sitter hemma sista dagen av min lilla sjukskrivning.jag känner ett stygn av svartsjuka, sambon skall på paddeltennis ikväll. jag hindrar honom inte, fixar o hämtar barn.
men jag kan inte sluta tänka på om det finns någon annan med bilden. har svåra mardrömmar om detta, detaljerade med han som älskar någon annan.det är så jävla jobbigt.
har frågat rätt ut flera gånger om det är så. nej säger han. och jag får ju lita på att han talar sanning.
han jobbar med både män och kvinnor och har nog ett par tjejer som beundrar honom, han är väldigt bra chef, har ju själv erfarenhet av det.jag har tankar på att åka till paddeltennisen o kolla att det verkligen är som han säger, men skulle inte göra det. jag måste sluta tänka så.
det är jobbigt att tänka på den sortens framtid, han med en annan kvinna. som är så mkt bättre än mej.
jag känner mig inte lika lugn idag som igår.
tänker på alla måsten och praktiska saker.
han vill köpa ut mig så de kan bo kvar, men jag kommer inte kunna ta ett eget lån till hus.
och vart skall jag då bo?
jag får hjärtklappning bara av att tänka på det.
ibland är det svårt att hålla logiken i sinnet, ta en dag i taget etc. jag tycker att det är väldigt jobbigt att vara hemma här och känner att det är bråttom på ngt sätt.
han tänker att det ordnar sig att det inte är ngn panik. ja det är ju generöst, och lättare för han när man inte har ngt känslor kvar.
är även lite orolig över att jag har tagit ett glas vin lite för många ggr den härtiden. med tanke på min historik. jag försöker att tänka att det kanske är naturligt och en fas.
@rulle det du hade hittat sombeskrev en man som hade bestämt sig;
“”""En man kan bete sig otroligt korkat. Sett ur kvinnors ögon. Sett med sina egna ögon kan det vara självklart och det bästa för honom. Om han alls tänkt…alltså. En vuxen, och förutsatt mogen, man kan komma till ett hörn i sitt liv och sin självuppfattning. En sorts slutdestination på livets logiska väg. Det är den platsen som plötsligt, kanske över en dag, växlar från ‘okej’ till ‘no more’. Det blir helt plötsligt ett tvärstopp, rent mentalt. Dörren stängs helt.
Hade det varit den gamla tidens Riddare så hade det varit som att hästen plötsligt självdött mitt under ritten. Rustningen var för tung och måste bums av. Och sedan blir det till att långsamt promenera … någonstans… iförd endast ländkläde. En stolt man kan göra precis så. Han försvarar sig själv. INFÖR sig själv. Vad andra tycker spelar inte längre någon roll eftersom en man i bara ett ländkläde (avklädd människa) inte kan vare sig hånas, avkrävas skuld eller engageras för uppdrag.
En mans stolthet är något av de mest värdefulla han har. Den behöver inte synas för andra. Den bara finns där. Inuti honom. Många män kan nog till och med hävda att ‘näh, sån är inte jag’ om sin stolthet. Men den finns där i alla fall. När den här stoltheten utsätts för dödsfara så är punkten för livets logiska väg kommen till sitt slut. Allting upphör då.
En man har alltid ett eller några halmstrån till sin räddning. Alla har det. Alla utom de som eventuellt väljer den sista utvägen. Den vi inte vill prata om. De här halmstråna kan vara vad som helst. Vilka de är, det vet han bara själv. Och han pratar aldrig om dem! Det är sådana saker som sakta växer fram under livets gång. Så kallade B-planer. Kanske även C och D…osv.
Det enklaste sättet att se på en man, vilken som helst, är att sätta honom i en situation där hans stolthet blir hans största styrka. Vad gör han då? Vad säger han? Hur uppför han sig? Vad är då viktigast för honom? Hur ser han då ut?
På det här viset kan det möjligen vara lättare för kvinnor att iakttaga sin man och försöka förstå hans egendomliga beteenden. En man kan vara full av skit. Men den förgör honom inte. Han lever i den och han kommer framåt. “”"
jag tyckte det kännes hemskt att läsa för så tror jag (tänker, gissar) jag att det är med sambon.
ja, bestämma tvärhalt helt plötsligt. men allt det vi hade då, och kunde få?
kan han också inte bestämma att dela sina tankar och mjukna, prata och jobba för att det skall fungera?
jag vet att det måste vara så att det ant inte går när kärleken är borta. man kan ju inte tvinga någon att älska. jag orkar inte har han sagt många gånger, stått ut med armarna, och sagt att vi har ju haft det dåligt i så lång tid.
men jag kan inte hjälpa att känna att han inte gjort ngt för att förbättra situationen. han har faktiskt inte gjort någonting för att det skall fungera, inte gjort ngt uppoffringar eller avkall på sitt liv, inte omprioriterat eller kommunicerat. inte lyssnat på mig. jag känner mig arg. arg för att han sonika bara sket i allt, med devisen att han inte orkade. jag har inte haft höga krav, jag ville umgås och hitta på saker, få närhet och kramar. hålla handen. inkludera mig i hans liv.ge mig lite av hans uppmärksamhet och omtanke. lägga tid och energi på mig så som han gjort för andra tom främlingar, kollegor etc har fått mer av hans tid och uppmärksamhet än jag. det känns orättvist och inte konstigt att jag känner mig ensam o lite bitter?
vi hade ju kunnat ha det så bra om han hade gett mig åtminstone lite mer än ja och nej svar.
varför? varför gjorde han så? varför ville han inte jobba, varför inte kämpa åtminstone en liten bit, bara för att se om det var lönt? inte ens det fick jag.
bom stopp som rulle skrev. jag behöver veta varför det inte kändes ens lönt att försöka? jag kämpade ju skiten ur mig, bröt gamla vanor, tog tag i saker, sökte hjälp till mig själv.
gav han all andrum han behövde?
tid till jobbet och till sig själv. ifrågasatte inte. bråkade inte, försökte se med hans ögon.
varför gjorde han inte samma sak?
varför var det omöjligt och jobbigt? det var det ju för mig, jättesvårt faktiskt. att vara ensam och ta steg tillbaka, att inte få synas eller höras. bara vara snäll och tillåtande jämt.
för jag älskade fortfarande. men inte han.
varför slutade han älska mig?
lät allt detta hända?
