Och den där värken i hjärtat, den kommer att fortsätta att komma, tyvärr. Det är inte så lätt att bara se framåt, tyvärr. Dåligt av henne att inte kunna visa dig lite mer hänsyn. Det har ju inte gått så lång tid ännu.
Det blir lite lättare när man inte bor tillsammans längre. Då slipper en åtminstone fantisera om vart partnern är på väg någonstans, för en ser inte när hen går. Sedan vaknar jag ibland med ångest över att vi inte längre är del av varandras liv, men det är ändå att föredra framför att plågas på en daglig basis.
Jag vet vad ni kommer säga. Det är bara att acceptera läget och se framåt.
Nä vet du vad, just NU får du känna alla känslor, du får känna dig sviken, du får ha ångest. Du behöver inte " se framåt" låt dig vara i känslorna, dom städar ur sig ur ditt sinne tänker jag.
Jag VET hur det är, varit där jan, feb och mars…och det är VIDRIGT när man inte får det gensvar man är van vid, och vanmakten att du inte når fram.
Det man kunde önska är att de kan ta det lite lugnt med allt tills saker faktiskt har städats ut och lagt sig.
En dag gör det lite lika ont jag lovar. En sak som jag är bergsäker på, jag kommer ALDRIG kliva in ett pågående förhållande och förstöra för någon annan. Jag kommer ALDRIG utsätta någon annan för en otrohet.
Tack. Nu fick jag ta en sväng med bilen för att få ur mig all ilska.
Jag förklarade för henne hur hemskt jag mår och känner mig när jag vet att hon träffar den andre. Men att jag jobbar mentalt med att hantera det.
För att kunna bo ihop i tre månader till behöver vi ha en fungerande vardag.
Jag kämpar med mitt, men jag ställde frågan vad hon är beredd att göra.
Inte ett skit!! Hon vill kunna vara borta så mycket hon vill utan att berätta vart hon ska.
Visst, men vafan?! Hon är alltså inte mer intresserad av att få det att funka så hon inte kan lugna sig ett tag till?!
Jobbigt för henne att jag är arg och ledsen. Stackars sate.
Tydligt att chocken i mig tagit en annan form nu. Mer ilska än sorg. Skönt på sätt och vis, men det funkar inte i längden.
Det jag är mest rädd för är att fastna i ilskan och bitterheten.
Jag tröstköpte ett par nya högtalare. Tänkte ta det på vår fortfarande gemensamma ekonomi.
Jag har varit tydlig med henne om hur jag känner och hur jag pendlar mellan sorg, ilska och hoppfullhet. Hon får göra vad hon vill med det, men det känns viktigt för mig att hon åtminstone får höra direkt från mig hur hon har fått mig att må.
Inte för att det förändrar något, och jag är inte ens säker på att hon verkligen bryr sig på riktigt. Men det känns bra att hon får höra det.
Nu har hon även berättat för barnen att hon “fått känslor” för en annan. Jag var tyvärr inte med, och jag har en stark känsla att hon romantiserade det och la fram det på ett för henne så fördelaktigt sätt som möjligt.
Barnen tog det bra. Dottern (16 år) är cool i hela situationen. Sonen (13) sluter sig mer.
Nu har jag även tagit av ringen. Samt begärt att vi ska sova i olika rum. Tagit bort henne som Maka på FB.
(När kan man med att sätta att man är Singel)
@Atrax Du har såklart rätt, men det är en så stark markering och ett sånt definitivt tecken.
Jag får göra det på Fredag tillsammans med ett stort glas vin för att fira.
Jag tror att nånstans långt inne i mig finns det något som vill ha henne kvar.
Det kan du fint gjøre, og sørg for å ha en ekstra god vin i glasset, fordi du fortjener det. Sett på favorittmusikken via de nye høytalerne og bare nyt
Det er klart du ønsker henne tilbake, det kan ta tid før den tanken slipper. Man er så god på å huske det som var bra, kjenne på de gode følelsene man hadde. Og så svinger man mellom det å ønske partneren tilbake og den frydefulle, magekilende følelsen av at noe nytt og spennende venter, nye bekjentskaper. Den følelsen er krydret med lett angst og en dæsj usikkerhet.
Dersom det er offisielt at forholdet er over, kan du fint endre status på FB.
