Jag har kommit till en punkt i mitt sorg arbete där jag stannat och står still och stampar. Jag vet vad jag måste göra men jag vet inte hur???
Jag måste acceptera vad som hänt mig för att komma vidare, men hur gör man? Hur accepterar man att ens man som man trodde var ens bästa vän och person som man skulle leva med tills döden skiljde oss åt, var otrogen mot en i 13 års tid. Jag vet att jag inte behöver acceptera VAD som har hänt utan ATT det har hänt. Men jag förstår inte hur man kan göra så mot en annan människa. Och så länge jag inte kan förstå hur man kan göra så eller varför, så kommer jag inte kunna acceptera att detta har hänt mig.
Jag är så arg och jag har varit så jävla arg de senaste 2,3 åren. Det suger ut den sista energi jag har kvar. Jag har en fruktansvärd värk i kroppen och ingen energi till att vilja göra något alls. Det enda jag kan göra är det allra nödvändigaste. Jobba, tvätta, städa och ge barnen mat.
Hur tar jag mig vidare? Hur stegar jag vidare i världen så att jag kan få må bra igen?
Jag har letat svar överallt. En liten ledtråd i taget. En stor ledtråd fick jag, när jag insåg att han inte bara lurat mig. Han hade vänner, som han känt sedan högstadiet, och han har ljugit för dem från början till slut. Det var inte så att han var en skämtsam och gladlynt man utanför hemmet och var bitter, argsint och elak hemma. Det var inte jag och barnen som gjorde honom på dåligt humör. I stället var det så att han spelade teater inför alla andra.
Det tog lång tid, men jag började inse att han har en störning. Han var med om en väldigt traumatisk händelse i barndomen, och det var antagligen då han blev den han är i dag. Han saknar helt empati, kan inte älska någon och bryr sig egentligen bara om sig själv. När han inte hade någon användning för sina gamla vänner längre, så vände han ryggen till dem och gick. Utan förklaring. Egentligen betyder de ju ingenting för honom.
Han har ljugit många gånger för mig, men det har jag inte fått veta förrän nu. Han har ljugit om mig också, inför sina vänner. Han har varit otrogen förut, men jag vet inte hur många gånger. När jag just fått vårt första barn, så åkte han utomlands i en vecka, tillsammans med en tjej. Det vet jag nu. När jag väntade andra barnet, så fick jag Clamydia. Han var så himla arg och anklagade mig för allt möjligt. Det slutade med att han “förlät” mig och sade att jag nog haft sjukdomen vilande sedan innan vi träffades. Då var jag bara lättad över att han inte längre anklagade mig för att vara otrogen och tänkte inte längre än så.
Hur kan man behandla en annan människa så? Jo, om man är riktigt störd - på riktigt alltså, och inte bara som ett skällsord - då kan man göra det. Jag tror att om jag hade fallit död ner när vi var gifta, då hade han inte sörjt mig. Han hade i stället blivit arg och beklagat sig väldigt över hur besvärligt allting hade blivit för honom. Så lite brydde han sig om mig. Men jag tänkte att han bara var väldigt dålig på att visa sina riktiga känslor …
Var vi gifta med samma man??
Mitt ex liksom ditt hade 0 sympati, empati, förståelse eller intresse av någon annan än sitt eget bästa. Han föll på knä och friade, två veckor senare hoppar han i säng med en annan tjej. Två månader innan vårat bröllop hoppar han i säng med en annan kvinna under tiden som jag planerar bröllopet för fullt. När jag är nygravid med vårt första barn hoppar han i säng med en kvinna. När jag var gravid med mitt andra barn bodde han i en annan stad, pga jobb, i ett halvår och under den perioden är det bara han och en högra makt som vet hur många kvinnor han hoppade i säng med då. När vårt andra barn fyllde ett år så åker han på en semester till Spanien med en annan kvinna. Sedan för lite mer än två år sedan hittade han sin livs största kärlek som han hoppar i säng med och som han bor med fortfarande idag.
