En brutal käftsmäll idag när min fru sedan 14 år sedan berättade att hon varit men en annan sedan ett tag.
Visst, vi har haft djupa diskussioner under det senaste året om hur vårt förhållande inte är särskilt bra, men vi har två tonårsbarn, heltidsjobb som kräver en del och annat runtomkring.
Jag har haft på känn att äktenskapet är på väg åt fel håll, men att vi kan hålla ut och jobba på en förbättring.
Men så idag, “Vi måste prata”. Då hade hon varit bortrest med jobbet ett dygn (trodde jag). Hon hade istället varit med den andre. En kille hon träffat mängder av gånger och tidigare jobbat väldigt tätt med.
Då hade jag aldrig några misstankar och jag tror inte heller det hänt nåt tidigare. Inte förrän nu när jag även fick reda på att han numera är frånskild också.
Jag tvingade henne mer eller mindre att berätta vem det var. På nåt sätt kändes det bättre då, men jag vet inte. Nu kan jag inte låta bli att spekulera i hur många gånger de träffats istället.
Jag inser att jag måste jobba med mig själv för att inte sjunka för lågt och jag måste jobba hårt med att inte spekulera i vad som hänt och hur länge.
Just nu ser jag bara mörker framåt. I stort sett hela vår umgängeskrets är från hennes håll.
Jag tror jag behöver hjälp med att hålla mig över ytan.
Hur ska man klara av jobbet och hålla humöret uppe? Jag är mellanchef på ett större företag och pratar mycket med mina medarbetare om deras privatliv och får stötta mycket vid behov. Nu är jag där själv…
Otrolig sorg blandat med stort förakt. Jag känner mig som en stor förlorare, men inser att det inte är jag som gjort något fel. Inte mer än att ha låtit förhållandet bli för dåligt. Det svider att det slutar på detta sätt bara. Jag hade kunnat ta en “bra” skilssmässa, men det känns svårt med hennes otrohet.
Men först och främst - glöm det där med att hålla humöret uppe och att jobba med dig själv hit eller dit.
Vi kommer dit, men din första prio är att släppa alla krav eller måsten eller styrkedemonstrationer åt alla håll.
Just nu får du vara precis så arg eller ledsen eller svag som du vill.
För det du går igenom nu är det svåraste någon kan gå igenom. Det är ett virrvarr av tankar och känslor, och det går ändå inte att få något fotfäste i början, hur man än famlar. Men du faller inte ensam, för här är vi många i samma situation som har gått igenom det du går igenom. Som kommer att förstå och följa med på resan.
Prata med oss eller prata med någon professionell, men håll inga fasader.
All styrka till dig och var inte rädd för att ta hjälp av de som finns runt om dig för det behöver man i det akuta läget. Ta hand om dig och försöka att sova och få i dig mat trots att du inte känner för att äta. Du kommer att fixa det här med och ta dig igenom det.
Välkommen hit, dit ingen vill vara. Du har åtminstone hamnat i bra sällskap, här finns nog Sveriges samlade expertis på ämnet…
Det låter iofs som att ni är förbi familjerådgivningens möjlighet att hjälpa er… Men jag slår ett slag för den ändå eftersom det kan göra skilsmässan så “bra” som det går, efter omständigheterna. Fördelen är att en får prata med moderator och de tar inte ställning för någon av er.
Du kan behöva ett eget professionellt samtalsstöd för att hantera dina funderingar kring din sorg och förakt. Och sortera bland tankarna, för att så småningom komma vidare. Det är också bra att ha någon att prata med i vardagen, en vän eller någon i din familj. Och skriva härinne har hjälpt många av oss! Det är ju nästan alltid någon online som svarar och peppar.
Av egen erfarenhet vet jag att det är bäst att bara veta lite lagom om vad som pågått bakom ens rygg. Blir det för mycket detaljkunskaper mår en bara pyton!
Tack för omtanke och stöttning. Jag pendlar så mycket nu mellan storgråt och hopp om framtiden.
Jag kommer absolut behöva er stöttning här inne och jag har redan kollat upp olika alternativ på proffessionell samtalsterapi. Jag har sett folk sjunka, och det kan gå fort.
Nu har det bara gått en kort stund sedan bomben briserade, men det finns ingen chans i världen att vi ska försöka lappa ihop äktenskapet. Den saken är redan utagerad.
Det tuffa blir också att ta detta med barnen samtidigt som jag måste vara en bra förälder och hålla mig från att berätta den slutliga orsaken till att vi kommer gå isär.
Å andra sidan vill jag bara skrika högt i hela grannskapet och lägga ut så mycket som möjligt på sociala medier och berätta vad hon gjort. Hur hon har varit så jävla vidrig och haft/har en affär vid sidan om.
