Bra att du tar dig tid att verkligen fundera på om det kommer gynna någon alls att berätta.
Det kanske blir så att du berättar och beroende på utgången så kanske du kommer se tillbaka på ditt agerande och ångra dig resten av livet. Det är också tungt att bära. Ett förakt mot sig själv och sina handlingar.
När du skrev till henne och sa att du behövde ett avslut, skrev du då också att du kommer kontakta hennes sambo om hon inte väljer att ge dig det avslut du känner att du behöver?
Eller kommer det bli en liten överraskning för henne?
Vad är det för form av avslut du skulle vilja ha? Vill du att ni ska ses över en fika och hon ber dig om ursäkt för att hon i det långa loppet valde att stanna hos sin sambo och ge familjen ett ordentligt försök?
Jag har för mig att hon gav en förklaring, att hennes barn hade problem.
För mig är det ett fullt legitimt skäl att välja familjen före älskaren.
Läser du vissa trådar här kan du läsa om hur många lämnat familj och barn för en annan och hur illa barnen har farit. Att kärleken till barnen är större än till dig är inte att undra på och hur länge hade ni känt varandra? I stundens hetta kan det finnas ett uppdämt behov att säga saker som man kanske menar för stunden eller bara drömmer om men som är illa underbyggda och som inte skulle hålla i längden. Hur länge har ni eg känt varandra? Enligt min erfarenhet anser jag att det är en dum idé att gå från ett icke fungerande förhållande direkt till en ny relation. Det är bättre att först avbryta den gamla, landa och sedan ha en ny. Risken är att man i en kris hoppar in i något som man sedan ångrar.
Innan ni inlett något intimt förhållande skulle du sagt åt henne att först lämna sin man så hade du fått se hur allvarligt menat henne löften eg var. Min andra älskarinna är inne på sitt tredje fling under samma äktenskap. Tro inte på ord och löften, det är handlingar som räknas.
Jag sa inget om att jag skulle berätta annars. Det anser jag är ett hot. Jag sa att jag känner att jag inte fått något avslut och att jag behöver det. Jag har inte fått någon riktig anledning till varför det har blivit som det blivit. Jag vill kunna ställa frågor. Oavsett anledning så har hon rätt att avsluta och välja men jag behöver få fråga henne, bli besviken och ta det. Tystnad är värre än en anledning. Enligt henne har sambon inget med det att göra. En av barnen har fått ett problem jag inte fått veta några detaljer om.
Det kan vara legitimt för barnen, det köper jag. Men jag förstod inte riktigt vad min och hennes relation har med det att göra. Varför kunde hon inte förklara varför hon måste bryta med mig för barnet? Jag kanske hade fått förståelsen. Jag får känslan att hon använder barnet som en sköld även om jag redan innan visste att barnet hade lite problem. Jag såg aldrig själv det som ett problem utan mer som ett stöd och hjälp.
Många har sagt till mig att det är bra att det hänt precis av den anledningen du nämner att man inte direkt ska gå från en till en annan. Men jag såg som ingen annan gång då jag vet att hon är fast pga. ekonomiska faktorer.
Kan du ta in det?
Kan du förstå att om en förälder lämnar familjen för en annan kan det påverka barnens psykiska mående? Att ett barn kan fara illa av växelvisboende? Att det finns barn som behöver bestämda rutiner och kan bli utåtagerande? Som kan ha svårt för förändring? Som kan fara illa om en av föräldrarna lämnar för en annan?
Du skriver att hon är fast på grund av ekonomiska orsaker. På vilket sätt hjälper det hennes situation om hon blir utkastad av sin man om du berätta? Tänker du dig komma som en riddare på din vita springare, erbjuda ekonomiskt bistånd och så förlåter hon dig och ni lever lyckliga i alla era dagar? Ursäkta om jag raljerar men släpp tanken på henne. Låt henne vara. Lämna henne i fred. Gå vidare med ditt liv. Gjorde hon så mot sin man kan hon komma att göra så mot dig. Du kommer aldrig att kunna lita på henne. Som hon ljuger för sin nuvarande man kan hon komma att ljuga för dig. Hon är inte så fantastisk, så fenomenal som du målar upp i din fantasi. Du tror det nu med de rosenskimrande glasögon du sett henne men som gamle Spock sa en gång “You may find having is not as fun as having.” Hon har gjort sitt val. Respektera det. Var stor. Släpp och gå vidare.
