Hej
Jag är förvirrad och chockad. Vet faktiskt inte alls vad jag ska ta mig till. Min man sedan 15 år tillbaka sade att han ville skiljas. Jag får bo kvar i huset över sommaren. Sen får jag flytta. Jag är inte ens arg, gråter ganska lite, känner mig bedövad och är LIVRÄDD vad som kommer hända nu. Hur kommer jag ta det, vad ska jag göra? Hur gör man? Tänk om jag flippar ur? Bryter ihop? Får ångest och åker in på sjukan? Kommer det ta år innan jag är glad igen?
Vi har varit soulmates i många år och haft ett otroligt underbart liv. Vi var bästa vänner, hade fantastiskt sexliv, sååååå roligt. Han har inte träffat en annan. Jag litar på det. Men han sa att kärleken dött ut, att jag inte är lika glad längre. Att vi tär på varandra, vilket vi faktiskt gör. Dålig ekonomi, jobb…mmm. Att vi har börjat trampa på varandra och är inte glada. Vi har varit dämpade i nåt år. Det har varit tufft. Men vi har ju inte bråkat ( utom första åren) utan det har gått i gamla hjulspår och vi har kämpat ihop.
Jag känner mig så lurad. Vi ÄR ju soulmates…Var…
Vet inte vad jag ska skriva mer… men jag återkommer. Det känns lite skönt att ha ett forum.
Vi är många här som har varit i precis den situation som du i nu. Man är i chock. Man kan inte äta, dricka eller sova och mår sämre än vad man någonsin trodde var möjligt.
En del av oss lyckades rädda relationen, en del, däribland jag, lyckades inte.
Du måste ge dig själv prioritet 1, se till att få i dig näring, melon fungerade för mig, och se till att få i dig vätska. Ring din läkare och be om en remiss till en bra kurator, för mig var det ett enormt bra stöd som höll mig någorlunda upprätt. Jag fick även både “lyckopiller” och sömntabletter den där första riktigt skakiga tiden. Ta all hjälp du kan få, se till att ha goda och kloka människor omkring dig som du kan älta med. Stäng inte in dig.
Och skriv ur dig allt elände här. Vi är som ett bottenlöst hål som har plats för precis allt.
Jag vet att det ser fånigt ut när jag skriver det nu; men det kommer att bli bättre. Du kommer att få må bra igen, du kommer till och med att bli lycklig. Du kommer ut på andra sidan av det här eländet, vare sig det är med eller utan honom.
Och mycket viktigt: ta inga tunga beslut nu när du är i det här tillståndet. Speciellt inte sådant som gäller hus, boende, bodelning eller ekonomi överhuvudtaget. Ta hjälp av någon du litar på, kanske dina föräldrar, prata med din banks jurist sedan när du klarar av att sitta upp en längre stund.
Det här är en situation där det lönar sig att simma lugnt. Var bara lugn, du kommer att bli arg sedan, om ett par veckor eller så.
Jag förstår dig precis. Min man sade för ca 2,5 v sedan att han vilje skiljas, efter 13 år ihop och 5 år som gifta. Allt kom som en ´chock för mig också. Efter en vecka gick jag till vårdcentralen och bad att få några insomningstabletter, för jag låg på natten och “ältade” allt ihop!! Vi har två barn 3 och 6år tillsammans, har ni barn?
Skriv av dig här och läs andras inlägg, för det hjälper. ( I alla fall för mig.)
Lycka till.
Hej!
I onsdagskväll släppte min man bomben att han vill skiljas, vi har haft en 6 underbara år ihop men sista 1/2 året har vi liksom glidit ifrån varandra.
Just nu är jag nog i chocktillstånd, kan inte sova, äte eller något. Tårarna bara rinner på mig.
Själv vill jag inte skiljas utan försöka hitta tillbaka igen men han verkar inte så intresserad direkt säger att han är helt tom på allt vad känslor heter.
Susanne
Det här är andra dagen. Jag loggade inte och var livrädd för att ingen skulle svara. Tack och lov för att ni gjorde det!!! Tack tack tack… Även om jag lider med er och inte skulle önska ens en ovän detta som vi går igenom, så är det en tröst att inte vara själv.