Detta var ju bara otroheterna som han höll på med. Han talade ju även om för mig i 13 år att jag inte dög till något. Jag kunde ingenting. Inte tvätta, inte städa, inte laga mat, inte sköta hunden, inte sköta barnen bra… Jag kunde ingenting. Jag var korkad och dum. Ingen i min familj var bra nog för honom. Mina kompisar var dumma idioter. INGET eller INGEN dög.
Han ljög ju också till alla sina kompisar. Kompisar som han känt sedan riktigt liten hade han inte berättat någonting för.
Han ljög även om mig. Till jobbarkompisar sa han att jag var psykiskt sjuk, därför var han fortfarande gift med mig. Han ville få någon form av empati, någon form av “tycka synd om mig” klapp på axeln från sina jobbarkompisar
I mellan barn ett och barn två så gick jag igenom två missfall, var av det andra höll på att kosta mig livet pga att min livmoder fick fnatt och bara spydd ur sig blod. Men när fara var över och jag var hemma igen från sjukhuset och alla besök hade varit och alla samtal var gjorda så blev han sur och arg över att alla ögon var riktade på mig. Han skrek en kväll “Varför bryr sig inge om mig? Jag förlorade också ett barn!!”. Ja, det gjorde vi båda. Men det var jag som nästan miste mitt liv.
Han har genom åren kallat mig allt man kan tänka sig. Parasit, hora, idiot, kärring… you name it. Men det han hakade upp sig på var att jag en gång sa till honom att han var rotlös, bara för att han inte har några föräldrar kvar i livet eller för att han har inte bott på ett och samma ställa i en längre tid. För honom är alltid gräset grönare på andra sidan.
Vi får fortsätta vidare för vi är förtjänta av någon sååå mycket bättre än de vi var gifta med.
Ja, det är en hel del att tugga i. Han fick mig att gå från att vara en livsglad tjej som hade en lovande skådespelar karriär framför sig. till att bli en grå mus som utbildade sig till förskollärare för att tjäna pengar och kunna ta hand om familjen.
Jag var i samtalsstöd det första året och hade kontakt med kurator. Då var jag fortfarande student och fick då hjälp på universitetet. Nu när jag jobbar och måste betala för denna hjälp var jag hos en kurator vid ett tillfälle och denna pratade om hur jag skulle visualisera en buss som det satt gamla tanter i längst bak och fram kliver det på ett gång nynazister som inte får komma bak till tanterna. Detta var för att hjälpa mig med ångesten som jag fått av allt det här. Jag gav upp på denna kurator till slut och efter det tog jag inte tag i detta mer.
Nu känner jag att jag har svårt att få ihop både ekonomin, energin och tiden till att söka hjälp.
Men jag vet att jag måste skrapa ihop både ekonomi, energi och tid till att skaffa hjälp. Annars kommer jag inte att hålla.
Det låter som om ni båda @Tildis och @Leaf råkat ut för tvättäkta psykopater! All min sympati till er! Vill papporna ha del i vårdnaden eller skiter de i den? Om det var jag skulle jag låta dem slippa undan billigt ekonomiskt och det hjälpte mig att få vårdnaden om barnen i det läget (och det ska mycket till innan jag tycker att man bör utesluta en förälder!).
Nej, han är inte psykopat. Jag är ganska säker på att han har en narcissistisk störning. Så säker man nu kan bli utan att ha det på papper.
Han gick härifrån och lämnade barnen helt. Det var aldrig ens tal om att han skulle ha dem hos sig. Jag försökte genom familjerätten få till ett umgänge med de två yngsta, men han vägrade. 15-årige sonen var han inte intresserad av alls (för han var “konstig”, dvs hade andra intressen än pappan) och 10-åriga dottern kunde han tänka sig träffa var 5:e-6:e helg.