Så lågt. Men gör det saken bättre för mig? Resultatet blir ju detsamma och jag vill inte bli den bittre som spyr ut negativa saker.
Låt den ilskan bli din drivkraft! Din fru har innan hon avslutat, alternativt försökt förbättra ert äktenskap, påbörjat något nytt bakom din rygg! För det kan man ju inte känna annat än just förrakt. Och sorg tyvärr.
Tyvärr är det bara attt inse att den fru du kände inte finns längre. Hon har tankar och prioriteringar på annat håll. Kvar är du och era barn, från och med nu är ni som gäller. När du vant dig vid den tanken kommer du kunna bygga upp ditt liv likt 1000-tals andra män och kvinnor runt om i Sverige gör varje år.
Förstår att det svider, för det gör det. Jag var med om samma sak för ett år sedan. Skillnaden var att jag själv fick lista ut att x-maken blivit kär i sin kollega (som en händelse också var nyskild) Tyvärr hann jag böna och be många gånger innan jag hade hela bilden. Pulsen går upp bara jag tänker på det.
Idag är x-maken tyvärr en främling. Mitt sätt att fjärma mig från honom tror jag men det är det enda som funkat för mig. Har varit oändligt ledsen, rädd, orolig, förnedrad, ensam och arg.
Trots det, inte för en sekund har jag tänkt att jag ensam låtit vårt äktenskap bli sämre. Det bör inte du göra heller!!!. Det är bådas ansvar att hålla det vid liv! Skillnaden är att du och jag trodde det fanns en möjlighet att göra ngt åt det medan våra respektive tog den enkla vägen ut.
Första natten… Max 1h sömn. Det är svårt att styra tankarna när man försöker sova, och det tenderar att bli väldigt destruktiva tankar och bilder som målas upp för en.
Nu är jag på jobbet vilket faktiskt känns helt ok. Här kan jag på sätt och vis komma in i en roll, men inser såklart att jag behöver berätta för både min chef och personal att jag kommer ha en period av annat i livet som tar fokus.
En ytterligare kniv i hjärtat är att vi jobbar på samma företag, jag och mitt EX(!!!). Hur kommer det kännas när vi stöter på varandra?
Min största oro just nu är hur barnen kommer ta detta. Hur kommer de hålla ihop och kunna lägga ner den energi som krävs i skola mm? De är dock inte ensamma om detta, men det hjälper föga när det väl handlar om en själv.
Godmorgon. Räkna med att du behöver ta en tur till vårdcentralen och få något att sova på, när det behövs. Sömnen är ALLT när det gäller att orka. För mig är jobbet viktigt och har alltid varit det, en frizon där jag är jag och ingens fru eller mamma. Om jag inte sover orkar jag inte jobba… osv. Nu har du inte riktigt den frizonen på jobbet, men det beror kanske på hur nära varandra ni jobbar?
Ang att berätta för vänner och omgivning. Där har vi alla härinne gjort lite olika. Själv har jag valt att vara öppen mot omgivningen både privat och på jobbet, jag postade ett inlägg på Facebook efter ett par dagar där jag berättade att min man har lämnat mig på det nedrigaste sättet, och att vi kommer att gå skilda vägar. Inte mer. De som verkligen undrade vad som hänt hörde förstås av sig och frågade vad sjutton som hänt, och resten struntade jag i. (Ja, min man blev förstås jättearg. Han hade räknat med att jag skulle tiga åt honom)
Ska väl tillägga att våra barn (12 och 17 år) fick veta direkt det hände, men de har inte fått veta några smutsiga detaljer (och de har inte Facebook). De mår bra idag, om än de har en lite ansträngd relation till sin pappa, och det går bra i skolan för båda. Hur de påverkas i framtiden är förstås omöjligt att veta.
@Bottenochupp
Nu är du mitt i den mest kritiska, intensiva smärtan och kommer vara det ett tag. Tror du tänker rätt i att vilja informera din omgivning. Att tro att en sådan här livsomställning inte skulle sätta sina spår även på jobbet, var åtminstone för mig en omöjlighet.
Angående barnen. Ja, det är hemskt och det gör ont. Men att få berätta för dem var också skönt. Då kan ni tillsammans sörja och tänka framåt. Min erfarenhet är att barnen klarat detta bättre än jag. De har sin egen värld och vänner som gått igenom samma förändringar. Mina barn har på det stora hela anpassat sig bra till allt detta elände. Kan erkänna att det känns som en vinst för x-maken (ja, jag vet att det är lågt tänkt) men självklart är jag glad att de mår bra.
