då skulle allt bli bättre igen som hon inte kunde se. Så gick hon miste om ett halvt liv, om att få se hur hennes barn blev vuxen, om att få träffa sina barnbarn. Snälla hitta någon som kan påminna dig om och om igen att det blir bättre, att det lönar sig att kämpa på! Så många gånger som jag önskat att min mamma hade kunnat se det, att hon hade ringt någon innan hon tog beslutet.) Ta hjälp!
Men nej ingen bro i mitt fall och det är ca 4 år sedan så jag har hittat mina sätt att hantera det.
Ledsen för din skull att du behövt uppleva det och beklagar.
Men jag tror det är svårt att förstå den där impulsen, den när man går i nån slags dimma och inte just då ser någon annan utväg. Känslan av, vet inte hur jag ska uttrycka mig för det blir fel oavsett hur jag skriver… men frid och lugn för min del.
Jag kan bara stämma in i kören ovan.
Jag var själv där för 7 år sedan. Akut krisreaktion på grund av svek och ett oändligt hav av lögner från min livskamrat. Jag tog mig knappt ur sängen, gick ner 10kg på 2 veckor och hade konstanta smärtor i bröst och mage pga ångest. Återkommande blackouts när jag låg och krampande i panikångestatacker som ibland kunde vara i ett par timmar. Det fanns inget som tydde på att det kunde bli bättre när lögnerna från henne ständigt avlöste varandra. Då kom tanken om att avsluta mitt liv. Vart efter planerna formades i mitt huvud så kände jag hur smärtan försvann för att tillslut känna den eufori du nämner uppstod när jag tillslut visste när, var och hur det skulle ske. Jag fick ett inre lugn och det kändes bara så rätt. Jag kände mig lycklig igen för att jag hittat lösningen.
Lyckligtvis så uppfattade min fru vad som var på gång och lyckades hindra mig i dörröppningen när jag skulle verkställa mina planer. Hon lyckades få mig tillräckligt ur balans (genom att för första gången vara ärlig) så min “lycka” byttes mot ilska. Jag blev arg över vad hon berättade, arg för att hon lyckades sabba mina planer, arg för att hon åter igen berövade mig på möjlighet till att må bra igen. På något sätt lyckades hon sedan få med mig till psykakuten där arbetet till att må bättre igen påbörjades.
Vi lever fortfarande tillsammans men allt är inte bra än. Men trotts att allt inte är helt bra mellan oss än så är jag idag jävligt tacksam över att hon lyckades stoppa mig i dörröppningen den där kvällen för 7 år sedan.
Så för din egen skull. Ta kontakt med sjukvården och var helt ärlig mot dem. Det finns fortfarande mycket kvar i livet som är värt att uppleva.
Kontakta din läkare jag har erfarenhet av självmord i min närhet. Främst för ditt/dina barns skull, du behöver få stöd. De behöver sin pappa! Jag läste på så mycket när det drabbade min familj, för att söka förståelse. Då kom jag över en artikel, en person som vart inlagd på psyket efter ett självmordsförsök som hade barn och den personen hade efter sitt försök pratat med en läkare som sagt “om du tar livet av dig är det stor sannolikhet att ditt barn går samma öde tillmötes”. Det där berörde mig så mycket. Dina barn behöver dig, du är viktig, du är värdefull och betydelsefull även om du har svårt att se det så finns människor omkring dig som skulle bli förkrossade om du gav upp.
Att ena dagen fundera på självmord och inte bara fundera…. Utan mer än så….
och andra dagen inte tro sig behöva hjälp av läkare…… det låter inte alls bra.
Nu får det räcka, hon ska inte höra av sig till dig om det inte är absolut nödvändigt gällande barnen.
Att begå självmord är ensamt, kallt och mörkt. Ta inte den vägen och förlora allt som är du och kan vara du.
Ni kommer inte kunna vara vänner på några år framåt. Säg det till henne.
Du ansvarar inte för hennes livsval. Dom får hon stå för själv.
Det här tog mycket hårt på dig, du avslutade nästan ditt liv. Du måste ta tillvara på dig själv, vara rädd om dig. Du har många skratt kvar att skratta, många fina upplevelser med dina barn kvar att uppleva, känna solen mot ditt ansikte efter en lång och kall vinter, lyssna på en låt som får nackhåren att resa sig, med mycket mycket mera.
Det är inte över än så kämpa på allt vad du kan (för din egen skull)
Ja, det är inte konstigt att man känner en form av eufori vid tanken på ett självmord. Det ger ju en känsla av ro, lättnad och frid. Men det är en drastisk och oåterkallelig gärning i en situation som ändå går att ordna på bättre sätt. För det blir ju ändå bättre!
