För snart en månad sedan togs det gemensamma beslutet om skilsmässa. Vägen dit har varit kämpig och har gjort tidigare inlägg om en tuff familjesituation där mitt 15-åriga barn och pappan har en relation till varandra full av besvikelse frpn bögge hållen. Min man sa rätt snabbt att han letade lägenhet och satt sig i kö till flera fastighetsförvaltare. Han sa även att han tyckte att jag rätt snabbt behövde kolla på lägenhet för egen del. Han ändrade sig sedan för att kolla möjligheten att köpa ut mig. Jag hittade snabbt en lägenhet som jag kunde tänka mlg att flytta till ovh för att få den så behövde jag ha inflytt 1/3 så skrev på hyresavtal efter barnen sett den (13 och 15 år).
Fram till dess bor vi ihop och ska göra bodelning och ev utköp eller försäljning av hus.
Han har under dessa veckor svöngt otroligt mycket i sitt sätt att vara mot mlg. Efter en vecka tvekade han på sitt beslut, veckan efter var han sjukt otrevlig i sitt sätt att prata med mlg och betedde sig respektlöst så till den grad att jag fick ta bilen och köra hemifrån i några timmar. Senaste veckan har han betett sig trevligare men han tycker att jag driver på för snabbt då jag fixade en lägenhet så fort och fixade skilsmässoansökan.
Under gårdagen valde han att gå ut med några vönner istöllet för att åka på kalas hos gemensamma bekanta till oss med barnen så vi pkte dit själva. Han kom hem framåt midnatt efter han ringt och var helt dyngrak. Vet att yngsta barnet avskyr att se honom full så stannade uppe till han kom hem för att styra honom i säng direkt för att undvika att han skulle prata med barnen.
Han slängde sig runt halsen på mig när han kom hem och bad om ursäkt för att han inte funnits där och varit avvisande mot mig senaste 3 åren p g a att han haft en känsla av att allt var kört ändå. Han ville att jag skulle komma och lägga mlg hos honom (vi delar fortfarande säng för vi har inte fler rum att sova i). Jag gjorde det för att jag skulle ha koll på att han blev kvar där och inte stökade runt i huset. Han börjsde gråta helt hysteriskt och ville att vi skulle hålla om varandra vilket jag gjorde för att han skulle lugna sig. I 3,5 timme inatt låg jag och tröstade honom, lyssnade på honom och hans ursäkter, hans kärleksförklaringar och hans rädsla över att jag flyttar ut snart. Han lägger skulden på skilsmässan på vårt äldsta barn som han tycker sugit energin ur oss. Jag låg mest tyst och lyssnade till det han sa och svarade honom diplomatiskt. Jag har inte känslor kvar för honom som min man. Känner att jag har gett allt jag kan och där finns inget mer att ge. Han gjorde npgra försök till att ha sex som jag lyckades avstyra med att flytta på hans händer. Men sjukt obekväm situation och låg så stilla jag bara kunde och önskade att han skulle somna. Han sa att hans plan igår var att dricka så mycket alkohol så att han somnade då han varken kan äta eller sova vilket jag sa inte är en bra idé. Enl honom är det bara alkohol som hjälper honom att slippa må dåligt. Kunde ju bara säga till honom att jag avråder honom starkt att dricka i det syftet. Han vill ligga och hålla om mig varje natt fram till flytten så han fick vara nära mlg. Han nyktrade till under natten men fortsatte ändå i samma spår hela tiden om hur mycket jag betydde för honom. Han frågade nog 5 ggr om jag tröfdat någon annan vilket inte ens är på världskartan för mig. Mitt fokus är att samla ihop mig själv och checka av var jag är och hur jag mår. Jag lyckades somna vid 06.30 imorse.
Idag kom han och väckte mig med kaffe på sängen. Jag var iväg en stund idag tillsammans med ett av barnen föf att kolla möbler till flytten. Han ville att vi skulle kolla på film tillsammans ikväll han och jag. Ville att jag skulle ligga med huvudet i hans knä men lyckades förklara bort det så jag kunde stanna borta vid min soffände. Han har under dagen kallat på mig för att jag ska kolla hans puls då den rusar och ja, den är jättehög. Erbjöd honom att köra till akuten men det ville han inte. Så fort jag tar upp min telefon så undrar han vad jag gör. Känner mlg pressad just nu till att spela en roll som fru fram till flytten för att han kommer sakna mlg så sedan och vill nu ha mig nära hela tiden. Eftersom relationen med ena barnet och honom är så skadad så har jag ingen möjlighet att åka iväg på kvällar eller över natten för att kunna vara ifred då barnet sticker och vägrar vara hemma själv med sin pappa.
