Jag är man 50+ och har levt i en relation över 20+ år. 2 barn, hus, arbete, etc …
Har funderat länge på min relation och har funderat över 5 år på lämna min sambo. Jag hoppas fortfarande att relationen ska bli bättre eller är jag bara rädd eller vill jag inte bryta upp familjen med barnen eller …
Blir så trött på mig själv. Det är inte likt mig att vara så velig men med dessa frågor känns det så annorlunda än många andra beslutsfrågor.
Mina problem med min sambo?
Mycket kommunikation om logistik, men inte så mycket tankar, känslor eller djupare saker
Inte mycket närhet eller intimitet
Tråkig sex och hon vill inte heller prata om det, hon tycker det är jobbigt
Skapar stökighet och gör inte rent efter sig
Blir hårdare, kallare och mer negativ i sitt beteende
Lägger mer och mer tid utanför vår relation och vårt hem
Gnäller allt mer
Hon har svårt att prata med barnen utan att det blir tjafs snabbt, jag tar hand om resterna
Förlåt men hon blir mer och mer tråkig hemma
Etc …
Vi har varit dåliga på att ta hand om vår relation under många år. Det har varit jobb och barnen.
Hon verkar glad på jobbet och i hennes andra aktiviteter, så ibland känns det som att jag gör fel eller att hon helt enkelt inte trivs med mig/hemma längre.
Jag vill inte kämpa själv för att vi ska få det bättre, roligare, mer spännande, gladare, kärleksfullare, etc …
Har tåget gått? Har vi glidit isär åt olika håll? Vill vi olika saker?
De enda som kan ändra detta är ni……
Jag tror inte hon heller är speciellt nöjd…. Ni måste ju PRATA med varandra, på riktigt.
Boka tid hos familjerådgivning och var ärlig.
Jag tycker att det låter som många legitima problem. Och frågan är lite också vad du vill?
Vill du ge det en sista chans?
Eller har det gått så långt att dina känslor är helt borta?
Var ärlig mot dig själv. Och även mot henne. För jag tror att det värsta är att harva kvar i en relation som tar energi och som gör att en (eller båda) mår dåligt. I värsta fall riskerar det också att urholka självförtroendet om det fortgår för länge.
Jag tror du måste fråga dig vad du vill.
Även, om möjligt, vad beteendet kan bero på.
Låter som att inte hon heller trivs, men vad ligger bakom. Det är sällan det som syns utan något bakomliggande som är svårt att nå
(Jag känner igen alla de beteenden du tar upp, men med skillnaden att min även vill separera medan jag inte vill… och min har alla de beteenden du listar samt några till… här försöker jag försiktigt gräva i vad som ligger bakom, samt gått mer och mer över till att lyssna/försöka förstå utan förutfattade meningar för att klura på vad som verkligen ligger bakom)
Jag tror att jag vill avsluta relationen och gå vidare.
Varför?
För att jag vill få ut mer av min kärleksrelation än vad jag får med min sambo. Jag är mer djup och hon är mer logistikmässig.
Jag vill prata om våra tankar, känslor, mål och behov. Det vill inte hon.
Etc …
Det som jag ber att få er återkoppling på, eftersom jag inte varit i någon mer relation, är det rimliga tankar eller är det naivt?
Jag känner mig allt mer arg och besviken på min sambo. Mina reaktioner är att jag drar mig undran och blir mer tyst då jag tänker och känner massor.
Fattar att det inte bra, men jag är så trött på att vara den som kämpar själv. Det klart att jag själv fattar att hon inte vill mer än vad hon ger. Det är hennes handling och beteende som talar.
Dina önskemål om hur du vill att relationen ska se ut är ytterst rimliga.
Det som kanske är lite naivt är att du skriver att du har funderat i över fem år på att lämna din sambo men att du fortfarande hoppas.
Jag tror nämligen inte att hon en dag kommer förändra sig och börja dra i den riktning du vill, bara från ingenstans. Och som du säger så orkar man inte vara den enda som kämpar. Det handlar för övrigt inte om att orka, utan om att det inte finns något att kämpa för om inte båda är med på det.
Jag tror på ganska brutal ärlighet här. Du behöver förklara för henne att du inte mår bra i relationen och att du funderar på om det är bäst att bryta upp. Om hon inte vill gå till en familjerådgivare måste du säga det ändå.
Kanske får det igång ett samtal. Kanske går hon i försvar. Kanske blir hon helt chockad och undrar varför du inte har sagt något tidigare.
Men oavsett hennes reaktion så har du då varit tydlig och ärlig och du har satt bollen i rullning åt endera hållet. Att bara gå runt och vara missnöjd är trots allt det sämsta alternativet av alla.
Nu kommer flera tankar och känslor när jag sätter ord på “det hela”.
En sak som kommer är att jag stöttar och peppar henne mycket men får inget tillbaka.
Hon är rätt osäker som person och vill ha mycket stöd i många av sina vägval. Allt från det dagliga arbetet till lite mer komplexa saker.
Jag behöver inte och vill inte ha stöd i min vardag. Däremot har jag gått igenom psykiska kriser i min hälsa så jag ber ibland om stöd utifrån det perspektivet. Jag får inte mycket trots att jag beskrivet väldigt tydligt och konkret.
Så summa summarum, jag stöder mycket men får inte mycket tillbaka.