@kolk det räcker nu! Lägg av med ditt elaka egoistiska beteenden och hacka i dig att det sket sig. Kan du inte inse att dina behov är fullständigt oväsentliga i sammanhanget. Barnen går alltid före allt annat och vad som händer i den familj du försökt att splittra är inget du har att göra med. Var en riktigt man och bara backa undan.
Hon kanske verkligen älskade dig, men samtidigt känner hon kärlek och varma känslor för sin sambo och deras barn. Hon kanske gjorde ett val baserat på pliktkänsla snarare än känslor. Det kan var så att kontakt med dig kommer göra henne otroligt ledsen eftersom hon kanske VILL vara med dig, men samtidigt väljer att jobba på det som hon och hennes sambo har tillsammans.
Jag hade blivit förälskad i en annan innan jag lyckades uppamma modet att säga till min dåvarande make att vi måste skilja oss. Nu fanns inte alternativet att stanna för mig (för jag hade verkligen inga kärlekskänslor kvar för min dåvarande make) men OM jag hade stannat så hade mitt hjärta krossats eftersom jag så innerligt gärna ville vara med min nya kärlek.
Om jag hade valt att stanna utifrån pliktkänsla så hade jag inte kunnat ha kvar någon kontakt alls med personen jag var kär i. Det hade varit enormt destruktivt. Jag hade nog inte heller velat träffa honom för att göra någon form av avslut eftersom det hade gjort för ont.
@kolk Se återupplivandet av den här tråden och de svar du fått som en fingervisning av försynen på vilken av de vägar som ligger framför dig som du bör välja.
Sluta grubbla över hennes motiv, känslor och handlingar. Dem kan du inte veta något om eller påverka, bara tvinga fram ett force major som skadar mer än vad det är värt.
Hon är inte värd det och du tar med dig det i ditt cv in i nästa relation. Jag var i en liknande situation med en gift kvinna jag trodde var min livs kärlek, ingen har fått mig att känna som hon och hon gav fagra löften som var vatten värda.
Vi jobbar på samma ställe så vi ses ofta. Jag har en skriftlig konversation jag skulle kunna lämna till hennes man och som jag funderade på att överräcka “för hennes skull, för att hjälpa henne på traven att komma ur sin dåliga relation”. Hon är ekonomiskt beroende av sin man. Jag ansåg och anser att det är hennes ansvar att välja och reda ut sitt legala förhållande.
Jag släppte henne och träffade en förtjusande kvinna som passar mig mycket bättre. Så släpp henne. Låt henne leva sitt liv i fred och lev du ditt. Låt henne inte bli ett sänke, en fix idè. Jag hade en älskarinna som var beredd att göra allt för mig och gav mig ett otroligt stöd när jag mådde som sämst. Tyvärr kvävde hon mina känslor med att vara för “på” och osjälvständig. Hon visade sig vara något annat än jag först troddd och hon skulle bara påmint mig om när jag mådde dåligt.
De som hoppar från ett förhållande till ett annat kan använda den nya som en språngbräda och när språnget har tagits kan det visa sig att det nya brister också när den som lämnat väl landat och så går den vidare. Så låt det vara, lev ditt liv. Ta det här som vägledning av ödet eller vad du vill att överge tanken på angiveriets väg. Lev och låt leva. Släpp det som varit och gå vidare.
Det du beskriver kan absolut va en orsak men säg att det skulle vara så. Varför är just den otrognas känslor mer värd än dem jag har? Egentligen har inte jag gjort något fel. Det är inte mitt ansvar att hon inte ska vara otrogen. Jag förstår inte varför jag ska ta på mig en massa på mitt samvete som själv inte har något ansvar för. Är det för att hon har barn? Är det för att hon är kvinna? I den hela historien är det inte jag som har behövt ta ansvar. Det ansvar jag hade var att förmedla att något måste göras och att det inte är okej, vilket jag gjorde.