Försöker undvika onödiga konflikter då vi håller på med bodelning och vill framåt ha en fungerande relation ihop som föräldrar till våra barn. Samtidigt känns det så fel att göra något som jag inte vill och hela kroppen skriker nej. Känns inte snällt mot honom heller då det inte blir lättare när jag flyttar ut. Vet att det ändå gått snabbt med beslut i mitten av januari och flytt efter 1,5 månad men jag vill härifrån nu då situationen är så obekväm med att avstyra inviter. Håller mlg uppe just nu för att verka upptagen så att han hinner somna innan jag lägger mlg då han ville att vi skulle lägga oss tillsammans. Hur håller man ut? Jag vill bara kunna andas för en liten stund…
Jag har inga bra svar eller tips till dig, vill bara skicka medkänsla. En månad är i alla fall en hanterbar tid, även om det är jobbigt.
Om det är något jag kanske ändå skulle vilja tipsa om är det att ta ett samtal med honom vid ett tillfälle när han inte är så känslosam, där du trycker på att du vill genomföra den här skilsmässan och att ni bör fokusera framåt. Jag förstår att det är en balansgång mellan att sätta egna tydliga gränser och att hålla konflikten borta.
Vore det inte bra för din man att söka reda på ett utomstående samtalsstöd?
Blir ju extremt påfrestande för dig att han förväntar sig (och tigger om det) vara hans stöd och snutte isolerat, då ni har barn som oxå behöver extra omsorger och tillsyn.
Om han kom igång med ett samtalsstöd redan nu så skulle det sannolikt vara minst lika värdefullt, eller mer, efter att du väl har flyttat ut 
Jo, det är just det jag har försökt få honom till senaste åren men han totalvägrar då han inte ser någon poäng eller vinst att samtala med någon. Jag har försökt på olika sätt och även sagt att det är och har varit mycket värdefullt för mig att ha en samtalskontakt som är objektiv och som man kan ventilera med. Har även sagt att man kan gå på ett samtal till att börja med för att känna hur det känns.
Det känns så tufft att finnas för bägge barnen och lotsa dom genom denna skilsmässa så bra jag kan och dessutom ta hand om honom. Samtidigt vill jag skona barnen så mycket jag bara kan från när han mår så dåligt…
Jag vet ju att det finns ett slutdatum som kommer rätt snart (även om det just nu känns som en evighet). Känner bara att där finns inte ett enda pytteutrymme för att hantera mina egna känslor utan all kraft och energi går åt till att balansera dom övriga
Tror du att om du skulle sluta med att göra det du gör för att han ska må bra, nätterna igenom osv. (enligt mig helt sjukt orimliga krav/förväntningar han har på dig) att han då skulle kunna tänkas bli mer motiverad att ta tag i sig själv som den vuxne person han ju är?
Kan du ihop med din chef och ev företagshälsovård ordna så att du för envecka eller två fortsätter ” gå till jobbet” men egentligen får tid och kanske stöd till återhämtning?
I mina öron låter det här helt sjukt. Jag klarar inte av sånt här, som att kvävas sakta men säkert. Vilken inre stress och panik du måste känna.
Ni var ju överens om detta.
Nu beter han sig som ett stort barn.
Du behöver nog säga “NEJ” högre och tydligare. Ni ska skiljas. Du kan inte ligga och trösta honom i flera timmar. Du skadar dig själv och gör honom en björntjänst.
Du ska snart flytta, klipp navelsträngen till din man nu så att han får ta tag i sitt dåliga mående på egen hand redan nu.
Du får lov att vara egoistisk och tänka på dig själv 
Du behöver inte vänta tills du flyttat. Du har gjort allt du kunnat, dina barn är snart vuxna och ger sig ut i världen. Nu kan du börja göra allt du velat, men inte kunnat pga allt ansvar.