Idag är min “man” ganska uppåt till och från, han skrattar och sjunger ibland. Planerar i telefon med en god vän (som är nyskild) om alla planer de har när de ska ut och resa i sommar. Han har ju tänkt i ett års tid på detta, och för mig är det andra dagen. Det känns som han vrider om kniven i mig varje gång. Jag undrar om han inte har nån empati? Säga att det är slut och sen är det lugnt. Nu har han gjort sin grej och kan gå vidare med sitt liv.
Jag har gått och gått, fram och tillbaka, tänkt, gråtit, tappat kraften och bara stått stilla. Jag är så slut.
Ändå vill jag vrida ur varje uns av tid med min man, se tv, prata, umgås, älska och skratta igen. Jag är så rädd när det är helt slut. Just nu är jag ju i alla fall kvar. Jag vill prata honom till rätta och säga: VÄLJ MIG!!!
Men han orkar knappt lyssna. Nu är det en hemsk natt. Tänk om vi hade nåt så underbart som en chatt här. Då kan man ju gå in och stödja varandra.
kram på er och tusen tack för era svar. Det hjälper lite faktiskt.
Har precis samma känsla, jag vill suga ur det sista ur “mannen i mitt liv” innan vi förmodligen skiljs åt. Då vi inte har några gemensamma barn så kommer jag förmodligen aldrig att få se honom igen. Detta både skrämmer mig samtidigt som det är en lättnad. Jag älskar ju honom fortfarande och han är mannen i mitt liv…f-n vet hur jag ska klara detta.
Som du beskriver din man så är min också-hur f-n är de funtade egentligen???
kram på dig-nu håller vi ihop och kämpar!!!
Tråkigt att höra om er situation. Finns inget värre än att veta att ens soul-mate egentligen skiter i allt, verkligen känner för er! Men det är också skönt att veta att det finns kvinnor där ute som bryr sig om relationen… att vill vårda den, att vill respektera den och växa tillsammans. Just nu så vet jag inte vem min fru är längre. Hon låtsas vara sig själv men tankarna är hos någon annan. Så ni ska veta att ni är pärlor och om relationen inte går att ‘rädda,’ så är det så. Men livet går vidare och ni är värda bättre. Man kommer att bli lycklig igen, även om det inte känns så just nu. Ni alla verkar ha mycket att ge, se till bara att den du kanske träffar sen är värd det. Ta hand om er!!!
Och jag vill nog mena att det är precis sådana som funky monkey som gör en skillnad när man nu väl har hamnat i en sådan här tväreländig situation, han och de andra män här på forumet som vet att värdera sin relation, som vet vad “att älska” är för något.
Utan dem skulle man som kvinna lätt döma ut halva mänskilgheten och aldrig, absolut aldrig, ens fundera på en ny relation. Nu är det de som ger ialla fall mig ett hopp om att det kanske kommer att finnas äkta kärlek i mitt liv igen.
Bästa män, ni gör en skillnad.
En lämnare förefaller ofta vara helt kall, helt utan EQ och helt blokerad från allt vad känslor heter. (Med vissa få undantag.) Det är som ingen idé att prata med en sådan person, ingenting man säger eller visar går in. De måste få sin egen tid att landa på, och för en del tar det en mycket lång tid innan verkligheten kommer ikapp dem. Det är som de har dött, och någon slags illasinnad utomjording har tagit deras plats.
Inte undra på att man sörjer i förtvivlan. det är som om den älskade har dött. Och på sätt och vis är det precis det den har.
Ja det känns så. Han säger själv att han är helt död när det gäller känslor. Han har känt så i ett års tid. Men för bara en månad sen skrev han ett kärleksbrev till mig där han berättade att vi var soulmates och han aldrig i livet skulle äventyra det vi har. Sen har vi haft det ganska kul och även bra sexliv. Sen i torsdags släppte han bomben. Jag FATTAR inte! Jag vill ju bara vara med honom. Jag kommer nog tyvärr älta ihjäl mig på er. Jag läser era egna tankar och det stödjer mig och peppar mig. Men jag är så RÄÄÄDDD.
