Jag och min man har i feb varit ihop i 20 år, vi har två barn på 13 och 11 år.
Jag har känt av ett visst avstånd vilket gjort att jag i höst har gått igenom någon form av livskris och en depression. Där jag tvivlat på mig själv, min betydelse, min framtid, ja allt som man kan tvivla på, vår relation. Jag har inte varit så lätt att leva med. Men min man har stöttat mig, kramat mig, sagt att han älskar mig. När jag nu bestämde mig att nu får de vara nog, jag måste rycka upp mig och bli mig själv igen så vände de lika snabbt som tanken.
På nyårsaftons natt när vi skulle sova så fråga jag honom, om han verkligen älskar mig. I 6 månader har han försäkrat och berättat för mig att han gör det, trots min magkänsla och nu säger han det jag gått och känt i min mage. Min värld rasar igen.
Vi har haft många diskussioner senaste veckan och båda har insett att inget löser sig själv. Vi har inte vårdat vår relation, vi båda har varit egoistiska. Han har tagit upp bla att jag inte delat hans fotbollsintresse, att jag fått honom att få dåligt samvete när han är iväg ( vill också säga att han är iväg mycket på sina aktiviteter som cykling, padel, fotboll, fotbollstränare, jobb ideellt i föreningen, reser i jobbet. ) Jag är så besviken på honom. Jag vet med mig mina brister och jag har lovat att förändra dessa, men hans liksom hänger upp sig på specifika händelser.
Han vill försöka få tillbaka känslorna, men hur ska jag göra. Jag känner mig som en främling i mitt eget hem. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Det gör så ont att han kanske inte älskar mig längre. Vi ska gå till familjerådgivning.
Samtidigt som jag studerar och om 5 veckor ska ut på LIA, dit jag blivit headhuntad och har en rejäl utmaning framför mig, men löser jag projektet så får jag mitt drömjobb. Och nu mitt i en kris som kan förändra hela livet. Jag kan liksom inte fokusera, sover knappt och ja ni förstår.
Jag har försökt förklara att om någon förändring ska ske så är de också i hans huvud. Om han ser allt negativt med mig kommer inget förändras, Att han måste se och minnas de positiva. Jag har lyssnat på boken Bullshit och wow hon sätter verkligen orden i munnen. Han har lovat att lyssna på den också. Den gav ett helt annat perspektiv.
Ni andra som befinner er eller befunnit er i denna situation, hur har ni gjort? Kan man hitta tillbaka? Vi har varit så ärliga med varandra om vad vi vill se förändring på, men är de försent efter så många år?