Jag älskar dig men vet inte om det är som fru eller vän!

Min historia
1

Jag och min man har i feb varit ihop i 20 år, vi har två barn på 13 och 11 år.
Jag har känt av ett visst avstånd vilket gjort att jag i höst har gått igenom någon form av livskris och en depression. Där jag tvivlat på mig själv, min betydelse, min framtid, ja allt som man kan tvivla på, vår relation. Jag har inte varit så lätt att leva med. Men min man har stöttat mig, kramat mig, sagt att han älskar mig. När jag nu bestämde mig att nu får de vara nog, jag måste rycka upp mig och bli mig själv igen så vände de lika snabbt som tanken.
På nyårsaftons natt när vi skulle sova så fråga jag honom, om han verkligen älskar mig. I 6 månader har han försäkrat och berättat för mig att han gör det, trots min magkänsla och nu säger han det jag gått och känt i min mage. Min värld rasar igen.
Vi har haft många diskussioner senaste veckan och båda har insett att inget löser sig själv. Vi har inte vårdat vår relation, vi båda har varit egoistiska. Han har tagit upp bla att jag inte delat hans fotbollsintresse, att jag fått honom att få dåligt samvete när han är iväg ( vill också säga att han är iväg mycket på sina aktiviteter som cykling, padel, fotboll, fotbollstränare, jobb ideellt i föreningen, reser i jobbet. ) Jag är så besviken på honom. Jag vet med mig mina brister och jag har lovat att förändra dessa, men hans liksom hänger upp sig på specifika händelser.

Han vill försöka få tillbaka känslorna, men hur ska jag göra. Jag känner mig som en främling i mitt eget hem. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Det gör så ont att han kanske inte älskar mig längre. Vi ska gå till familjerådgivning.
Samtidigt som jag studerar och om 5 veckor ska ut på LIA, dit jag blivit headhuntad och har en rejäl utmaning framför mig, men löser jag projektet så får jag mitt drömjobb. Och nu mitt i en kris som kan förändra hela livet. Jag kan liksom inte fokusera, sover knappt och ja ni förstår.

Jag har försökt förklara att om någon förändring ska ske så är de också i hans huvud. Om han ser allt negativt med mig kommer inget förändras, Att han måste se och minnas de positiva. Jag har lyssnat på boken Bullshit och wow hon sätter verkligen orden i munnen. Han har lovat att lyssna på den också. Den gav ett helt annat perspektiv.

Ni andra som befinner er eller befunnit er i denna situation, hur har ni gjort? Kan man hitta tillbaka? Vi har varit så ärliga med varandra om vad vi vill se förändring på, men är de försent efter så många år?

2 gillningar
2

Men när han kände att hans känslor höll på att försvinna kunde han väl ha bromsat och tagit ansvar för en förändring i relationen. Det är så märkligt att det alltid på något vis blir den som håller på att bli lämnad eller redan är lämnad ska ta hela ansvaret för att dialog inleds, att förändring sker osv.

Det är lite som med Herr K i Processen. Helt plötsligt blir han hämtad, han måste göra en massa saker för att bevisa sin oskuld. Men han får aldrig reda på exakt vad han gjort och vägen till att bevisa sin oskuld är snårig och förvirrande. Lite så.

Nu verkar visserligen din man vara med på tåget, men kanske drog han i nödbromsen försent. Konstigt också att han gick och ljög för dig i sex månader.

Men gräset är ju inte grönare på andra sidan, det är grönt där man vattnar det.
(Har sagt det förr, jag vet)

Hade jag varit som du/ni hade jag gett familjerådgivningen en chans. En professionell utomstående kan kanske göra under för er.

4 gillningar
3

“Men gräset är ju inte grönare på andra sidan, det är grönt där man vattnar det.” :heart:

Instämmer med Largo. Bättre att försöka jobba med relationen.

@Kattenmisse Min gissning är att det är din partner som är osäkert på sig själv och det är därför han letar efter en förändring i sitt liv. Du som är nöjd med er relation behöver därför kanske ge honom lite utrymme att driva förändringen för att se vart den tar er och om du kan vara nöjd med det också. Det är nästan som att 15-20 år är magiskt och många relationer knakar då. Någon form av pånyttfödelse behövs. Ta hjälp med experter. Experimentera med nya former i relationen. Sätt inte din headhuntade jobb-chans före din chans att reparera äktenskapet. :wink: Det blir fler chanser.

2 gillningar
4

Oavsett vilken kris man har i ett förhållande så krävs det att båda två är engagerade och motiverade till att lösa det som skaver. Annars kan man låta bli.

Ja, det är han som för tillfället vacklar med sina känslor men det är ni båda två som behöver hitta en ny gemensam grund att stå på.

Det jag reagerar på här är att han har en massa fritidsaktiviteter och ni har två barn. Har du fritidsaktiviteter eller är det du som städar, tvättar och lagar mat?