Jag vet inte, jag tycker jag får ta emot otroligt mycket skit här i forumet (Inte av dig, tycker faktiskt du har väldigt vettiga kommentarer) för vad någon annan själv satt sig i trots varningar.
Tycker inte man ska förvänta sig att någon ska hålla tyst om man inte har resonerat så med personen. Hade en diskussion funnits så kanske jag gått med på hennes begäran beroende på anledningar. Hårt men vissa saker, än hur jobbiga de är måste man möta. Jag kan va egoistisk men tänker aldrig ta att barnen påverkats pga. mig. Får sambon reda på det är det hans och hennes ansvar över att barnen inte lider av deras diskussioner och lösningar.
Nähä, så du tycker inte det är fel att inleda en relation med någon som är upptagen?
Där gör du ett ärkefel.
Så länge hon lever i ett förhållande ska du låta henne vara oavsett vilka krokar hon lägger ut för dig.
Det är sant att hennes val inte är ditt ansvar.
Däremot är dina handlingar det.
Nu är frågan om du är karl nog att respektera hennes val eller om du vill sabba för henne.
Är du man låter du henne sköta sitt liv och lämna henne i fred. Hon är inte och har aldrig varit din så du har ingen rätt att ställa krav på henne. Du gav dig in i leken med öppna ögon. När hon nu inte vill mer funderar du på att berätta för hennes sambo eftersom hon inte gör som du vill?
Du är nog mycket äldre än mig. Jag lever där jag förespråkar jämställdhet. Jag tänker inte göra något för att det är manligt. Tänker inte vara maskulin bara för att det ger en fördel för det andra könet. Det där med att vara en man biter inte på mig.
Hon har sagt ifrån.
Hon har angett orsaken som du inte köper.
Då funderar du på att ange henne.
Jag är trött på män som tar ut sina misslyckade relationer på kvinnan och på olika sätt försöker hämnas när kvinnan säger ifrån och lämnar.
Men ok, var en människa då och inte en feg ynkrygg som hämnas sitt sårade ego eller försöker göra något för att hennes man ska förskjuta henne med förhoppningen att a) hon ska komma till dig b) du känner att du har fått hämnas.
Jag förstår inte dig och dina skäl. Eller det gör jag men tycker inte att de rättfärdigar den handling du planerar. Råden du får här har inget med ojämlikhet att göra.
Jag förstår att du är sårad och besviken. Det rättfärdigar inte att dra ner andra, inkl barn.
Jag kan inte förstå att du inte skulle ha ett ansvar i detta. Du har också haft ett val. Du valde att gå in i något där oddsen var ganska höga för att hon skulle lämna. Familj väger alltid tungt. Du hade kunnat välja att inte inleda detta förrän hon lämnat sin man. Vi har väl alla hört av ”min partner förstår mig inte, vi har det inte bra”.
Vi måste alla ta ansvar själva. Om du inte berättade direkt för hennes make, varför nu? Avslut. Nje, det har du väl ändå fått? Brutalt, inte ens ett svar på senaste meddelandet. Hur mycket kärlek och omtanke ligger det i det?
Jag tycker du är väldigt elak om du planerar att ta detta vidare.
Personligen skulle jag nog inte velat veta. Inte om min partner väljer oss.
Det låter galet, för man vill ju egentligen ha total ärlighet, men smärtan och skadorna skulle vara för stora både för mig och barnen. Konsekvenserna.
Om min partner har gjort ett horribelt misstag under alldeles för lång tid men sedan kommer till sans och vi förändrar saker i relationen till det bättre och detta aldrig upprepas. Då förespråkar jag nog strutsbeteende, framför allt för barnens skull. Men även för min egen. Om ovanstående inte händer, då är det ändå inte ditt ansvar att komma med budskapet. Om hon är genuint olycklig och inget förändras så kommer konsekvenserna ikapp, förr eller senare. Oavsett ekonomi osv, man skapar sina egna förutsättningar. Det är också ett val.
Det låter mer som hämnd, oavsett vad du säger. Du säger dig inte ha ett ansvar för att hon var upptagen, men nu är det ditt ansvar att informera partnern. Det går inte ihop.
Det är inte ett värdigt avslut för dig. Det är en försmådd älskare som agerar. Trist för dig, absolut. Gå vidare.