Kommunikation… si så där… min känsla? Snarare handlat om frågesport (logistik!) ”har du gjort det?”, ”har du hängt tvätten?”, ”vad ska vi äta?” Etc bla bla…
Samtal…? Not so much…
Och när det blir det ”normala…,
Min ex-fru verkade också trivas med sitt jobb, med sina aktiviteter, med sin ”familj”, med vår familj… men ”allt mindre” med oss, med mig… och det gjorde inte mig till mitt bästa jag… tyvärr…
Vi gled isär, vi gled ihop, i omgångar…
Vi försökte, vi kämpade men till slut gick vi på grund och båten tog in för mycket vatten och då var det dags att hoppa över bord och vi simmade till varsin strand…
Ja, jag ville också få ut mer av vår relation, det som fanns var inte tillräckligt, för mig… men känslan var att det var i viss mån tillräckligt för min ex-fru under längre perioder…
Min skilsmässa är fortfarande väldigt nyligen, knappt 3mån…
Men vi hade diverse omständigheter som innebar att vi levt isär en längre tid.
Naturligt? Njaee, näää… inte fullt ut skulle jag säga. Vi var tillsammans i 22 år, vår äldsta son är 20, vi var gifta i 13 år. Så det ”naturliga” var ju snarare att vi skulle fortsatt leva tillsammans….
Sen var själva skilsmässan inte så dramatiskt… snarare sorglig…
Jag mår ok, livet är ok. Jag har viss kontakt med min ex-fru och det är ok. Mitt fokus ligger på mina barn och mig själv - och jag uppmanar dig att ha samma fokus!
Och framförallt är det viktigt att fortsätta ha kontakt med sin inre kompass. Det vill säga, du ska inte behöva tvivla på sig själv och dina behov i en relation. Om du ofta gör det finns en risk att du anpassat dig för mycket efter någon eller något som har kvävt din inte röst.
Om du känner att du behöver mer än vad som ligger i din partners natur att vilja eller kunna ge är tyvärr sällan lösningen att fortsätta stanna och hoppas. Om hon helt enkelt har fundamentalt andra behov och varken har vilja eller förmåga att kunna möta dig i dina behov blir konsekvensen att åtminstone en av er måste kompromissa bort sig själv för att få det att fortsätta fungera. Och det är sällan en bra lösning i längden.
Jag tror absolut att det finns många tillfällen när familjerådgivning och samtal kan hjälpa två personer att mötas och förstå varandra. Men det kan bara göras så länge ingen måste ändra sin personlighet.
Så frågan är helt enkelt om ni är för olika i era personligheter, behov och syn på relationer?
Känner igen mig rätt mycket också. Var också missnöjd med ungefär det du skriver och väntade på samma vis i hopp om att hon skulle få upp ögonen. Alla försök till djupa samtal slutade med att hon stängde ner.
Vissa är bara för olika, har bagage och klarar inte öppna upp eller kräver kommunikation på annat sätt. Vilket sätt vet jag inte. Jag har försökt följa alla råd från psykologer och terapeuter men inget funkade. Blev bitter, irriterad och ledsen. Drog mig undan precis som du.
Det slutade med att hon tappade kärleken och gick till en annan man.
Jag tycker du ska lyssna på dig själv och inte vänta på något beslut från henne. Hon verkar ju ha visat dig att kommunikation inte är möjligt. Och då kan man faktiskt inte ha ett vettigt förhållande.
Jag är i samma situation som dig. Men jag är frun och vi är ett par sedan 17 år och vi är i 50-års-åldern.
Jag längtar och väntar och hoppas samtidigt som jag försöker vara tydlig med mina behov och inte alls får gehör.
Jag känner mig oftare och oftare ensam och besviken/ledsen. Och varje gång jag säger att ”kan vi inte bara vara snälla och göra vårt bästa” och han sägee ”ok” så hoppas jag igen men det tar en dag eller två så kommer hans nonchalans, jag reagerar igen och då tycker han att det är lika bra att skiljas. Jag blir ”rädd” och ber honom igen om att han snälla ska försöka och så gör jag allt för att han ska ha det bekvämt och bra… men det funkar inte ;(
Hmm… ni har varit tillsammans väldigt länge och ni är i grunden relativt olika till personlighet. Era inbördes roller har förmodligen cementerats under årtionden vilket låter lättförståeligt om man läser det du skriver ovan då ni egentligen vill ha helt olika saker. Men ibland, men bara ibland, så vill du ha något helt annat än det du i vanliga fall vill om jag fattar dig rätt?!
Inget fel i det, men kanske blir det svårt för din fru om hon under flera årtionden har lärt sig att detta är vad du inte vill ha;
Då fånga något väldigt starkt om vad det är som jag känner och står för.
Om du känner att du behöver mer än vad som ligger i din partners natur att vilja eller kunna ge är tyvärr sällan lösningen att fortsätta stanna och hoppas. Om hon helt enkelt har fundamentalt andra behov och varken har vilja eller förmåga att kunna möta dig i dina behov blir konsekvensen att åtminstone en av er måste kompromissa bort sig själv för att få det att fortsätta fungera. Och det är sällan en bra lösning i längden.
Jag vill inte att någon av oss ska kompromissa bort oss själva. Vi kanske har för olika behov och förmågor?
Det stämmer nog bra. Vi har varit tillsammans länge och har nog alltid haft olika behov och mål men det blev tydligare när jag gick igenom olika kriser. Jag omprövade mina värderingar och har lagt om mina prioriteringar. Vi har pratat om det en del men osäker på hur mycket hon har tagit in.
Bra tanke att ha med framåt oavsett vägval i relationen, tack.