Sist men inte minst. Jag gick själv inledningsvis till en psykolog några gånger. Hon pratade med mig om min vilja att “styra mina tankar”. De samtalen har fått mig att förstå att vi inte kan eller ska styra våra tankar. De kommer och går och med dem känslor. Det enda du kan kontrollera är hur du agerar på dessa känslor. Min psykologs tips var att stanna i “vågen” av tanken och känslan som kommer över dig. Känn in den…stanna i den…ja, det gör ont och det värker i själ och hjärta. För varje gång du gör detta avtar smärtan något. Du är bara i början ännu men ge det tid. Viktigt är iallafall att försöka fly från eller styra känslor inte går! Bli vän med oron. Det här har hjälpt mig.
Lycka till idag, första stapplande stegen mot ditt förändrade liv. Finns för dig!
De första dagarna när bomben har exploderat är man i chock. När bomben exploderade hemma och jag hamnade i chock så förstod jag inte det. Jag mådde dåligt, sov inget första natten, kände mig tom, kall och kroppen gick vidare som i en form av trans. Jag kände mig som om någon hade drämt en slägga i skallen på mig och att jag hade gått sönder i miljontals bitar.
Jag hade sinnesnärvaro då att ringa till diakonen i svenska kyrkan (som jag hade varit på samtal hos tidigare och hade stort förtroende för). Över telefon förklarade hon för mig att jag var i chock, vad som hände med mig rent fysiskt och vad jag skulle göra för att mildra chocken, hur jag skulle klara mig de två timmarna innan jag kunde sitta hos henne och prata.
Jag var hos henne i 2,5 timme den första gången. Jag minns INGET av det samtalet. Men hon har berättat för mig i efterhand hur jag var då. Jag grät (det enda som jag minns), jag pratade osammanhängande och i 190 men framförallt så kunde jag inte sitta still. Jag var som värsta studsbollen.
Hade jag inte sökt det stödet så hade jag nog inte kunnat ta mig genom de första veckorna så pass bra som jag gjorde. Jag hade annat stöd på hemmaplan också som underlättade lite. Allt det gjorde att jag redan dag två kunde få lite mer sömn. Så tveka verkligen inte att få professionell hjälp omedelbart, någon som du kan ventilera hos. Det behövs!
Det är en karusell som vi gärna hade skippat köpt biljetten till. Men tyvärr är denna åktur något vi måste åka med även om vi är höjdrädda. Du delar just nu biljett med oss här inne även om vi är på lite olika hållplatser. Det enda vi kan trösta dig med är att det kommer att finnas ett slut på den värsta känslostormen som du är inne i just nu
Du är i den vidriga delen i processen som vi alla känner till, sorg och en ångest så man inte vet hur man ska klara 1 timme.
Ta hjälp professionellt, vänner, kollegor, forumet. Fatta inga avgörande beslut de närmsta dagarna för du är just nu i chock och då tar man inga bra beslut. Andas, ett steg framåt.
Välkommen till det stället där man absolut inte vill vara.
Din situation med jobb, barn, hur bomben briserade låter väldigt lik min egen historia som började i oktober förra året.
Det är vidrigt, men se till att ta hjälp.
Se till att kontakta familjerådgivningen - om det går då ni har barn som behöver tas omhand.
Kontakta in vårdcentral eller förtagshälsovård. Samtalsstöd i krisreaktion och ev sömnhjälp kan behövas.
Sitt still i båten, gör inget överilat och ta det dag för dag.
Forumet finns här för dig.
Bra att du skriver här. Det är ett bra stöd och utrymme ges för att få ventilera sina tankar och funderingar.
Angående jobbet så hade jag samma funderingar som du. Jag jobbar också som mellanchef. Van att lyssna på andras problem men inte att dryfta mina egna på samma sätt. Jag valde omgående att berätta för min chef. Jag gjorde det via mail då jag insåg att jag skulle tappa det helt om jag tog det muntligen på arbetsplatsen. Jag var hemma en dag, sen gick jag till jobbet.
Min grupp valde jag att inte berätta för från början. Däremot märkte jag att de märkte att jag var annorlunda. Jag ville dock inte att flera skulle känna till vad som hänt innan vi haft möjlighet att berätta för barnen. När jag berättade för dem, efter ca två veckor, så blev det bra. Några hade börjat fundera över vad som hade hänt eftersom de sett på mig att jag inte mådde bra. Jag var tydlig med att det här var mitt problem och inte deras och att jag ville att allt skulle fortgå som vanligt runt om.
Mitt x hade också varit otrogen, men den dimensionen lyfte jag inte upp på jobbet, inte heller till barnen när vi berättade.
Nu har jag pratat med min chef, mina närmsta kollegor och min bästa vän. Det känns som att det blir lättare för varje gång.
Jag känner nu att det är en bra sak att vi till slut ska skilja oss. Vi har haft det väldigt ytligt hemma ett bra tag, men man har gått i tron att det blir nog bra. Allt runtomkring är ju så bra och roligt med fint hus, båt, vänner… Jag vet att jag kommer gå stark ur detta till slut.
