Mitt barn bor halva tiden hos mig och halva hos sin pappa . Barnet berättar att pappa ofta får raseriutbrott, blir arg för inget , att barnet inte vågar ta upp ngt med sin pappa då pappa blir förbannad .
Vårt barn känner sig inte trygg , är ofta rädd och ledsen hos sin pappa.
Det är även mycket bråk där hemma mellan pappa och hans nya . Det blir ofta fysiskt ( från henne) och en massa skrik och gråt ( henne)
Jag undrar väl mest - varför är x så arg på vårt barn ? X tänder på alla cylindrar direkt . När vårt barn inget gjort sin pappa!
Men det kan inte vi veta… jag tänker att han är i allmänt dåligt skick och att det går ut över ert barn. Jag hade orosanmält. Eller försökt få full vårdnad.
För att barnet finns till hands. Han är på dåligt humör och ger sig på den som finns närmast.
I mitt fall så var dottern 10 år när vi separerade. Jag köpte en billig enkel mobil till henne, som hon fick ha när hon var hos sin pappa. Kontantkort och förprogrammerade telefonnummer till mig och storasyskonen. Hon ringde mig i smyg när det blev för jobbigt. Bara att få prata med mig gjorde det lättare för henne att stå ut. Men hon började ganska snart att vägra åka till pappan.
Hans motiv kan bara han svara på.
Det kan vara hans mående.
Det kan vara hans människosyn.
Det kan vara p g a hans nya.
Det kan vara p g a någon funktionsnedsättning.
En sak vet jag, motiven för en människas agerande kan vara förborgat för henne själv och därför är det fruktlöst att söka svar och förklaringar för hennes handlingar.
Varför utsätter en morfar sitt femåriga barnbarn för sexuella övergrepp?
Varför hjälper barnbarnets mormor honom att göra det?
Varför misshandlar någon sin partner?
Varför stannar den misshandlade kvar?
Varför bedrar någon sin partner i ett lyckligt förhållande?
Det finns många varför som aldrig kan få sina svar.
Det enda vi kan göra är att försöka svara för oss själva och på det sätt vi kan skydda dem vi älskar men andras bevekelsegrunder kommer alltid att vara förborgade för oss.
Men ändå - ett barn ?
Barnet är ju konstant rädd hos sin pappa.
Så ska det inte behöva vara. Pappas nya verkar vara psykiskt instabil - skriker , gråter och slår pappa .
Blir mörkrädd när barnet berättar om scener på offentliga platser mm och pappan som säger till barnet när barnet frågar ” varför gråter xxx”
Pappa : ” Nej, hon gråter inte”
Barnet får utskällning för det minsta lilla och det skylls alltid på barnet om ngt sker …
Det kommer snart inte att finnas något förtroende kvar dem emellan. Om det ens finns det nu. Men snart är iaf barnet så pass gammalt att det får påverka mer själv var det vill bo, om du inte orkar/vågar/vill utsätta barnet för en strid om enskild vårdnad eller iaf boende.
Tyvärr är det inte mycket till underlag för att få enskild vårdnad.
Barnet älskar sin pappa . Ser upp till honom . Men jag ser oxå en stor besvikelse barnet har på sin pappa. Från att vara den som alltid satt i pappas knä till att ta mer och mer avstånd.
Jag har börjat prata om att ju äldre barnet är desstu mer kan barnet säga till om , vart den vill bo mm.
Givetvis skulle jag vilja att det fungerade . Och att vi kunde dela 50/50 på vårdnaden för barnets skull.
Soc kallade till möte med barnet utan min vetskap, trots att jag förklara att barnet är rädd för sin pappa.
Samt att barnet fått till sig att mötet var pga mig , från sin pappa .
Ibland undrar jag BBF vad det innebär för Soc ?
Barnet var jätte ledsen när jag kom och hämta .
Det finns många kufar i vår Herres hage.
Att älska någon innebär inte nödvändigtvis att den är bra att leva med.
Var och en av oss har sin bild av hur det ska/ bör vara. Du har din och han har sin. Varför han är som han är och gör som han gör kan bara han svara på.
.