@kolk nu blir jag bara riktigt irriterad på dina dumheter. Skit då i att vara man men var åtminstone en medmänniska. Bara inse att loppet är kört. Lägg ner alla tankar på hämnd och bestraffning. Oavsett dina fagra ord om avslut handlar detta bara om en liten människas sårade ego och hämndbegär.
Jag må vara ovanlig, men jag skulle nog vilja veta om min partner varit otrogen. Oavsett före detta älskaren/älskarinnans motiv hade jag hellre fått brevet än levt i ovisshet.
Jag förstår ärligt talat inte vad detta har med feghet eller själviskhet eller annat som läggs på den tredje parten när huvuddelen av ansvaret för en eventuell krossad familj ligger hos den som aktivt valt en otrohet.
Om jag avslöjar en hustrus otrohet för hennes man för att jag inte accepterar att det är slut när hon säger att hon bryter med mig för att hennes barn har problem med förhoppningen att han kastar ut henne så att jag antingen får ta hand om henne eller åtminstone får ge igen för att hon dumpat mig skulle jag säga att det är själviskt och av hämndbegär.
Nu skiter jag högaktningsfullt i de vuxna i det här, det är barnen jag tänker på. Ja, det borde hon också ha gjort innan hon gav sig in i det. Men det kanske visade sig att barnet tog det hårdare än hon trodde, att något hände som gjorde att hon för barnets skull backade och bröt.
Vill jag då försöka tvinga henne tillbaka med hot och maktspråk eller hämnas genom att skvallra med förhoppningen att ställa till det för henne förstår jag att hon lämnade en sådan relation. Jag skulle inte heller vilja bygga en framtid med någon som kom med hot om konsekvenser om jag bröt. Det är enligt mig inget bra murbruk för en relation.
Och visst borde själviska vuxna tänka på barnen lååångt innan en vuxen av ren egoism kommer på att “skydda” en familj.
Men jag lägger ändå störst skuld på den otrogna parten, och att hon ska kunna gömma sig bakom sina barn för att rädda sitt eget skinn känns inget vidare, direkt.
Motiven den här killen har för att vilja släppa bomben vet jag inte och tänker inte sia om, men för egen del finns det troligen inget han kan vinna. Det handlar snarare om den härva av lögner som verkar genomsyra familjen i fråga.
Därom är vi helt överens. Om barnet är ett svepskäl är det illa men något jag tycker ännu sämre om är att inte förstå, respektera och ta ett nej utan att då på något sätt ändå vill påtvinga någon sin vilja eller förstöra för den personen för att ge igen.
@kolk livet är inte lätt, inte rättvist, inte ens rimligt ibland. Min dotter har drabbats av återkommande depressioner sedan hon var 10. Det har krävt båda föräldrarnas samarbete, min man och jag. Hennes mående är viktigare än något annat. Vi är hennes föräldrar och det är ett större åtagande än relationen mellan oss vuxna. Det har tagit fyra år av utredningar, kollat hjärta, sköldkörtel, glutenintolerans osv. Sedan kö till BUP. När vi äntligen fick hjälp, då begärde min make skilsmässa. Han sa att han varit missnöjd länge. Det kanske faktiskt är sant, även om han aldrig sa något. Sen träffade han någon som gjorde att han tog steget. Men också att det faktiskt fanns hopp för vår dotter, äntligen fick vi hjälp. Och då kunde han bejaka dessa känslor. Jag har på sistone funderat över en del tecken på otrohet som fanns tidigare. Det kan vara så att han träffat andra redan för flera år sedan, men då mådde dottern så dåligt att det gick inte att lämna. Exakt hur det var kommer jag aldrig få veta, och det är jag tacksam för. Vi var trots allt främst föräldrar. LÅT DESSA MÄNNISKOR SOM DU RÅKAT BLI INBLANDAD MED VARA FRÄMST FÖRÄLDRAR. Det är för djävligt när ens barn mår så dåligt, man orkar inte hur mycket som helst. Tvärtom orkar man nästan inget mer än just detta. Låt dem ha lite ro. Med makt följer ansvar. Du har makten, ta ansvaret!