Tänk bara på att när man aktivt byter status till Singel på Facebook så brukar det meddelas till alla vänner på samma sätt som när man anger att man är i ett förhållande.
Att bara ta bort en person som make/maka brukar däremot gå obemärkt förbi. Åtminstone var det så när jag skilde mig för sju år sedan.
Så om man inte vill ha några kommentarer på FB om uppbrottet så bör man alltså inte ange Singel, utan nöja sig med att bara ta bort expartnern.
Om man inte vill att ens nya relationsstatus ska basuneras ut på FB är det smidigt att först ange att relationsinformationen ska döljas för alla andra än en själv, och sedan ta bort maken/ändra till singel.
Det kan även finnas en poäng med att tydligt ange att en är singel också! 
Det kan även finnas en poäng med att tydligt ange att en är singel också!
Det är lite så min tanke var. 
Får fundera på det ett tag. Kan vara jobbigt med alla eventuella frågor och kommentarer. Men å andra sidan… Varför inte?
Två dagar hemma nu där jag är mest arg. Jag låter inte och ställer inte till med några scener, men jag är helt kall mot henne. Inleder inga samtal, frågar inte hur dagen varit, säger knappt god natt och god morgon, önskar henne ingen bra dag etc etc.
Kanske är det rätt sätt för att börja distansieringen, men det är så INTE jag. Det finns så djupt rotat i mig att vara just så omtänksam och att bry mig. Men samtidigt inser jag ju att denna personen inte längre behöver min omtanke. Vill inte ha den. Har valt bort den.
Frågan är om jag gör rätt och om det kommer funka att bo såhär i tre månader till? Jag lider nästan själv av det. För henne är det nog ganska OK för det är inget bråk iallafall. Då kan hon fokusera på sig och ditt i lugn och ro.
Om det är så du känner nu så är det så, samtidigt låter det ju inte som nånting du mår bra av…
Jag tror du behöver landa lite i att kunna vara neutral ett tag. 3 månader är en väldigt lång tid att gå runt och vara arg. Kan ni inte lösa det på något sätt så ni kan komma ifrån varandra lite?
Ja, det är för lång tid. Jag får fortsätta göra det som känns bäst.
Det hamnar väl nånstans i mitten. Det hänger också på hur hon själv agerar. Varje gång det går upp för mig att hon har en annan så tar det några dagar innan jag är tillbaka till ett sorts normalläge.
Det här är ett stenhårt träningsläger för ens mentala hälsa. Jag har aldrig jobbat så hårt med målbilder tidigare. Det är nåt att ta med sig härifrån sen. 
Jag var tokarg från februari till juli ungefär (tills vi kunde flytta isär). Jag rekommenderar det inte, men det tar nog den tid det tar… Ilskan är en bra drivkraft så länge du kan rikta den till att åstadkomma bra saker för dig själv.
I ett annat sammanhang hade ju inte tre månader varit någonting, eller hur?
Jeg tror at du skal holde fast ved den tanken, du må også skåne deg selv mentalt, selv om det aldri så mye opprører deg å ikke være omtenksom.
3 måneder klarer du, jeg klarte 6 måneder. Jeg lengtet til jobben (hadde nedtelling de dagene som var igjen i påskeferien for første gang i mitt liv), tok sovepiller for god, restituerende søvn, og prøvde å være min egen bestevenn. Jeg holdt ut. Det var svært lite kontakt, som 2 fremmede som møttes tilfeldig innimellom. I dag når jeg ser tilbake så var disse 6 måneden i et slags vakuum. Jeg er dog stolt av meg selv, og guttene mine er imponerte og stolte de også. Jeg heier på deg!!
Sender deg styrkeklemmer 
Ja, du har jo vært gjennom enda lengre tidsspenn enn meg, @Caro, og jeg er så imponert over hvordan du har taklet det hele! Og takk for alle tanker, funderinger og refleksjoner du deler
Måtte bare skrive det, @Bottenochupp, ikke meningen å kapre tråden.
@Caro Måste bara säga att du har de allra bästa synpunkterna och stödorden.
Jag tänker också tre månader jämfört med resten av mitt liv. Då är det ju inget. Jag har egentligen ingen brådska. Det är ju hon som vill iväg till sitt nya.
Jag bidar tiden och är den jag är.