Min mans kloka bror sade till mig att ta små steg i taget. För varje lilla skratt och sekund jag mår bra ska jag vårda. Bara vara och strunta i allt den första tiden. Vilket ni oxå säger. Jag ska sträcka på ryggen och vara stolt att jag är så bra. Vilket jag faktiskt tror jag är. Jag är en väldigt snäll människa och ger för mycket. Jag har låtit min man göra allt han vill. Vara ute på sina äventyr och jag har följt med. Jag har varit nöjd att följa honom. Men nu ska jag ta reda på vad JAG vill. Jag ska inte låta honom se att jag är ledsen, sa brorsan. Jag ska göra mig fin och stå med stolt rygg. Ska jag göra det?
Jag vill ju bara ha tillbaka min man? Hur gör jag för att få det? Eller är det korkat att vilja det? Jag älskar ju honom så mycket. Jag försöker hela tiden övertala honom att välja mig. Att han inte tänkt igenom allt. Att han kommer sakna mig. Det kanske inte är det rätta sättet?
Hur ska jag göra? Och jag är liiiiiiiiiiiiiiv rädd för midsommar. Det har alltid varit en mega stor firande för oss och alla våra vänner. Tänk om jag få sitta själv? Då dör jag.
puss puss mina vänner och tack för er stöd och lyssnade och kloka ord. Jag önskar oss alla lycka.
När jag läser vad du skriver så är det som att se mitt liv just nu i en spegel…
Att vi "lyckats " få samma tankar och känslor samtidigt är märkligt…
P:s jag har försökt mejla men vet inte om det kommer fram
kram susanne
Lustigt! Jag har varit sjukligt glad i eftermiddag och i kväll. Min man undrar om jag fjäskar? Försöker få honom att tänka om? Men jag har inte ens tagit upp vårt liv. Han ser förvirrat på mig. Det är ju kul… han som inte sett på mig på månader. Jag försöker njuta av denna tid av glädje. Det är säkert bara en chock eller nåt.
Han verkar vara jätterädd för att jag ska göra det jobbigt för honom. Han vill ha ett snyggt avslut som vänner. Hahaha… Jag fick veta det i torsdags och så ska vi vara vänner. Nåja jag ska inte skriva för mycket för då blir jag kanske arg o ledsen igen.
Jag hoppas att ni tar hand om er. Jag lider med er och önskar oss alla glädje och frid. Kram för stunden eller för natten.
Idag har det varit ganska tungt. Jag har försökt jobba i trädgården och trötta ut mig. Då kommer nån och säger varför gör du det där. Det är ju du som måste flytta. och så blir jag så nedslagen. Jag blir av med min man, bostad och jobb! Allt ska bli nytt. Dessutom har jag skulder. Vet inte hur jag ska klara mig. Min man har ärv huset och är skyddat av sina föräldrar genom gåvobrev att det ska gå i släkten. Företaget har vi ihop.
Idag känns det som det inte alls kommer gå. Idag känns det jobbigt. Idag är jag livrädd igen. Jag känner hjärtat klappa av stress och är rädd att braka. Jag försöker få min man att ändra sig- idiot som jag är. Inget bråk utan mer bedjande. Jag ber hela dagarna till gud, änglar, hoppet och allt som kan finnas, att det är en ond dröm. Att han ska ta mig tillbaka. Jag känner mig gammal och är rädd att vara ensam hela livet. Jag är en familjetjej. Tänk om jag aldrig blir kär igen? Tänk om jag aldrig blir lycklig igen? Hur ska jag våga leva själv? Jag har aldrig levt själv. Utan först bott med föräldrarna sen min första man i 15 år. Där jag gjorde slut. Sen denna man.
Hjääääääällllllllllp vad allt är läskigt, oroande och jobbigt. Mitt hjärta slår så hårt. Jag måste klara mig.
Ibland är nog inte människor medvetna om hur illa man gör någon genom sådana kommentarer, som om inte det räcker med eländet som det är, man ska ha grannar som ska tycka en j-a massa…
Har som du idag bett till alla makter jag kan komma på att min man ska få upp ögonen för mig igen.
