Jag lämnade. Och nu då?

mordillo · 15 Januari 2023 19:36

Nu är vi inne på det nya året och när jag summerar jul och nyår kan jag trots det senaste inlägget verkligen säga att det var bra helger!
Det var bra dagar både med släkten, barnen, besöket. Nu så här i efterhand kan jag känna mig stolt över att jag tog mig samman trots ångesten på julaftonen, jag är stolt över mina fina barn och älskar verkligen dem och mina fina släktingar som vi träffade.
Några av dem har vi inte träffat på länge så det var väldigt mysigt.

Däremot har det här året bjudit på en del beska karameller och livet känns vänt på ända, ingenting är säkert, jag har några mycket stora beslut framför mig som dessutom måste avstämmas med ex och barn.
Men stora beslut måste fattas med eftertanke så jag har lite jobb framför mig för att kunna ta ett beslut.

Jag känner fortfarande sorg över att det inte blev något med den jag var intresserad av men hoppas på att mina känslor kommer att ge med sig fortare nu när vi inte har nån kontakt längre.
Men lätt är det inte. Framförallt inte nu när jag verkligen hade behövt en hand att hålla i eller en famn att krypa in i.

mordillo · 17 Januari 2023 19:35

Haft några dygn i kolgruvan och känns väl inte riktigt som att passet är slut än.
Jag är inget närmare ett beslut i den stora frågan än men jag jobbar på med att fundera över konsekvenser och möjligheter, positiva och negativa saker beroende på hur jag gör.
Eftersom jag gjorde mig av med min snuttefilt innan dråpslagen kom känns det ensamt, ledset och svårt.
Och jag vet att snuttefilten inte var en hand att hålla i egentligen men han var rolig och på många sätt en bra vän. Att jag blev intresserad och inte klarade av att bara ha en kompisrelation med honom är ju en helt annan sak. (Sen hjälpte det ju inte att han ville ha sex ibland heller… ).
Nu undrar jag givetvis om jag gjorde rätt, jag är ledsen, känner mig ensam, och en annan gemensam vän har inte svarat på mitt senaste meddelande vilket gör att jag undrar om han sagt något till den vännen och isf vad (och varför).
Det är väl bara att avvakta och se med den vännen vad som händer, att mina känslor ska svalna och framförallt att jag kommer närmare ett beslut.

mordillo · 25 Februari 2023 18:48

I slutet av februari en dryg månad efter mitt senaste inlägg här.

Jag kände mig väldigt tveksam både i mina känslor och vad som skulle hända i framtiden, jag hade ett stort beslut som hängde över mig och det var tufft. Jag kände mig väldigt ensam och visste inte åt vilket håll jag skulle vända mig.
Mycket har hänt, både postitivt och negativt sedan det inlägget.

Beslutet är fattat och jag bestämde mig för att göra en väldigt stor förändring, jag bryter upp igen från där jag precis kommit till ro och funnit mitt sammanhang.
Jag har en anhörig som behöver mig så jag flyttar dit hen bor för att finnas nära. Jag känner inte många där men kommer att flytta närmare mina barndomstrakter så jag kommer lite närmare mamma och pappa vilket också det är positivt.
Jag bor nu i ett litet samhälle och flyttar till en stad - bara det blir en stor omställning, dessutom till en liten hyreslägenhet jag inte vet hur länge jag får behålla. Osäkerheten är stor men jag vet också att även om jag blir uppsagd löser det sig på ett eller annat sätt. Jag känner mig nöjd över mitt beslut och stark.

Mindre stark känner jag mig nu när det börjar bli dags med allt praktiskt som
ska ordnas inför och under flytten, jag har åkt på några ekonomiska smällar senaste veckan så trots att jag sålt av en del saker ligger jag på minus jämfört med innan jag sålde. Tur ändå att jag hade fått in lite extra pengar!

Nu ska jag “bara” avsluta allt jag startat upp här, det som jag föresatt mig att göra för att inte bli sittande själv i min lilla lägenhet.
Medlemskap och styrelsearbeten, andra arbeten för föreningar, bjuda igen på middagar, träffa nya och gamla vänner osv.
Jag tänkte också röja och rensa (en vanlig föresats tror jag när man ska flytta - vi får väl se hur det går med det… ) samt kanske börja packa.
Som det är nu reser jag mycket och är oftast borta halva veckan så det blir en del annat som måste göras också när jag väl är hemma.