Anledningen till att jag tar upp det är att jag anser att man måste ha en balans i vardagen. Det hade aldrig funkat om jag drog iväg på diverse träningar 5 dagar i veckan och min man skulle stå med allt hemma. Och sånt skaver sönder en till sist också.

Det finns så klart annat att fokusera på också men för mig så sticker just det här med obalans ut ganska mycket.

2 gillningar
5

Ja det kan jag hålla med om. Jag kan ju inte förändra något om han inte berättar att han mår dåligt. Han tycker vi glidit isär bla, dels för att jag inte har hans fotbollsintresse och att jag inte sitter och tittar på mästerskap med honom eller går på fotbolls evenemang. Det sorgliga är att jag hade gärna gjort det för att vi på något vis skulle få tid tillsammans, men han har aldrig utryckt sig att han vill att jag ska följa med honom eller att han verkligen skulle uppskatta om jag tog mig tiden att titta på en match med honom i soffan.

Han vill att jag ska vara som vanligt och så får han jobba med sina känslor. Men uppriktigt, hur lätt är det att vara som vanligt?
Jag hoppas också att vi får bra hjälp av familjerådgivningen och att vi båda får perspektiv på saker och ting.

1 gillning
6

Det har väl kanske inte varit balans, de 16 första åren. Men sen har jag sagt ifrån och det är mycket bättre. De går perioder då han tappar det igen men en påminnelse så är de jämlikt igen. Klart att detta skapat en besvikelse hos mig då han inte prioriterat varken mig eller barnen. En följd till att jag inte alltid varit så positiv när han ska iväg på sina grejer, har aldrig nekat honom men han får heller inget rungande ja. Från hans sida så förstår jag vilken känsla de skapat, man ska väl ändå i en relation stötta och vara glad för den andres framgångar. Så det är en ond spiral.

3 gillningar
7

Jag tycker du ska sluta klandra dig själv. Ni är två i relationen, men han lägger tid på SINA intressen och du har inte direkt blivit inbjuden.

Nu har ni er chans. Ni måste göra en förändring. Gå runt och vara som vanligt kommer inte att lösa något utan ni måste välja varandra och prioritera varandra från och med nu. Komma tillbaks till positiva minnen, göra saker ihop, flirta med varandra, gosa med varandra.

Ni måste spendera mer tid ihop, och gilla det. Kanske hitta ett nytt gemensamt intresse.

Jag vet inte vad du tycker är jämlikt men med följande uppradning av aktiviteter

Då blir det ganska uppenbart att det lämnar väldigt lite utrymme för dig och familjen. Att vara familjens projektledare är tufft. Det gäller inte bara vem som diskar, städar och vättar bilen utan vem tar ansvar även för födelsedagar, bjudningar, presenter, läxor, resor osv.

Ni behöver hitta varandra igen. Är ni inte villiga att lägga den tiden på varandra så tror jag det blir svårt att lösa detta.
Prata med familjerådgivning men jobbet/förändringen måste göras hemma.

2 gillningar
8

Bitter…

Hade kunnat vara min man.

Han.
Fotbollstränare. Gymmar. Löptränar. Aktiv i föreningen. Reser i jobbet. Spelar musik. Kollar fotboll.
Anser att han inte har någon tid för sig själv.
Föräldraledig: Aldrig
Lön!
Mycket bra både från arbete samt som engagerad i föreningen då han har lön därifrån.

Jag.
Betalar räkningar. Ser över alla våra avtal. Förhandlar med banken. Handlar. Lagar ALL mat. Förbereder allt som har med barnens skola att göra. Städar. Tvättar. Skjutsar. Planerar umgänge med vänner. Planerar semestrar och bokar allt. Håller ordning på annat som rör barnen. Läxläsning. Håller ordning på alla mannens aktiviteter och resor och pinaler. Upprätthåller umgänge med hans familj och släkt. Och min.
Tid för mig själv… Tänker att det kommer, sen.
Föräldraledig: 2 barn

Lön? Nä jag arbetar idéellt i familjen AB. Och heltid på mitt andra arbete där jag visserligen får lön.

Sjukt. Blir skamsen när jag läser det jag spaltar upp. Ändå vill jag inte bli lämnad.

2 gillningar
9

Oj oj, snacka om snefördelning.

Hur det ska gå till är svårt för mig att säga, men du borde presentera din lista för han och han borde ta en JÄVLA LÅNG TITT och fundera över varför inte han kan medverka till nått därhemma så att du kan få 30min eller så varje dag.

Tror att han och många fler GUBBS inte tänker på hur lite dom gör hemma, dom tänker i banor att " jag drar in pengar, jag MÅSTE få ha min hobby, jag MÅSTE få ut å röra på mig, jag MÅSTE få engagera mig i min förening, MÅSTE MÅSTE !

Ja du kära @X2X , du får tvinga han till Familjesnack hos kommunen, och ta listan därifrån.