Vær din egen bestevenn nå, vær snill mot deg selv Du får mange gode råd her, og du er ikke alene. Barna trenger pappaen sin, og en pappa som står støtt. Bare å glede seg til fredag og ekstra god vin og et skritt videre i livet ditt
Tänk bara på att när man aktivt byter status till Singel på Facebook så brukar det meddelas till alla vänner på samma sätt som när man anger att man är i ett förhållande.
Att bara ta bort en person som make/maka brukar däremot gå obemärkt förbi. Åtminstone var det så när jag skilde mig för sju år sedan.
Så om man inte vill ha några kommentarer på FB om uppbrottet så bör man alltså inte ange Singel, utan nöja sig med att bara ta bort expartnern.
Om man inte vill att ens nya relationsstatus ska basuneras ut på FB är det smidigt att först ange att relationsinformationen ska döljas för alla andra än en själv, och sedan ta bort maken/ändra till singel.
Det kan även finnas en poäng med att tydligt ange att en är singel också!
Två dagar hemma nu där jag är mest arg. Jag låter inte och ställer inte till med några scener, men jag är helt kall mot henne. Inleder inga samtal, frågar inte hur dagen varit, säger knappt god natt och god morgon, önskar henne ingen bra dag etc etc.
Kanske är det rätt sätt för att börja distansieringen, men det är så INTE jag. Det finns så djupt rotat i mig att vara just så omtänksam och att bry mig. Men samtidigt inser jag ju att denna personen inte längre behöver min omtanke. Vill inte ha den. Har valt bort den.
Frågan är om jag gör rätt och om det kommer funka att bo såhär i tre månader till? Jag lider nästan själv av det. För henne är det nog ganska OK för det är inget bråk iallafall. Då kan hon fokusera på sig och ditt i lugn och ro.
Om det är så du känner nu så är det så, samtidigt låter det ju inte som nånting du mår bra av…
Jag tror du behöver landa lite i att kunna vara neutral ett tag. 3 månader är en väldigt lång tid att gå runt och vara arg. Kan ni inte lösa det på något sätt så ni kan komma ifrån varandra lite?
Ja, det är för lång tid. Jag får fortsätta göra det som känns bäst.
Det hamnar väl nånstans i mitten. Det hänger också på hur hon själv agerar. Varje gång det går upp för mig att hon har en annan så tar det några dagar innan jag är tillbaka till ett sorts normalläge.
Det här är ett stenhårt träningsläger för ens mentala hälsa. Jag har aldrig jobbat så hårt med målbilder tidigare. Det är nåt att ta med sig härifrån sen.
Jag var tokarg från februari till juli ungefär (tills vi kunde flytta isär). Jag rekommenderar det inte, men det tar nog den tid det tar… Ilskan är en bra drivkraft så länge du kan rikta den till att åstadkomma bra saker för dig själv.
I ett annat sammanhang hade ju inte tre månader varit någonting, eller hur?
Jeg tror at du skal holde fast ved den tanken, du må også skåne deg selv mentalt, selv om det aldri så mye opprører deg å ikke være omtenksom.
3 måneder klarer du, jeg klarte 6 måneder. Jeg lengtet til jobben (hadde nedtelling de dagene som var igjen i påskeferien for første gang i mitt liv), tok sovepiller for god, restituerende søvn, og prøvde å være min egen bestevenn. Jeg holdt ut. Det var svært lite kontakt, som 2 fremmede som møttes tilfeldig innimellom. I dag når jeg ser tilbake så var disse 6 måneden i et slags vakuum. Jeg er dog stolt av meg selv, og guttene mine er imponerte og stolte de også. Jeg heier på deg!!
Ja, du har jo vært gjennom enda lengre tidsspenn enn meg, @Caro, og jeg er så imponert over hvordan du har taklet det hele! Og takk for alle tanker, funderinger og refleksjoner du deler
Måtte bare skrive det, @Bottenochupp, ikke meningen å kapre tråden.
@Caro Måste bara säga att du har de allra bästa synpunkterna och stödorden.
Jag tänker också tre månader jämfört med resten av mitt liv. Då är det ju inget. Jag har egentligen ingen brådska. Det är ju hon som vill iväg till sitt nya.
Jag bidar tiden och är den jag är.
Dottern fyller år snart, sen är det jul o nyår, och vips så har det gått tre månader!
Idag är jag inte lika arg. Fascinerande hur den här processen är.
Hun ser vel ikke på dere som et par lenger?