Jobbmässigt har jag en lite knepig sits just nu.
Pga att en i arbetslaget fått annan tjänst blev det en del arbetsuppgifter över som min avdelning skulle ta hand om och det föll på mig.
Jag har kommit tillbaka till arbetslivet efter att ha kraschat in i den berömda väggen och jobbar deltid med nåt helt annat än min tidigare tjänst och med nåt jag inte är utbildad för men jag trivs fantastiskt bra, både med jobbet och mina arbetskamrater. Men.
Så kom då den här nya arbetsuppgiften och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här.
När jag var på väg tillbaka från sjukdomen och hade en session med min psykolog där vi funderade över vad vi skulle ha för målbild framåt för mig frågade hon mig vad jag såg framför mig arbetsmässigt om jag fick drömma fritt? Jag hade svårt att svara på frågan så vi vände på det och jag fick fundera på vad jag hade tyckt varit bra eller roligt i mina tidigare arbeten (inklusive det jag var sjukskriven ifrån) och jag gick igenom dem, ett efter ett, och psykologen skrev upp nyckelorden i det jag sa. När jag var klar tittade vi på vad hon skrivit på tavlan och efter en liten stund sa hon:
“Det här är ju totalt motsatsen till vad du gör idag”. och hon hade helt rätt!
Då insåg jag att jag troligen aldrig skulle kunna komma tillbaka i min gamla tjänst utan vi jobbade istället för att jag skulle hitta något annat att jobba med och det lyckades vi med. Den psykologen var helt fantastisk och hjälpte mig oerhört.
Nu till min nya arbetsuppgift - vad tror ni den innebär? Jo till stor del består den av allt det som jag inte klarade med mitt gamla arbete och påminner i vissa moment om det också.
Jag får ångest vid tanken på de pass jag måste ta, jag blir skakis och gråtfärdig, ibland förstår jag inte vad jag ser på min skärm osv. Dvs jag får tillbaks en hel del av de symptom jag hade när jag blev sjuk.
Jag har pratat med min chef och hon förstår till viss del och vi har försökt avlasta mig så mycket det går men det drabbar då mina kollegor som måste jobba mer.
Jag tror att hon anser att jag nog kan vänja mig och skärpa mig lite så kommer det att gå bra för jag skulle ju passa såååå bra i den rollen…
Jag känner bara att jag har redan gjort den resan - att försöka kämpa, skärpa till mig, vänja mig och det gick inte så värst bra.
Min tanke nu är - ska jag ändå försöka och kämpa för att kanske komma över det här och vinna över obehaget eller är det dumt att riskera att trilla ner i utbrändheten igen?
Allt detta samtidigt som jag jonglerar en flytt och en anhörigs sjukdom…

Nu känns det som att jag får bestämma mig för att ta ett steg i taget, en dag i taget. Ibland vill jag bara lägga mig i sängen och gömma mig för omvärldens alla krav.
Nu skulle det ha varit skönt med en varm famn att krypa in i.

Mina närmaste säger åt mig att de tycker jag är stark och modig men jag känner mig inte så, mest som att jag försöker stå stadigt i en storm med kastbyar.

Kram på er därute i verkligheten!

nuggen · 25 Februari 2023 21:24

Hej @mordillo

Stora och modiga val du gjort resp. Du kommer att ta.
.

mordillo · 25 Februari 2023 21:54

Tack @nuggen
Lite omtanke och pepp hjälper mycket och stärker mig.

Och som sagt - jag känner mig nöjd över att jag tagit det beslut jag gjort, det var bara det att det hade räckt att hantera det och inte behövt få det nya på jobbet dessutom.

Det har hänt mycket i mitt liv de senaste åren och så är det väl för de flesta av oss härinne - omvälvande tider som ställer det mesta på ända. Det jag ändå finner styrka ur är att läsa allas berättelser här där mycket kan verka hopplöst men som ändå i slutändan blir bra. Inte utan mycket jobb och tårar förstås men ändå - det finns alltid hopp!

mordillo · 16 Juni 2023 21:54

16/6 2023
Längesen jag skrev här nu och väldigt mycket har hänt.
Jag tog ett stort beslut i början av året och gjorde en väldigt stor förändring och jag har väl börjat landa igen efter det. Det har varit ganska jobbigt men mest innan beslutet väl var fattat sen var det “bara” att effektuera det.
Som det känns nu var det helt rätt beslut att ta, av många anledningar. Jag gjorde det jag gjorde inte för min skull men det har inneburit mycket positivt även för mig och jag är glatt överraskad.

Det har dock krävt en hel del av mig och krävs fortsatt, situationen är också lite osäker och jag måste vara beredd på snabba förändringar där jag kanske måste göra om allt igen, och igen… men just nu är det värt det. Jag tar en för laget så att säga och det kommer inte heller utan belöningar så i det stora hela är jag ändå nöjd.

