För ca 3 år sen blev jag efter 10 år lämnad av mitt ex. Han kom hem en dag, sa att han träffat en annan, packade en väska och gick ut genom dörren, och var borta. En historia som inte är unik, vi e många som har varit med om samma sak. För mig var den upplevelsen det värsta jag varit om i hela mitt liv, den har förändrat vem jag är i grunden. Och jag mår fortfarande oerhört dåligt över det som hände.
Jag har med ljus och lykta försökt hitta någon som varit med om samma sak och inte levt ett vanligt kärnfamiljs-liv med barn, men det har varit svårt. Jag har inte haft någon att känna igen mig i helt.
Vi umgicks i ett väldigt stort kompisgäng med ganska blandade åldrar, en ganska okonventionell miljö med ett sätt att leva som på olika sätt inte är Svensson-livet. Vi gjorde så himla mycket roliga saker ihop, man umgicks inte som par utan som vänner, allihop. För mig har det här kompisgänget varit min familj, och alltid varit min dröm om familj. När mitt ex lämnade mig så var det som att det sköts in en kil vårt kompisgäng, och allt bara krackelerade. Folk jag trodde var mina vänner visade sig inte vara det och det umgänge jag trodde jag hade fanns inte längre. Nu finns små öar av individer kvar men inte den “familj” som fanns innan. Jag har valt bort barn frivilligt i livet och det är ingenting jag ångrar, men jag känner en fruktansvärd meningslöshet och ensamhet nu när min “familj” inte finns kvar.
(Och snälla, bespara mig skadeglada kommentarer om att så går det om man inte skaffar barn, skyll dig själv osv osv. Jag skulle aldrig säga till en förälder att den inte borde skaffat barn, så jag ber er att ha samma respekt tillbaka)
För mig har de här senaste 3 åren bara varit som vakuum, som icke-existerande tid. Jag kan bara tänka på hur allt var innan, och hur mycket jag längtar tillbaka till det som var. Jag saknar mitt ex på en massa sätt, men det är inte nödvändigtvis honom jag vill ha tillbaka, det är mer hela det livet vi hade. När jag tänker på saker vi gjorde tillsammans så bara hugger det till i hjärtat, det är bara sån oerhörd sorg att det e borta. Och jag kan inte släppa taget om det.
När jag läser om folk som gått vidare efter en separation på bara några månader så fattar jag inte hur? Jag har gått hos psykolog i princip hela tiden sen separationen, så jag har redan proffesionell hjälp. Jag äter två anti-depressiva läkemedel och ångestdämpande. Jag flyttade till en annan stad för att komma bort, det var bra för mig men det gjorde mig inte gladare. Jag har varit nära tankar jag aldrig trodde jag skulle ha, kring om livet faktiskt är värt att leva, det skrämmer mig.
Mina år försvinner iväg och jag börjar känna mig desperat, kommer jag nånsin kunna komma vidare? Hur gör man? Jag vill bara få känna mig genuint glad igen.
För tydlighet, jag är kvinna 40+
förstår att det måste kännas fruktansvärt tungt att förlora en hel familj sådär 
