jag har idag pendlat mellan ok och inte så ok. jag läser på forumet och medans jag skriver till andra inre jag saker om mig själv. att gränsen att lämna och bli lämnad i mitt fall igt är ganska hårfin, det handlar väl om olika tidsspann på ngt sätt. trots att jag fortfarande älskar min man och inte vill att det skall ta slut, ser jag nu att jag själv inte har trivts på länge och kanske borde reflekterat över ett avslut själv. jag borde inte kämpat på så hårt, känner nu att jag troligen har lagt år på ngt som var fruktlöst. detta gör mig låg och förtvivlad, samtidigt känns det som om att jag ändå inte hade kunnat förstå det som det var.
folk runt om mig har rått mig att avsluta och jag har inte alls sett/förstått vad det menar.
jag kan se på era historier ni som lämnat att det är så lika min på ngt sätt.
jag ville så gärna, jag älskade och såg inga fördelar i att ge upp på familjen. men samtidigt var jag ju den som reflekterade över det som skedde, och inte min man.
han verkar inte sett detta alls, förvånad av hur länge det pågått. han sa det tom till mig när jag berättade om hur jag mått, att det är ju inte klokt att jag tagit denna skit så länge.
jag känner mig lite matt och orkeslös, känner att jag borde ta tag praktiska saker lite mer.
borde börja sortera mina och hans saker… gör det i huvudet, men orkar inte i verkligheten.
har inte nånstans att ta vägen ens…önskar så att jag kunde fått det där huset jag hittade.
är lite trött att torrdrömma om saker. känner att jag börjar tappa tron att bra saker skall hända mig. har haft ett par riktigt tuffa år det senaste. när skall det vända?
@JagHoppasjag ser vad du menar att det inte KÄNNS, att det har givits upp för tidigt utan ngn igt kamp. jag upplever min man som du skriver med, med undantag att jag ännu inte riktigt accepterat det. men som du också skriver så känns det iaf bättre att han står på sig och inte vacklar nu när jag känt att jag fått svar.
det kommer troligen kännas bättre när vi inte bor ihop, det är svårt att se klart då.
@onedaymore ja det känns jobbigt att känna att man gjoryall vad man kan för att få det rätt om o om igen.
det känns lättare nu när jag vet, jag behöver inte imponera, prestera, duga till han, det har krävts en jävla massa energi att vara den människan. just nu undrar jag vad han någonsin såg hos mig, vi är olika. jag kan verka exotisk med allt vad det innebär men kanske är det svårt att leva med?
jag undrar så vad som kommer att hända nu framöver, gillar inte direkt denna nya otrygghet, jag vill veta och jag vill känna igen saker. inte så bra på denna ovisshet. också att detta är mitt i livet, har inte varit ensam singel som vuxen. ser inte ut som ett troll, har humor och jag är en inte helt puckad människa.
men vem är jag igt?
jag vill inte råka ut för detta igen, jag vill absolut inte det.
det känns som om jag blivit gråhårig på kuppen, utmattad och misstänksam?
jag måste reflektera över vad ni skriver, se om set stämmer på mig eller ej.
jag misstänker att allt missnöje sambo känt kommer ligga i graven, osagt, nu stryker han medhårs för att göra detta lärare för mig. lyssnar osv för att han vet att det finns ett slut på det hela.jag är tacksam att han vill göra detta lättare för mig, det är ok. även om mkt blir osagt antar jag.
jag önskar bara att alla var bättre på att säga till innan detta stelfrusna hat inträffar.
jag har haft ett par riktigt bra dagar.jag känner at ngt håller på att hända med mig, jag håller -med sambons konsekventa nej, på att känna att jag börjat acceptera att det är såhär kommer det att bli.
visst det är inte kul och jag kommer troligen halka på ett bananskal men just nu känns det bättre.
jag bor forfarande i samma hus som han men det är tillfälligt på ngt sätt.
jag har tagit tag i gamla spöken som inte fått plats och bördan av att få lämna sorgen ger mig lite energi.
har vart tillbaka till jobbet och känt att det går att fungera där med fast med en annan sorts approach.
jag har fått stöd av min chef, och det är skönt att vara sig själv igen.
jag har talat med psykolog orm nya medicinen och hon håller med om att jag borde stå på mig och att byta antidepp är bättre än mirtazapinet som jag verkligen inte gillade.
jag berättade att jag är på detta forum och de positiva vibrationerna det ger mig.
jag insåg idag vid vårt samtal att jag igt aldrig har varit singel, aldrig bara fått vara den jag är, utan igt alltid anpassat mig till den jag borde vara. det var ett litet fyrbloss för mig, vem ÄR jag igt?
sambon forsätter att vara en juste snubbe och det funkar ok för mig.
jag har fått vara med i ett radioprogramm på p3 verkligheten om mina två trauman de senaste åren och det verkar varit en högre makt som fick in mig på att göra det fast det var överjävligt att göra det.
fick en panikångest attack som hette duga efter att adresserat detta ämne.
jag ser det som ett konstigt men fungerande läkande i frågan av det som hände efter min systers död och en kidnappning i tanzania. ngt jag lagt åt sidan pga min separation. lyssna gärna på senaste avsnittet i p3 appen “de kidnappade systrarna”.
jag fattade inte varför men jag gjorde det fast det var så jobbigt -av denna yttre kraft som ant ville mig väl.
jag postade den på fb till familjen som inte visste hur jag mådde runt detta och har fått jättemkt stöd och kärlek från alla.
jag tror jag är på väg någonstans och det är väl bara att följa med.
Jag har äntligen kunnat lyssna på avsnittet nu.
Det är en helt sanslös historia och sätter det mesta annat i perspektiv.
Jag är så ledsen för din skull och för din familjs skull. Det känns inte rättvist, det ni har fått vara med om.
Men det måste ha varit ett stort steg att berätta om det så öppet, och jag hoppas att det kan hjälpa också att veta att andra lyssnar och berörs?
Kramar till dig, hoppas att du mår lite bättre?