3 gillningar
10

Skrattar lixom i lite skräckblandad förtjusning när jag ser vad jag har skrivit…

Jag har och har egentligen inte haft något problem med detta, jag har bara tagit på mig och rattat runt allt. Men ett erbjudande om att ”jag kan duka” eller ”ta du en promenad så läser jag läxor och tar disken”. Eller kanske en kväll i veckan servera MIG en kopp kaffe…

Känner mig ändå trygg i att JAG klarar mig galant på egen hand om det skulle behövas.

Han kommer få det galet tufft. Och det där med räkningar, vi gick igenom insmordas och skulle göra en budget, då frågar han vad vi betalar i pantbrev och lagfart varje månad :joy::joy::joy:

2 gillningar
11

Sorry… Inte meningen att kapa tråden, drar mig tillbaka :see_no_evil:

1 gillning
12

Jag kommer nog aldrig förstå varför en hel del kvinnor tar på sig så mycket.

Förlorar inte alla dessa kvinnor respekten för sina män efter ett tag?

13

Inte fan betalar ni lagfart å pant varje månad, vad ni betalar är väl huslån plus ränta…

14

Jaha, att leva i ett vakum.
Vi var på familjerådgivning och jag tror att allt blev sämre därefter. Han har nu inga känslor kvar. Han kan inte förmedla till mig hur han känner, utan kommer med konkreta händelser som ägt rum för många år sedan. Ex när barnen var små så spelade han fotboll, två träningar a 3 timmar/kväll i veckan samt en match vanligtvis på helgen. Om vi var bortbjudna ibland, så anser han att han kunde kommit lite senare än oss andra om han spelade match, Jag tyckte att så gör man inte, han får välja matchen eller att vi går bort. Sådana här saker kommer upp. Han håller på att krossa en hel familj och han lägger fokus på sånt? Ska jag gå och vara arg för alla gånger han glömt göra läxorna med barnen, eller varje gång han glömt skicka med gympapåsen?

Det måste ligga något annat bakom, något/någon som fått honom att ändra sig så fort. Han vill känna pirr i magen på fredagen när han åker hem från jobbet. Jo men visst, pirr får man fasen kämpa lite för eller? Får man pirr genom att inte spendera tid med familjen, frugan?

Om 4 månader är jag klar med min utbildning, jag börjar jobba igen och kidsen börjar bli stora. Vi har en helt annan tid framför oss, en tid där vi kunnat börja unna oss egna resor eller mer vuxen tid med vänner. Jag förstår honom inte alls. Kommer jag någonsin att göra det?

15

Kanske inte så mycket kommentarer kring den situation du befinner dig i…

Men mer utifrån ”familjerådgivning” (då jag tolkat din text som att det är första gången…!?).

Så här, dock enbart mina egna personliga erfarenheter. Det kan vara väldigt tufft och jobbigt att gå i dessa samtal (!). Det kan absolut uppstå en känsla av att ”faan, nu blev det ju ännu sämre!!”, eller ”faan, nu mår jag ännu sämre”.

Familjerådgivning, terapisamtal, kärt barn har många namn – men det är sällan en helt spikrak väg som bara leder uppåt och framåt mot ett hägrande ljus – i det mörker man känner att man befinner sig i, eller famlar runt i för att hitta någon form av fotfäste.

Säger det bara, för att på något sätt ge dig lite ”heads-up” och kanske en klapp på axeln att så kan det absolut kännas, och det kan vara bra att du har det med dig för framtida samtal.

Vägen framåt kan vara både snirklig och känslan av ett steg fram – två steg bak – kan absolut infinna sig. Vågar nog påstå att så är det för de allra flesta – oaktat om det är enskilda samtal eller i ”par-relation”.

För mig så är dessa samtal en chans att våga vara öppen, ärlig, förhoppningsvis saklig. Det finns en oberoende (förhoppningsvis) motpart i rummet som kan styra, ”avstyra”, och hålla skutan på rätt köl.

Och det är inte sällan att det krävs mer en ett (1) samtal för att man skall våga öppna sig, våga säga, våga prata. Det kan absolut handla om konkreta händelser, även om det kan upplevas som en ”trigger” (va fan har det med saken att göra??) just nu för dig, eller mer djupgående känslor som det kan vara svårt att sätta ord på.

Hoppas att det ordnar sig!

1 gillning
16

Han kan inte förmedla till mig hur han känner, utan kommer med konkreta händelser

Det här får mig att tänka på:

17

Helt sant tror jag, jättejobbigt att konfronteras och konfrontera sina egna känslor. Många är inte alls vana att göra det. Tror att ni måste vara envisa och hänga i här, dvs fler gånger, men förutsättningen är ju att båda vill jobba med att få det bättre.

Det är ingen tredjepart som kan magiskt lösa detta ÅT er.

Jag tror du är på något här. Det är något annat/annan än det han säger. Att dra upp flera år gamla händelser….

Ja, man måste kämpa förr pirr. När tittade ni kärleksfullt på varandra, djupt i ögonen och höll kvar blicken?
Pirr uppstår inte om man inte träffas.

Vill man inte det så är jag ganska säker på att han spanat in någon ny.