Jag har fått mycket bättre kontakt med barnen och nu har vi regelbunden kontakt och vi träffas oftare, jag har hittat lite fler vänner, är ute och dansar en hel del förstås men skulle behöva göra nåt åt min kondition, styrka och rondör.

Jag jobbar fortfarande på att börja tycka om mig själv men jag får väl inse att det kommer att ta tid.
Jag är inte lika ofta nere i gruvan längre även om ffa helgerna eller längre ledigheter är jobbiga.

Det känns som om det börjar ordna upp sig - törs jag säga så?

Noomi · 17 Juni 2023 08:13

Så bra du har kämpat @mordillo och vad modigt och faktiskt urstarkt ( ) av dig att genomföra allt detta som du redan tagit dig för trots att du konstaterar att du kan tvingas göra samma resa igen och igen… D E T är inre styrka av stora mått

Hahaaa… det hade lika gärna kunnat vara jag som sa/tänkte exakt så och jag till och med uttalade det högt, säkert minst en eller ett par gånger bara igår. Jag har alltid en känsla av att jag inte får ta lugna stunder eller goda saker för givna, aldrig börja räkna med att det kommer fortsätta eller till och med komma mer av den varan…

Det där tror jag iaf när det gäller mig själv är en fråga om personlighet och att vara en person som i viss mån har lätt för att oroa sig. När jag var yngre så tänkte jag (eller bortförklarade är nog ett bättre ord, även om jag inte kunde se det så då) att det kan vara bra att förbereda sig, då går det lättare. Med åren så fattade jag såklart att så är det inte alls… för att ta ut oron i förskott leder inte till att den blir mindre, tvärtom bara till att man tvingas genomleva den TVÅ gånger istället för en

Har jag då lyckats kalibrera om mig? Njaee… delvis har jag lyckats och klarar det mkt bättre numera, men man är i stora stycken som man är och även det får man försonas med och sluta fred med inom sig själv… iaf är det så för mig

mordillo · 17 Juni 2023 13:16

Det är så svårt för mig att känna att det är starkt eller modigt, det fanns liksom inga andra val så det var bara att genomföra och hoppas på det bästa. Men - jag har faktiskt klarat av det, stått still i blåsten och t o m krävt lite av dem omkring mig i fråga om hjälp, eller ibland också krävt min rätt - DET har varit svårt och tagit emot. Det kan jag nu känna mig stolt över! Så TACK för att du utifrån ser att de ansträngningar jag gör faktiskt är värt något och påminner mig om det.

Nä - för då jinxar man det…

Hahahaha! Yes - känner igen mig. Kontrollbehov är mitt andra namn… men jag har nu med åren också insett precis det du skriver sen - att man genom att “förbereda” tar ut all oro i förskott och när allt sen är klart inser man oftast att all den oron och allt förberedande var helt i onödan…

Ja - vi är de vi är, men det går oftast tänka om lite ibland när man inser att man börjar hetsa upp sig i onödan igen över saker man inte har nån som helst kontroll över.

I går var jag låg men idag är livet bra igen tack vare både kompisar, hunden, solen, forumet och min egen kraft.
Tack alla, tack mig, tack hunden.

nuggen · 19 Juni 2023 07:00

@mordillo
.
Klart som tusan att Du kommer att klara detta, vi andra vet ju inte dina hinder som du ska passera, men Du beskriver ju bra dina krafter så här är det 100% kärlek på vägen.
.
Kul å härligt att kontakten med kidsen är bättre, alla tjänar på det.
.
Sol å semesterlove kommer här:

mordillo · 19 Juni 2023 19:48

Tack @nuggen - ja snart är det semester och kanske dags att landa lite och hämta andan inför nästa omgång för nu är det snart dags att göra om resan…

mordillo · 23 Juni 2023 16:39

Midsommar.
Ångesten ligger som en våt filt över mig av oklar anledning med små virvlar av panikångest som visar sitt fula tryne - några djupa andetag så ger den sig.

Vissa helger ska man nog bara stanna hemma och inte umgås med familj eller i väg på större tillställningar med massa folk och hög ljudvolym men när det är storhelger är det ibland bara att bita i det sura äpplet och stå ut.

Jag kanske ska ta en tur till affären och handla godis, det kanske är rätt medicin?

Uppochner · 23 Juni 2023 22:29

Jag kör lchf = Lite Choklad Hjälper Faktiskt…
Snart är midsommarafton över, och det blir en ny dag. Håll ut! Du kommer snart upp ur detta hål också.

Aa86 · 23 Juni 2023 22:40

Vad blev det för godis? Gott och blandat samt en Marabou neutralnöt?