Hade det bara inte varit för att man blivit bedragen, förödmjukad, förnedrad, pissad på mm. Nu är det just de känslorna som är starkast.
Och såklart oron för barnen, igen.
Det bästa som kunde hända tror jag var att jag hittade in på denna sidan så fort. Jag är otroligt tacksam för att ni delar med er, trots att jag gråter när jag läser om er. Ni återberättar precis vad jag upplever.
Låter jättebra!
I början kan det kännas som en berg- och dalbana med loopar tills man inte vet vad som är upp eller ner längre.
Men det verkar som om du redan har börjat få lite stadigt under fötterna. Och precis som du skriver går det oftast att gå stark ur en separation, speciellt ifall inte äktenskapet har varit optimalt. Ett uppbrott är “bara” slutet på en epok, men inte slut på allting. Inte slut på framtiden. Inte slut på möjligheter och oftast heller inte slut på lycka.
Om du läser lite trådar här kommer du att märka att de flesta börjar i avgrundslös sorg, ilska, rädsla och förvirring, men brukar sluta i nyorientering, framtidshopp och inte sällan en känsla av välbefinnande.
Hej, ja kära tid, där har många av oss hör på forumet varit. Den där jäkla käftsmällen som man inte såg komma.
Det otroligt svarta hålet som är så djupt så djupt, man tror att man aldrig kommer komma upp till ytan igen. Aldrig kommer att kunna andas, aldrig kommer att kunna leva som människa igen. Man bara känner detta svarta hål. Ont i hjärta o själ.
Men jag lovar! Du kommer ur det, det gör du! Men det tar tid! O du måste bearbeta det. Du måste få sörja o fulgråta, vara arg.
Sen, sen kommer en dag när det börjar släppa. När du kan andas utan att du måste anstränga dig.
Detta forum är ett fantastisk ställe för oss likadrabbade. Det finns så många som har liknande historier som nu kommit en bit på vägen eller kommit ur det svarta. Så många av oss skriver här dels för att få kräkas ur sin ilska. Men också för att få stöd o råd.
Så skriv här, det är alltid nån som kommer att finnas där för dig med tröst o råd.
Lycka till!
Hemma från jobbet och hela “familjen” är samlad. Faktiskt jobbigt att inte ge henne en kram när jag kom hem.
Hon erbjöd sig att låta mig spy ut galla över henne, men det känner jag inte längre att hon ska få. Jag tänker inte sjunka så lågt och på så sätt ge henne övertaget.
Vi tänker prata med barnen i helgen, det är höstlov nästa vecka så de är hemma och kanske kan landa lite mjukare på så sätt.
Jag har kontaktat psykolog, tror att det kommer vara till stor hjälp.
Jag är ibland i förnekelsefasen och tror inte det är sant, vill inte att det ska vara sant. Har läst mig till att det inte är ovanligt.
Får ibland ett sanslöst tryck över bröstet och bryter ut i gråt, men det hoppas jag går över inom kort.
Det jobbiga återstår. Sälja hus, köpa lägenhet och dela upp all skit.
Jag är en stabil, lugn och säker person. Dock har jag aldrig levt ensam i vuxna livet, det är något som jag är rädd för.
Bottenupp
När ni berättar för barnen, var ärliga och tala om sanningen om skilsmässan, inte försköna att ni är/var överens.
Tala om att mamma har träffat en annan
Rola:
Tror du verkligen att det är bäst så? Det hade jag nog inte tänkt… Jag vill inte att barnen ska tycka illa om sin mamma, inte när det kommer bli jävligt jobbigt för dem ändå.
Sen, även utan otroheten var vårt äktenskap egentligen dödsdömt. Så på sätt och vis använder jag det till att hitta kraft för att redan nu se framåt.
Sen tycker jag synd om våra två katter. Jösses… Vem ska ha dem och hur ska de kunna hållas inne i en lägenhet? Kanske inte det största bekymret, men ändå.
Vi valde att inte säga att mitt x varit otrogen. I vårt läge hade det inte hjälpt barnen att få veta det. Jag tycker att du ska göra det som känns rätt i förhållande till barnen och inte i förhållande till hur du känner.
Det finns en massa olika åsikter om detta, känn efter vad som är rätt för dig.
Själv har jag valt att vara öppen mot omgivningen både privat och på jobbet, jag postade ett inlägg på Facebook efter ett par dagar där jag berättade att min man har lämnat mig på det nedrigaste sättet, och att vi kommer att gå skilda vägar. Inte mer. De som verkligen undrade vad som hänt hörde förstås av sig och frågade vad sjutton som hänt, och resten struntade jag i. (Ja, min man blev förstås jättearg. Han hade räknat med att jag skulle tiga åt honom)