Men de få gångerna ha tittar mig i ögonen ser jag inte någon värme eller kärlek alls, bara en tomhet…
Själv skriker jag inombords om närhet och ömhet men vad fasen hjälper det när det inte är besvarat.
Igår lättade jag mitt hjärta för honom som jag aldrig gjort med någon i hela mitt liv och det kändes skönt även att jag vet att det inte kommer hjälpa mig att få tillbaka honom. Tyvärr så blev inte reaktionen som jag hoppats utan mest att “jag förstår”, tråkigt att du tycker/känner så" osv. det var sådanan formella svar att man kunde tro det var en kollega/chef man fick svar av. Kan någon begripa vad det beror på? Någon som vet??
Ja susanne! Precis så är det när jag lättar mitt hjärta eller önskar typ att han inte ska fira midsommar med sina singelkompisar.
-Jag förstår men du måste förstå att jag gör som jag vill, jag orkar inte sitta och deppa med dig. Sen ser på mig som om han knappt kände mig och är död i blicken. Som om jag vore en jobbig chef som ber honom jobba över och han inte vill det.
Nej men att jag ska sitta o deppa är helt ok? Bara han slipper se det.
Vi hade bra samtal idag. Vi frågade och svarade utan att döma. Utan att fundera så mycket på vad frågor o svar betydde. Bara tokärligt. Det var så skönt och mysigt. En riktigt toppentid. Tyvärr för kort tid för sen blev vi störda.
Det är inte jag som är felet. Det är han som är orolig i själen. Han vill leva själv . Även fast han nog aldrig kommer vara så kär i någon som i mig. Orkar han inte med vårt liv. Han vill gå vidare. Han har tänkt och mått dåligt i ett års tid.
Ska tillägga: Vi har kämpat i alla våra år med svår ekonomisits, där ibland vi varit utan el, mat, då har vi fått låna av släkt o vänner. Vi har festat bort våra bekymmer och tagit dagen som den kom. Alltid med ett leende och kramar. Ibland har vi bråkat väldigt. Han argt skrikande och jag envist mumlande. När barnen kom varannan vecka höll vi oss ofta i skinnet. Jag var med barnen och han såg på tv eller jobbade, typ.
När jag hörde han berätta tänkte jag inte så mycket. Men nu i kväll undrar jag hur vi orkade, hur vi orkade hålla masken. Inför även oss själva. Så nu har vi har bestämt att jag ska flytta och att vi ska vara trogna på obestämd tid… eller tills vi ombestämmer oss. Jag fattar inte riktigt. Det är inte viktigt beslut just nu. Bara vi inte blandar in någon ny i vår separation. Jag litar på min man och han har aldrig ljugit.
Jag har vridit mig i sängen med ångest och kunde inte sova. I och med när jag skriver detta till er så ser jag ju själv hur vi har gjort vårt liv tufft. Jag kommer ihåg. Nu när vi haft det lite lugnt som sista året med bättre ekonomi och mindre problem, kommer insikten. Hur hade vi det egentligen? Vilka var vi? Vi kämpade ändå från början. Hur orkade vi? Hur lär vi oss att vila när det är lugnt? Det gick inte för honom. Han mådde dåligt ett år och nu när han mår bättre vill han vidare i livet utan mig. Han har hittat vad han vill göra.
Nu kom kraschen för mig att flytta/ separera. Han har ju haft ett helt år på sig att fundera i trygg hemmiljö. Jag måste börja ett helt nytt liv med sanningen i huvudet. Hur som helst. Även om han plötsligt sa till mig, nej vi försöker igen. Stanna kvar. Så hade jag gått, blivit särbos och haft mitt eget. Jag skulle aldrig lita på att han inte tröttnade igen. Han hade mått dåligt i ett år och kom på egen hand fram till att göra slut. Jag har kramat och stött honom i detta dåliga år. Vem kramar och stöttar mig i mitt närmsta dåliga år??? Ingen!!!
-Det är bra för dig att lära dig leva själv…… jo jo… men det hade varit skönt med ett års funderande vad man vill göra i trygg hemmiljö… utan att vara rädd för att bli utkastad för att man inte kan betala räkningar.