Dottern fyller år snart, sen är det jul o nyår, och vips så har det gått tre månader!
Idag är jag inte lika arg. Fascinerande hur den här processen är.
Häpp, så kom X:et hem istället för att ”sova över”.
Kanske hon trots allt inser vad hon kan bidra med för att få den hör skilsmässan dräglig.
Det var just detta jag bad henne om. Sköt det snyggt och inte mitt framför ögonen på mig, så kommer vi kunna bo ihop och vara vänner.
Naivt, men det känns bra för nu.
Vi kommer längre och längre från varandra nu. Inget bråk direkt, mer en isande kyla och knappt några samtal som tidigare.
Jag saknar verkligen kramar och fysisk närhet, även från den person som gjort mig så illa.
Hur är det möjligt?
Inte så konstigt ändå när man levt ihop i många år och är van att ha en att krama om. Kände själv så länge efteråt just detta att kramas få beröring. Levde med mitt ex i drygt 35 år. Träffades unga innan han stack med en mycket yngre kvinna. Men fast jag var arg och besviken så sakna man detta med beröring länge. Men bara att kämpa på/ kram
Så här efter ett tag i singellivet… så saknar jag också beröring. Beröring är ett grundläggande mänskligt behov som har att göra med att känna sig sedd och bekräftad, har jag för mig att vi lärde oss på gymnasiets psykologilektioner.
Att det är corona gör det såklart inte enklare. Helst ska en väl inte ens krama sina egna barn… så det är klart att det känns extra tomt och visset nu. Dessutom vet en inte hur länge detta beröringsfria tillstånd kommer att vara… 
Ikväll gav jag/tog jag en kram till min fru/X-fru.
Mest för att stilla begäret av fysisk kontakt men även medvetet för att känna efter.
Det var den mest opersonliga kram jag någonsin varit med om. Jag fick be henne ge lite mer…
Jag kommer fortfarande vilka krama om henne, men det känns mindre viktigt nu. Det var så tydligt att de ömsesidiga känslorna är borta. Det hjälpte mig att släppa lite till.
Men, usch vad jag saknar bekräftelse och fysisk kontakt.
Ytterligare tid har gått och igår gjorde jag något jag inte skulle kunna göra inom det närmsta året.
Något som jag heller aldrig har gjort i mitt vuxna liv.
Jag var på dejt. Med en kvinna från en dejtingsida. 
(Bara kaffe på café)
Jag vet vilka risker det finns med detta men jag var 100% ärlig och öppen mot henne om min situation och status.
Risken för mig är att jag omedvetet bara törstar efter ett erkännande och att jag utan att verkligen reflektera över hur jag känner.
Hursomhelst så gav det mig en ordentlig skjuts framåt i mitt nya liv. Att jag ändå har kommit dit så att jag kan ha trevligt med en annan och att jag faktiskt inte är ointressant på ”marknaden”.
Andra dejten, första kyssen. 
Skit sak samma. Jag mår bra nu och låter det vara så.
Liksom, är det sant?
Jag är stark och säker i mig själv. Så jag är ganska säker på att detta inte är något förhastat. Vi är båda fullt medvetna om var jag är i livet, och tar det därifrån. Jag har varnat henne för att det ev finns en risk att jag inte vet vad som är bäst.
Men, asså.
Det är något fruktansvärt att gå igenom men mitt tips är att prata , prata
Sök stöd hos vårdcentralen eller Företagshälsan för att få sömntabletter och berätta för chefen och arbetskamrater hur du mår , berättade direkt på jobbet och fick så mycket oväntat stöd från många oväntade håll
Hur går dejtandet?
Själv var jag för hastigt på det och hamnade i fällan… Jag var i alla fall inte redo för något och lämnade en fin tjej sårad. Det kändes inte alls bra, men hon visste också om min situation. Hoppas du/ni löser detta bättre!
Jag har tyvärr gjort samma misstag en gång själv. Jag ångrar det djupt.
Men jag insåg inte hur hårt det faktiskt tagit honom förran han hörde av sig igen ett år sedan och ville träffas för att kunna få hjälp att förstå vad som faktiskt hänt.
Så även fast det är vuxna människor vi har att göra med är det alltför lätt att såra andra, så jag kommer tänka till både en och två gånger framöver och inte börja dejta förrän jag är emotionellt helt klar med föregående relation.