Sitta och dricka kaffe och äta kaffebröd i 1-2 timmar. Lyssna på “din” musik i flera timmar. Kanske gå nån kvällskurs i något som ger själslig tillfredsställelse. Fördjupa relationer med syskon/vänner, etc. Cykla, vandra, etc. Kultivera dig på andra sätt. The sky is the limit 
Edit: jag tar tillbaka det jag skrev i din första tråd. Nu tycker jag bara att din ex-man beter sig omoget och i och med att han skyller allt på ert ena barn kommer det troligen hindra honom från att se sin del i det hela.
Tycker att det är skönt att åka till jobbet och få lov att fokusera på något helt annat. Få känna mig lite mer som jag. Är 25% sjukskriven till mitten av mars för stressreaktion p g a familjesituationen. Har så ofta fått tanken nu att bryta sjukskrivningen i förtid, både för att få andrum men även såklart ekonomiskt när jag snart står själv. Har dock stoppat mig själv då jag känner att det kan vara en vansklig väg att gå om det skulle leda till att jag kraschar mitt i en flytt till lägenhet med en rätt dyr hyra. Har hållit en rätt bra fasad på jobbet och har kunnat maskera mitt mående då detta är något jag blivit sjukt bra på senaste åren (såklart både på gott och ont). Idag påpekade kollegorna att jag såg riktigt trött ut och dom undrade såklart hur det stod till. Dom vet om skilsmässan så svarade typ att det varit en tuff helg.
Har lyckats få mina föräldrar till att skicka till mig och föreslå en fika på stan imorgon kväll någon timme för att jag skulle få lite luft så det tänkte jag iaf göra 
Ja, du beskriver känslan precis som jag känner det. Känns som jag går på glödande kol och minfält här hemma, fortsätter anpassa mig och förhålla mig för att undvika konflikter.
Idag har vi bägge två (utan barn) varit på samordningsmöte för äldsta dottern. Där uttrycker han hela tiden vilken oro han har över mig och säger att jag kommer få ett helvete med äldsta barnet när hon bor mest hos mig som hon uttryckt att hon vill göra. Säger att han är bekymrad över hur jag ska fixa det utan hans uppbackning (den uppbackningen har jag inte sett till dom senaste åren så jag tänker att det blir detsamma som nu fast utan besvikelsen att man får ta det själv). Kändes som att dom snappade upp att han behöver hjälp då vi blev erbjudna föräldrastöd i enskilda samtal och frågade min man om han var intresserad av detta. Han förstod inte syftet med det. Jag bokade in ett möte iaf för jag behöver allt stöd jag kan få i denna situationen.
När vi kom hem så var det åter fokus på hur dåligt han mådde och att han har fullständig panik med rusande puls som han inte får ner. Hans förslag var att vi två skulle sätta oss i soffan och kolla på film. Jag har fullt upp med vardagsplanerande med mat, träningstider för den yngsta, möte med BUP och ett annat läkarbesök för den äldsta som ska pusslas ihop med mina arbetstider. Har ingen lust, ork, intresse eller vilja att lägga mig i soffan och kolla på film men det har han svårt att köpa då han tycker att “vi” behöver det.
Han har checkat ut gällande bägge barnen med påminnelse om läxor, tider och det vardagliga då han säger att han inte vill ta det med risk att någon av dom blir sur på honom. Allt det obekväma får jag ta då han säger att han inte vill ta den “smällen”.
En sak som skapar en stor oro hos mig som gör att jag nog blir lite försiktig i mitt sätt och försöker undvika någon konflikt med honom är något han sa natten till igår. Mitt i all gråt och i alla ursäkter så sa han att han hoppades på att hans sida där han kan bete sig som ett riktigt svin (hans egna ord) inte skulle komma fram efter att jag flyttat. Jag menade på att han bestämmer väl själv och styr över hur han beter sig och agerar men fick till svar att det inte var säkert han kunde det då det är en sida han inte riktigt kan kontrollera.
Detta gör att jag inte vill ta några onödiga risker fram till flytten och det känns som om jag spelar med lite lagom (fortfarande med någon typ av självrespekt såklart) kanske kan undvika att den sidan kommer fram innan flytten iaf. Skulle han bete sig illa därefter så har jag iaf mitt eget place att vara i.