Suck
Min man sade till mig för 3 veckor sedan att han tänkt ett år på hur HAN ska göra. Jag försöker komma ikapp dessa tankebanor. Han åkte bort 2 dagar efter och har hållit sig borta tills i kväll. Jag hade bara två krav på honom: Var inte otrogen och hör av dig varje dag. Det var väl inte för mycket begärt?
Otrogen tror jag inte att han är- han har alltid varit ärlig i vårt förhållande. Fast vem vet när han hållit det hemligt i ett år???
Höra av sig har det varit si och så med. Han hör mest av sig när han vill någonting.
Ikväll kommer han hem. Det är första kvällen som vi ska umgås sen allt kraschade!! Han ska vara hemma i 4 dagar. Det är så mycket jag vill säga honom, så många frågor, så många svar jag vill ha. Dessutom ska jag hålla mig lugn och stå på benen. Jag är livrädd!! Vad ska jag säga, fråga, göra? Jag vill få ut allt som jag burit dessa veckor av förtvivlan. Jag inser att jag inte kommer hinna det på så kort tid som 4 dagar.
Jag vill ha honom kvar, jag vill att han ändrar sig. Men hur ska jag göra något åt det??? Jag kan ju inte göra ett skit! Han har tänkt på detta i ett år och jag har inte fått vara med! Det gör mig förtvivlad. Jag har inte fått en chans att påverka, tycka och känna. Han berättade att han inte ville säga något för han måste tänka ut allt själv. Han vill inte att jag påverkar hans tankebanor. Det är väl inte schysst?
Hur ska jag förhålla mig? Ge mig några tips ni underbara och visa människor här på forumet.
Jag tror att en människa i skilsmässotankar
så konkret som möjligt behöver få känna
vad det är att "sakna kon när båset är tomt"
om du förstår, dvs att skiljaren behöver få landa så
snabbt och bra som möjligt.
Många här inne har vittnat om att försöka visa
all sin kärlek på alla möjliga sätt i en krissituation,
med påföljden att den skiljande backar ännu mera.
Många har skrivit om att låta personen vara och landa…
Så rådet är nog att inte vara efterhängsen samtidigt
som jag tror att man kan markera att man finns där.
Det är en oerhörd svår balansgång tror jag,
men som eventuell lämnare själv,
så har jag själv kunnat känna mer vad mina känslor betyder,
när frugan inte har varit alltför efterhängsen utan mer
markerat att hon klarar sig själv - trots smärtan.
Vi har träffats och pratat men han är kall och bestämd. Han har beslutat detta själv och vill inte ha någon input från någon. Det är tråkigt att jag är ledsen, han ville aldrig såra mig. Men nu är det så här.
Så satte han punkt på vårt liv. Jag ville skrika, slå honom, spotta på honom, slå mitt huvud i väggen… men inget ändrar ju på nåt. Fick sitta där och gråta och känna att lyckan i mitt liv är försvunnen för alltid.
Han vill ju inte ens försöka. Han vill leva ensam, bli kapten på en stor båt och resa världen runt. Bara tänka på sig själv. Han har inte pratat med någon om sitt funderande utan han ville tänka ut allt själv.
Men vi har ju hus, tonåringar, hundar, bilar, båt, husvagnar… räkningar, jobbet ihop… puh allt? Hur ska jag lösa allt och flytta innan det är september? Datumet han satt till min flytt. Huset behåller han för det är ett arv.
Något som inte är lätt. men som du måste göra, är att ta hand om dig. Bara dig.
Hålla huvudet högt, och sträcka på dig. Varje dag. Varje stund av dagen.
Du kan gråta för det rensar bra och hitta aktiviteter som du gillar och som du blir “uttröttad” av.
Ät insomningtabletter så du får sova några timmar.
Och sen sträcker du på dig igen.
Du vet ju att du är värd… det bästa.
Jag har varit där du är.
I den djupaste lergrop och grävt runt efter svar.
Men ibland finns inga svar att få.
Jag är uppe ur gropen nu, med hjälp av mina vänner, både här på forumet och hemma runt mig.
Och jag har sträckt på mig.
För även jag är värd det bästa.