Det har varit några tunga dagar nu. Dels för att jul och nyår varit så laddade med ångest - jag orkade inte ens plocka fram julpyntet för att det gjorde så ont. Vem skulle jag pynta för, liksom… mig själv?
Men också för att läsandet av alla era historier här på detta forum väckt en del tankar hos mig. Det känns som att jag så länge varit krockkudde för min man, till och med nu har jag hittat ursäkterna för hans beteende och försökt skydda honom. “60-årskris”, “Nya jobbet”, “Mår dåligt”… men när jag kan sätta copy paste på så många av era historier, var tar de ursäkterna vägen då?
Både mannen och jag har alltid varit oerhört privata. Han har fortfarande inte berättat något ens för sina närmsta vänner. Och jag håller masken när jag träffar dem, låtsas som att allt är bra och säger inte ett ord om att deras polare lämnat mig och lever med en annan kvinna.
Det finns inte heller särskilt många runt mig som jag pratar med, även om jag tycker jag har många jättefina vänner. Några vet, någon känner jag att jag kan anförtro mig åt när det känns extra tungt, men normalt pratar jag inte med någon. (Erkänner: Jag har oerhört svårt att skriva det här inlägget, men har bestämt mig för att jag ska våga blotta mig själv åtminstone lite).
Det var min man jag pratade med. Jag var den han pratade med.
Jag hoppas han känner sig lika vilsen som jag.
I början, precis efter att mannen flyttat var det ganska skönt med lugnet som infann sig. Det var så kaotiskt så länge, hela sommaren känns nu när jag blickar tillbaka som en galen cirkus.
Men lugnet blir till tomhet.
Och i dag har tomheten i huset varit extremt påtaglig. Normalt brukar jag dra ned till golfbanan, men nu är det lite för kallt. Och då blir helgen lång. Lång och rastlös.
Gick ned till stan och tillbaka. Gick till Coop och tillbaka. Lagade en kycklingburgare. Kollade lite på PGA-touren från i natt. Egentligen är det inte den fysiska ensamheten som känns, det är tillhörigheten jag saknar. Samhörigheten. Kongenialiteten man har efter så många år tillsammans - ni vet, när man inte ens behöver säga saker högt för att ha ett helt samtal, eller när den andre säger eller gör precis det man själv tänkte.
Saknar inte han det? Hur kan han välja bort det? Välja bort oss? För vad? En 17 år yngre kvinna som visat så sjukt obehagliga sidor (mot mig) och som han verkar vara helt blind för.
Den där puttrande ångesten ligger hela tiden där under ytan. Tankarna slutar aldrig snurra. “Han sa ju att han älskar mig senast vi pratade, han sa han vill hem”. “Kommer han hem?”, “Vad är sant, vad är lögn egentligen?” “Men OM han kommer hem - hur ska jag kunna lita på honom igen?” “Hur kan han svika mig så?”.
Jag går och går och går, för bara när kroppen är i rörelse är det som att tankarna kan få ro.
Och fortfarande fattar jag inte riktigt vad som egentligen hände. Hur han på ett par månader kunde gå från att tycka att vi hade “bästa livet i världen” till att vilja lämna allting.
När slutar mardrömmen? När slutar det göra så ont?
När kan man andas igen?
Snittar just nu 13000 steg/dag… tror aldrig jag gjort det i hela mitt liv tidigare.
)
).