Beslutet var som sagt gemensamt och vi var helt överens även om våra anledningar skiljer sig åt. Han har ju sagt i ett par år minst 10 gånger att han funderat på att vi ska separera då han mått så dåligt över utmaningarna med äldsta barnet. Han hade funderat på skilsmässa i flera år lät det då. Jag har också funderat länge men har inte nämnt det då jag inte var färdigprocessad och tagit ett eget beslut. I respekt för övriga i familjen skulle jag aldrig ta upp det om jag inte tänkt genom det ordentligt själv först då det väcker så många känslor. När jag sa att jag tyckte att vi skulle skilja oss så hade jag bestämt mig, processat färdig och var överens med mig själv. Han säger nu att han inte var beredd på att jag skulle driva genom saker så fort och att han tycker det går för fort.
Ber om ursäkt för lång text men har nog ett behov av att skriva av mig som en typ av andningshål men har sådan totalpanik i kroppen och det är jobbigt att konstant gå spänd som en fiolsträng och inte kunna känna att man kan slappna av…
Som jag känner honom efter 20 år tillsammans så kommer han ha svårt att se att han själv behöver ta hjälp och se vilka förändringar han själv kan göra. Ansvaret och skuldfrågan lägger han utanför sig själv då det är det enklaste och lättaste att göra. Han resonerar som så att han är som han är och det får andra acceptera och köpa. Om han någon gång ber om ursäkt så innehåller det nästan alltid ett “men” för att på något sätt ändå kunna “rättfärdiga” något som man gjort fel genom att lägga en del av skulden på någon annan.
Jag hoppas, för hans skull och för våra barns, att skilsmässan “tvingar” honom att börja ta tag i lite självrannsakan. Jag har anpassat, förhållit mig och kompenserat alldeles för länge och såklart även bidragit till att han har kunnat fortsätta med sitt mentala försvar för sitt beteende. Klart att jag tänker att jag skulle gjort detta mycket tidigare men tänker inte lägga energi och kraft på någon ånger eller skuldkänslor, det är bara självdestruktivt. Jag måste respektera mig själv i att jag verkligen försökt att hitta stöd, hjälp och lösningar för där har funnits en sådan stark önskan och vilja att hitta en förändring. Jag hade inte kunna ta beslutet tidigare och innan jag nått punkten där jag känt att jag verkligen försökt allt jag kan. När punkten kom så kände jag mig trygg i mitt beslut.
Hans beteende är mycket provocerande. Jag tycker synd om dig och är väldigt glad över att du hittade lägenhet så snabbt och snart ska flytta.
Hans subtila hot om att han har en sida som han “inte kan kontrollera”… Alltså, vafan. Han låter störd på nåt sätt.
Skönt att du genuint känner att det räcker nu.
Du känner dig själv, honom och er bäst så gör som du tror blir bäst.
Fortsätt skriv så mycket du vill här, det händer något inom en när man får ner det på pränt. Blir han det minsta våldsam så hoppas jag att du har någon du och barnen kan bo hos tills du får nycklarna till ditt eget hem. Eller ring kvinnojouren.
Har inte varit med om att han någonsin blivit våldsam utan det är mer åt det psykiska med känslokyla, vara verbalt respektlös och förminskande samt oförutsägbar i sina affekter. Så sjukt att man successivt och under en längre tid anpassat sig hemma för att undvika situationer som riskerar att bli konflikter. Anpassningar som är styrda efter hans behov. Kommer han hem från jobbet är det något av följande tre moods: Trött, trött och irriterad eller sjukt energifylld (kan leda till irritation om vi övriga inte matchar hans energinivå). Så mycket energi som jag lagt på att försöka förhindra att han skulle bli irriterad. Så korkat egentligen men nog ren självbevarelsedrift för mig och ff a för barnen. Om inte barnen kommit i säng den tid vi sagt så har jag varit så sjukt stressad (10% över att dom kan bli trötta dagen efter och 90% över att jag känner mig ifrågasatt över att jag inte “lyckats”).
När han kom hem askalas i helgen så blev han irriterad över att det äldsta barnet kollade på TV på sitt rum kl 23.30 för att då kunde inte han sova p g a ljudet genom väggen. Hon hade det på det lägsta ich svenskt program som inte var textat. Han tyckte jag skulle säga till henne att stänga av TV:n. Föreslog att han kanske skulle köpa öronproppar för hon är 15 år, ligger i sin säng och kollar på TV vilket är helt okej. Han tycker att barnen ska lägga sig kl 22. Själv går han och lägger sig vid kl 21 och blir irriterad om någon pratar högt eller kollar på TV så han hör. Om inte alla delar samma entusiasm för något som han har blir han besviken.