Jag tror inte att din ex-fru förstår vad kontakt gör med dig. Jag tror inte att hon begriper att det skadar dig och skapar svårigheter för dig. Men det behöver hon heller inte göra. Hon behöver bara förstå att dina gränser just nu är att bara ha kontakt gällande barnen. Det är allt som gäller.
Jag tror heller inte att det hjälper att spekulera i varför hon lämnar. Även om det kan finnas ett behov från båda sidor att förklara, älta, beskriva etc är det tok för tidigt för det nu. Nu är det nollkontakt och läkning som gäller.
Jag tycker heller inte att du ska fokusera på att “godkänna” hennes anledningar eller ej. Fundera inte på om du tycker att hon har rätt eller fel i sina förklaringar eller om du kunde eller inte kunde ändra på vissa saker. Även detta riskerar att lägga för mycket fokus på sådant du faktiskt inte kan ändra eller påverka i nuläget. Istället leder det bara till ångest och bitterhet.
Det både svåraste och viktigaste efter ett uppbrott är att flytta fokus från exet till sig själv. Det gäller att sluta söka kontakt och sluta fundera på vad exet gör, mår, tänker eller tycker. Det gäller att sluta älta relationen och alla “ifs” and “buts”.
Vi lever fortfarande tillsammans men utvecklingen av vårt förhållande har stått still sedan pandemins början då vi förlorade vår terapeut då hon tillhörde högrisk och därför inte fick träffa klienter längre. Det blev lite som att stoppa huvudet i sanden i väntan på att pandemin skulle blåsa över. Men det drog ju ut på tiden. Däremot så har jag under tiden jobbat jättemycket med mig själv och kommit riktigt långt. Men tilliten till henne finns fortfarande inte. Främst för att hon inte lagt någon energi på att återbygga det hon raserat utan lagt det ansvaret på mig. Men jag har bestämt mig för att det vi har nu fungerar för tillfället men att det inte är hugget i sten. Mitt fokus ligger på mig själv och barnen.
Å fan @Nimpom , betyder detta att du dumpar henne framöver ?
.
Så hon trampar vidare där hon slutade för X antal år sedan, utan att reflektera över vad hon gjorde.
Det var ju en smaskig otrohet hon gjorde, visst var det två gånger om, nu när du skriver att ni fortfarande traglar runt där hemma så undrar jag om hon använder dig som en plånbok och att du är så jävla snäll för att du älskar dina kids.
Det kan mycket väl innebära att jag dumpar henne i framtiden. Om jag upplever det som att det kostar mig mer energi än vad det ger mig så ser jag inte längre någon anledning till att vara kvar. Vad det gäller det ekonomiska så är det i balans. Vi båda drar nytta av att vi är 2 som delar på utgifterna.
Förlåt till @Pulvret för denna lilla minikapning. Nu tillbaks till ämnet.
Även om du inte tror dig behöva en läkare så är det bra om du tar upp det med terapeuten. Att du hamnade där på bron utan att veta hur måste du ta som en stark varningsklocka.
Talade med terapeuten igår och vi kom överens om att nästa gång tar jag en promenad bara.
Jag mår inte bra, men är inte heller deprimerad i sin rätta bemärkelse, utan jag har sorg. Hon sade att väldigt många funderar på självmord i en dylik situation.
Mådde bra igår sedan, men idag har inte ens vårvädret fått en på gott humör.
Men mår i alla fall bättre en för någon månad sedan och det är positivt. Allt känns dock ännu så tråkigt och meningslöst. Och denna ensamhet samt längtan efter det vi hade.
Håll i och håll ut. Snart blir de dagarna när det känns okej fler än de när det är nattsvart och så kommer det att dyka upp fantastiskta stunder emellanåt också. Se bara till att ta vara på dem. Kan vara en kram av ditt barn, en cykeltur till stranden eller ett skratt med vänner. Behöver inte vara något stort.
När du mår piss så är det också okej, och en del av sorgeprocessen som man inte kan snabbspola fast man gärna vill. Låt det skölja genom dig men fastna inte. Om det är för jobbigt så bryt genom att ringa någon. Göra mat eller ta en promenad.
jag har erfarenhet av självmord i min närhet. Främst för ditt/dina barns skull, du behöver få stöd. De behöver sin pappa! Jag läste på så mycket när det drabbade min familj, för att söka förståelse. Då kom jag över en artikel, en person som vart inlagd på psyket efter ett självmordsförsök som hade barn och den personen hade efter sitt försök pratat med en läkare som sagt “om du tar livet av dig är det stor sannolikhet att ditt barn går samma öde tillmötes”. Det där berörde mig så mycket. Dina barn behöver dig, du är viktig, du är värdefull och betydelsefull även om du har svårt att se det så finns människor omkring dig som skulle bli förkrossade om du gav upp. 