Med tiden upptäckte jag att han höll kvar kontakten med dottern främst för att fortfarande ha lite insikt och kontroll. Han ringer henne ett par gånger i veckan och frågar ut henne om vad jag och syskonen gör. En gång i månaden ungefär, tittar han in oväntat i några minuter. Han säger kanske hej till dottern, men i första hand går han en runda i huset och kommenterar städningen, om jag flyttat någon möbel och i bland stoppar han på sig en grej som han hävdar är hans.
Jag kontaktade familjerätten en gång till efter 2 år, för att få ensam vårdnad. Han svarade med att ringa socialen och göra en orosanmälan. Sedan dess har jag låtit det vara.
Oavsett.
Finns det någon orsak till att du släpper in honom i huset? Vad tycker den utnyttjade dottern om kontakten med pappan? Ställer han till problem kring barnen genom att vägra gå med på saker och ting, som skolbyten, pass, läkarbesök mm? Isf är det verkligen läge för enskild vårdnad. Jag har dock full förståelse för om du väljer att ligga lågt för att det går “tillräcklig bra” istället för att väcka den björn som sover.
Generellt sett är inte orosanmälningar något att vara rädd för (jag skriver generellt för att det verkar kunna vara godtyckligt hur de agerar). Min sambo har t.ex. orosanmält sin dotters situation hos sin mamma då dottern inte går i skolan, förefaller deprimerad, har sagt till sin kusin att hon har självskadebeteende, säger på sociala medier att pappan inte vill ha honom (vilket mamman säger till henne men som inte är sant), inte träffar ens syskonen utan bara sitter på sitt rum, även får mat där. Det enda som hände var att soc ringde mamman och frågade hur dottern hände det (dottern då 14 år)…
Jo, dottern vill gärna ha den kontakten. Hon har Aspergers och resonerar i bland på ett sätt som jag inte hänger med i. Å ena sidan genomskådar hon hans frågor om mig och syskonen, men å andra sidan förstår hon inte riktigt problemet med att han rotar i vårt privatliv. Hon tycker han är dum i huvudet, men hon har lärt sig i amerikanska sedelärande tecknade serier, att man ska ha respekt för sin pappa och helst älska honom också.
Jag släpper in honom i huset för att undvika storbråk framför ungarna och för att jag vet att han ringer och klagar och gnäller hos dottern när han tycker jag gjort något fel.
Jo, han ställer till problem i bland med läkarbesök, vaccinationer, hennes tandställning, extra hjälp i skolan och sådant. Hans orosanmälan gällde att jag tog henne till BUP för en utredning. Han ansåg att det var skadligt för dottern.
Låt oss hoppas att han tröttnar eller att dottern inser att hon har rätt att sätta ner foten mot honom.
Som min son sa när han ville bo hos bara mig och jag sa att pappa blir ledsen: “Bättre att pappa blir ledsen än att jag blir det”. Men då var han 14 år.
Jag känner igen mig i så mycket som du skriver. För två år började en härva där det de kommande månaderna avslöjades att min dåvarande man levt ett dubbelliv i hela vårt äktenskap. Helt ofattbart då men under de här två åren har jag förstått att jag levt i en relation med mycket psykisk misshandel och ibland fysisk men inte förstått. Vilket har skrämt mig enormt. Jag har tagit oerhört mycket hjälp av olika håll, insåg tidigt att jag inte klarar detta själv. Det finns något som heter betrayal trauma recovery btr.org. De har en podd och även en hemlig sida på FB. Mycket bra. Jag har varit i terapi på våld i nära relation (i kommunen) och kvinnojouren. Jag går i tolvstegsinspirerad terapi och undersöker medberoendebegreppet. Jag har en traumatisk bindning som jag vill ha hjälp med, söker efter bra EMDR-terapuet. Du hör…jag har varit desperat. Men jag känner att jag inte vet hur jag skulle klarat mig annars. Men jag behöver fortfarande hjälp.