Detta är saker som kommit successivt och blivit så tydligt dom senaste åren men jag har verkligen trott och velat hitta lösningar. Har försökt göra förändringar hos mig själv till förbannelse men har sakta insett att han själv är inte beredd på att göra det jobbet. Han förväntar sig att andra ska förändras för att passa in i hans behov. När jag kände att jag började försöka förändra mitt sätt att vara så mycket så att det gick emot mina grundvärderingar och mitt sätt att vara som individ kom jag till den berömda punkten. Punkten som man har så mycket mentalt förberett sig på men tenderat att flytta fram och tänja för kanske det kommer att ändras. Häromdagen jämförde han föräldraskap med att ha anställda på ett företag. Han kunde inte förstå att jag inte kunde se att det var samma sak då jag sa att jag inte kunde se någon liknelse alls faktiskt.
Nu står jag här själv (igen) i vår sk tvåsamhet och har en känsla av att detta gemensamma beslut nog är mitt. Inser att han nog inte tänkt mer kring skilsmässa än ett uttryck för att han vill fly från att ta tag i sitt eget. Ett ord han sagt så många gånger men som förmodligen mer använts som påtryckning och ultimatum för att få sina egna behov tillfredställda. Nu är det hans behov igen som är det centrala då han mår så dåligt, har panik, kan inte sova och är helt förstörd. Hans behov i 16 dagar till. Sen ska jag sätta mig ner och andas. Jag ska påminna mig om att jag gjort allt jag kan, gett allt jag har kunnat ge och jag gjorde så gott jag kunde 
Åh herregud vad du är stark! Och tack för att du är modig och delar med dig. Jag läser och känner igen mig så mkt (men mina barn är små).
Jag klev in ”här” ikväll för att jag tänker att detta är kvällen jag säger det till honom. Vi har fem dagar framför oss då vi inte ska vara tillsammans, de kan hjälpa! … Och lite grann förväntar mig en reaktion i så som du har beskrivit din man.
Och er relation är så mkt igenkänning.
Jag vill inte heller börja vika mig för mina grundvärderingar. Eller tassa runt hans dåliga humör. Och gå runt och säga till mina vänner att om sambon mår bra mår familjen bra. Att uttrycka mig om att vad är inte lycka egentligen bara barnen har de bra.
Kom ihåg att du är stark och du är du duger. Klappa dig på axeln för allt gott du gör för dig själv och för barnens bästa!
… se om jag finner samma mod!
Tack för dina fina ord! Stark är nog däremot inte det ordet som jag känner överensstämmer med hur jag känner mlg just nu… jag är trygg och överens i mitt beslut men ett sädant beslut, oavsett om man är säker, är så tufft, svårt och jobbigt ändå. Det är jättetufft att se mannen som jag levt tillsammans med i nästan 20 år må så dåligt. Jag känner mig så sjukt stressad, har sjukt dåligt samvete över att jag flyttar ut trots att det var ett gemensamt beslut. Han tycker att jag drev på så det skedde så fort, både ansökan om skilsmässan och att jag flyttar så snart. Känner mig känslokall som inte kan bemöta hans känslor och mående. Har så fullt upp i mitt eget huvud då allting bara snurrar runt där uppe. Vet inte vad jag ska säga till honom. Det blir konstiga och väldiga diplomatiskt svar som inte är jag. Antagligen blir det väl så för att jag försöker distansera mig känslomässigt…
Du skrev att du kände igen dig i mitt inlägg. Det rådet jag kan ge, även om jag såklart är mitt uppe i en riktigt jobbig process, det är att du försöker vara ärlig mot dig själv. Du är värd rättvisa och du är vörd att ge dig själv och dina barn möjligheter och schyssta förutsättningar. Fundera på var du vill vara och hur det skulle se ut för att du ska få möjlighet att vara ditt bästa jag så kommer du klura ut hur vägen dit ser ut. Det är tufft, svårt och jobbigt utan något facit eller garantier. Första vägen till att förändra något är viljan och motivationen, har man den så är det lättare att ta stegen