Jag känner igen mig i det många andra skriver här. Jag och min har varit tillsammans i 19 år, gifta i 13. För ett tag sen sa min man att han inte mådde bra i vårt förhållande, han hade inte känslor för mig längre. Han har inte träffat någon annan. Hela min värld och mitt liv gick sönder. Vi har alltid haft ett bra förhållande även om han alltid haft svårt att prata känslor. Vi har hus och 2 barn i skolåldern. Vi har inte berättat något för barnen än. Nu försöker vi hitta varsin lägenhet i närheten av varandra. Vi ska sälja huset slita upp barnen från deras trygga boende och de måste byta skola. Min man är min bästa vän, en jättebra pappa till våra barn. Han är den bästa i hela världen egentligen. Men nu står jag här känner mig så ensam vet inte vart jag ska ta vägen med min sorg. Även om jag har så många fina människor omkring mig. Har kontakt med en psykolog som hjälper mig. Jag har även gjort illa mig själv för att jag ville känna något som gör mer ont än det gör i mitt hjärta, i hela min kropp. Alla säger att jag är så stark men jag känner mig inte stark. De säger det kommer bli bättre. Men när? Jag känner sån sorg över mina barn som är så oskyldiga i allt detta och då blir jag så arg på allt han har förstört. Men jag kan ändå inte hata honom. Jag vet inte hur jag ska orka detta. Min man är bra på att hålla upp en fasad bland andra, jag klarar inte det. Hur överlever man det här? Vi vill båda göra det bästa för våra barn och vi stöttar varandra i det här. Men det känns som att han har kommit mycket längre i sin sorg och jag är långt nere på botten och en lång väg upp till ytan. Vi ska ha barnen varann vecka, hur kommer jag klara av att vara utan mina barn. Vad ska jag göra veckorna då jag inte har barnen. Sitta och gråta i min tomma och tysta lägenhet? Livet är väldigt mörkt och tungt just nu.
Stor kram! Det är en stor omställning att separera! Det är som att bli av med sin tvillingsjäl, en förlängning av sig själv.
Det kommer att vara tungt, men sorgen brukar visa liknande faser. Ilskan kommer så småningom. Skriv en dagbok här över dina känslor. Du kommer att få stöttning och nya tankar och infallsvinklar. Det bästa är att du kan läsa bakåt och därigenom se att du utvecklas och att det går framåt.
Ta en sak i taget och framförallt, en liten stund i taget. Du är precis i början av din process och kan inte och översikta allt som ligger framför dig. Försök spara på krafterna och begränsa tankarna till här och nu (åtminstone när ni rett ut boendefrågan som ju måste lösas)
Jag har varit där du är nu. Kännt ren panik över livet och hur det skulle bli efter min dåvarande mans beslut, som ju också var skilsmässa. Trots skenande ångest, oändlig själslig smärta, overklighetskänslor så hände det där antingen jag ville eller inte. Fy 17 vad jag inte vill ha den tiden tillbaka. Mitt i det är du nu.
När jag så flyttade till eget började så det som jag fruktade. Ensamheten och längtan efter barnen, sorgen efter familjen som inte längre fanns och smärta, smärta och smärta. Spenderade i princip första halvåret på soffan med att gråta, sova och kolla serier (när jag inte var tvungen att rycka upp mig för att jobba och vara mamma).
Ur den där j-a missären växte dock en längtan efter att leva…Sakta kände jag en längtan att må bättre och trots allt det hemska och sorgliga fortsätta leva, om än på ett annat sätt jämfört än tidigare. En längtan efter LIVET.
Försök se tiden an och var snäll mot dig själv. Alla de där frågorna som snurrar i ditt huvud nu kommer att lösa sig, antingen du vill eller ej. Försök fokusera på det viktigaste nu och bara på det- hitta boende och sluta skada dig själv. Allt det andra kommer tids nog, men inte idag.