Jag har fått lära mig via terapin att jag aldrig kommer att förstå och så länge jag försöker förstå hålls bindningarna kvar. Därför tränar jag mycket med att tänka att ”jag kommer aldrig att förstå och jag kommer aldrig kunna förändra”. Jag jobbar aktivt med mig i ACA och har precis varit med i en sorggrupp. Försöker tillämpa “Jag bekräftar att det du gjorde skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av detta fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att JAG blir fri”. Men det är svårt ibland. Det tar tid att komma över det som vi varit med om. Jag gör allt jag kan för att fokusera på mig och mitt nu. Sinnesrobönen hjälper mig mycket. Ta reda på vad du tycker om och ta hand om dig!
Ha du provat psykolog via nätet? Typ Kry. Kanske inte något men det går på högkostnadskort, lätt att boka tider som passa om du ha svårt att hinna.
Ja har använt dem ett par gånger när jag var verkligen i kris.
Detta är vad jag tänker också. Jag måste acceptera att det hänt, men inte vad. Och jag måste lära mig att förstå att jag kommer aldrig att förstå.
I början så hade jag jättesvårt att acceptera att han inte ens sa förlåt. Han ville inte svara på en enda fråga jag hade och han vände allt till mig och påstod att jag ville skiljas för att det var jag som var otrogen.
Men det är så jävla svårt att acceptera att detta har hänt när man inte kan fatta hur man kunde låta det ske. Så det är liksom som ett moment 22. Vet att jag måste skaffa hjälp, men jag får som sagt aldrig tiden eller pengarna att räcka till.
Det verkar vara vägen ut. Så jag gör det jag kan så fort jag eller någon annan börjar spekulera. Jag försöker däremot att känna mer och tänka mindre. Att vara här. Nu. Det är tröstrikt många stunder.
Idag kom han förbi och lämnade vår yngstas saker. Han var trevlig och lite sökande. Tyckte mig se en tår i ögat när han åkte. Kanske ville jag se det eller så var det så. Försöker att inte hoppas på att nu, nu har han förstått den skada han gjort och vad han förlorat. Utan försöker att fokusera på mig och försöker njuta av att jag slipper bojorna av en destruktiv relation. Det har fungerat. Känns så befriande. MEN jag kan också erkänna att när han ser lycklig och oberörd ut det är då, då jag triggas. Längtar efter att känna samma säkerhet vid de tillfällena. Men det kommer… två år är ingen tid…
Jag känner igen mig i en del du skriver. I mitt fall är dock barnens pappa mycket mån om att allt ska se bra ut utåt. Han är noga med att barnen ska va hos honom minst halva tiden och helst mer, de åker till badhus, lekland, mm flera gånger i veckan, äter ute, inga regler, får vara uppe sent mm. Barnen älskar att va hos honom och det är ju bra. Men nu e de så att jag har inte samma ekonomi som han, så jag kan inte erbjuda dem allt det när de är hos mig och det vet han. Allt han gör gör han överdrivet och jag vet att det som styr han är rädsla. Det är också en stor anledning till att vi skiljdes, och att han aldrig släpper på kontrollen. Det värsta är att han sprider falska ryckten om mig för skolpersonal och andra. Allt för att trycka ner mig och höja sig själv. Barnen får spela tvspel, se filmer mm som de inte är redo för åldersmässigt då de är läskiga o våldsamma.
Jag har kommit fram till att jag ska göra allt för att mina barn ska må bra o trivas hos mig när de är hos mig, har de min fulla fokus, men jag har lite mer regler. När barnen är hos pappan försöker jag fokusera på att ta igen all energi, gå en extra lång promenad med hunden, planera mat och ekonomi, barnens kläder o schema osv för att vara förberedd när de kommer till mig igen.
Har du försökt att få samtalsstöd? Psykolog, kurator, familjerådgivare?