Masai · 24 Juni 2023 05:03

Kloka ord ni skriver om mycket @mordillo @Noomi !

Det ligger mycket i detta, känner igen mig så väl o det ni skriver.

Du är stark och klok @mordillo och har kommit långt med dig själv, heja dig! Du fixar livets utmaningar bra , du ska vara riktigt stolt över dig själv med arbetet du lagt ned på dig skälv.

mordillo · 24 Juni 2023 06:36

@Uppochner LCHF har jag aldrig riktigt trott på men lchf lät mycket bättre tycker jag! Jag får leta rätt på nån choklad jag kan äta - tyvärr innehåller väldigt många (t o m de mörka) mjölkpulver (why?!) men några finns ju. Bra tips!
@Aa86 Både affären och macken var stängd… Blev micro pop istället och tar godiset idag på bilresan.
@Masai Tack för de fina orden! Däremot känns det ibland som om jag inte kommit någonstans…

Jag hoppas idag blir bättre, jag ska ta mig i kragen och försöka tänka mindre på de saker jag bekymrar mig för och njuta av resan vi ska göra idag. Lätt sagt - svårt gjort.

Masai · 24 Juni 2023 07:02

Vi kämpar på! Känner igen att det är verkligen lättare sagt än gjort, ibland är det svårare och då får man försöka rida igenom det som utmanar.

Igår morse var jag lite nedstämd och dyster, det var väl mycket också att midsommar är så traditionsbetonat och att jag ibland hamnar i en grubblande loop som är svår att ta mig ur. Men så blev det ändå bra, bra på vårt vis. Jag tog också med mig många goda råd jag fick här. Det hjälpte mig!

Hoppas ni får en fin resa, dit ni ska åka idag!
Och var snäll mot dig själv

Aa86 · 24 Juni 2023 07:11

Blir det en påse Ahlgrens Bilar och ett gäng peacemärken?

Ha en superduperbra road trip, se till att ha Bon Jovi och Madonna på spellistan

mordillo · 24 Juni 2023 07:12

Ja, du har rätt. Idag har jag redan kallat mig själv idiot, svag, utan självrespekt osv - saker jag aldrig skulle säga till en vän om hen vore jag. När jag blir nere fungerar inte mina strategier utan jag bara flyter med och låter mig vara elak mot mig själv, det är ffa svårt att använda sig av de nya som handlar om att lägga märke till de fula epitet jag använder mot och om mig själv.
Jag har fortfarande svårt att vara snäll mot mig så jag börjar med att lägga märke till de svarta orden och fråga mig om jag skulle ha sagt så till en vän - när jag väl vant mig vid det tänkte jag gå vidare med nästa teknik.
Hur går det för dig med självmedkänslan?

mordillo · 24 Juni 2023 07:14

Bilar och nappar blir det. Och banan. Och kaffe.
Min musiksmak är M Y C K E T bred så de kan finnas med på min lista (förutsatt att ressällskapet godkänner det. Mest troligt får jag inte bestämma musiken… )

Masai · 24 Juni 2023 07:33

Det låter klokt och det är ju där man måste börja, att bli medveten. Det är ett jättefint jobb du gör med dig själv .

Om man ser det ovanifrån och på distans är detta arbete att bli mer snäll mot dig själv, på ett långsiktigt och mer hållbart sätt, men mycket går fortfarande av bara farten, som på reflex. Du har säkert tagit stora kliv framåt fast du märker det inte själv. Sådana här förändringar tar tid (säger jag som verkligen är otålig…), och så får man ha med i beräkningarna att man hela tiden blir påverkad av allt möjligt som sker runt en, som får en att snabbt köra i diket. Det är inte lätt, men du gör det bra!

Tack för du frågar. Jag har tyvärr inte kommit så långt. Det är som om allt som sker i vardagen bara sköljer över mig och jag nedprioriterar mig själv och detta långsiktiga arbete med mig själv återkommande. Jag gör det mest akuta, sedan kör jag på vidare. Vet att detta inte är bra på lång sikt och att jag behöver få till en förändring, att hitta bättre rutiner och strategier för att bli mer snäll låt mig själv och ge mig mer egentid, hur nu det ska gå. Men jag får försöka klämma in det, utifrån de förutsättningar som råder. Det räcker med en promenad per dag, liten kort stunds meditation varje morgon vad som helst, skulle nog hjälpa och göra mig starkare. Men så kan det också ske något som gör att jag faller mer än vanligt och då krävs det energi att komma tillbaka igen.
Jag hoppas semester och lite ledighet ska ge mig lite ny kraft och energi igen.

Vi får peppa varandra!