Snart oktober 2023
Längesen jag skrev här nu, sommaren och semestern blev precis så kul och fin som jag velat!
Jag laddade verkligen batterierna, skrattade, dansade, träffade vänner, drack lite vin, promenerade, hade djupa och mindre djupa samtal, umgicks med ett av mina barn som stannade hos mig en tid.
Nu är hösten här, det är dags att inleda nästa stora projekt som blev en aning större än jag först planerat.
Kort förklarat; jag hade skrivit på för en annan lägenhet med inflyttning nu om en månad, av olika anledningar har ett barn flyttat till mig så jag kanske måste leta en större lägenhet, vi sa upp barnets lägenhet så den ska också tömmas och städas ur, saker magasineras osv.
Det finns ändå mycket positivt med det här:
- Jag har ett barn boende hos mig igen
- Jag har ett boende med tillsvidareavtal
- Det ska bli roligt att flytta in i den nya lägenheten
- Jag kommer inte vara syssloslös fram till jul…
Jag hade The Split på min lista TV-serier att se, men den har bara gått se fr o m 3 säsongen tidigare. Nu finns den från första säsongen på SVTPlay.
TACK alla ni som rekommenderat den! Den var verkligen bra och jag älskar ju Nicola Walker även sen innan men nu har jag även sett henne i en mer normal roll och hon är suverän.
Tror jag ska kolla upp Fiona Buttons också för hon var väldigt bra i rollen som Rose tycker jag.
Serien har fått mig att fundera och jag känner det som att jag går och väntar på att livet ska börja men att jag är rädd för det så jag skjuter det framför mig. Tänker “Jag ska bara… och sen kan jag börja leva”.
Det går ju inte vänta - livet sker ju vare sig vi vill det eller inte.
Jag tycker att jag jobbat hårt på att hitta mitt nya sammanhang, varit öppen för nya bekantskaper, nya och nygamla intressen samtidigt som jag hållit kvar vid det av mitt gamla liv som jag inte ville mista men ändå känner jag det som att jag håller tillbaka.
I vissa fall känns det som att jag har accepterat att mitt liv blev så här men jag tror att min tvekan, ovilja, rädsla för framtiden ligger i acceptans av ffa mig själv.
Jag tycker inte om mig själv, är osäker, övertygad om min fulhet, mina misstag blir jättestora i mina egna ögon, jag har stor prestationsångest och ska helst göra allt perfekt direkt.
Jag har stort bekräftelsebehov och förminskar allt bra jag gör och förstorar allt dåligt. (Låter som en fantastisk profiltext på dejtingsajt va?)
Jag behöver lära mig att acceptera mig för den jag är och att också tycka om den personen. Då tror jag att mitt liv kan börja.
Hur gör man det?
(Och nej - jag tänker inte börja med padel @Aa86 )