Min sambo sedan 14 år har bestämt att han vill separera. Vi har haft våra svårigheter i förhållandet, främst för att jag har dragit ett mycket tyngre lass med barnen, hemmet och relationen där jag drivit och ansvarat för nästintill allt. Men det är inte hans bild, han tycker att han gjort jättemycket för att han har “tänkt på att det ska bli så bra som möjligt för mig”. De senaste 3-4 åren har han faktiskt också skött de hushållssysslor som vi bestämt att han ska göra och de senaste 2 åren har han gått upp med barnen på lediga mornar (jag sov dock total skit i 3,5 år efter att yngsta barnet föddes så jag kan inte se det som annat än en kompensation), vilket har varit oerhört skönt för mig. Men jag har inte kunnat släppa bitterheten och känslan av orättvisa över allt jag tidigare gjort och fortfarande har huvudansvaret för. T.ex. lediga dagar/kvällar. Jag leker med barnen, är ute med dem eller sitter i soffan och tittar på film med dem medan han sitter och spelar på sin dator. Frågar jag om han vill vara med eller göra något med oss/mig svarar han ibland kanske ett tveksamt “ja”, men sedan sitter han ändå kvar tills det är för sent och läggdags. Tar aldrig själv initiativ till något. Sätter barnen vid skärmar hela dagar för att han vill spela och slippa aktivera den. Generellt har det alltid varit datorn eller mobilen som går före både mig och barnen och jag upplever att han aldrig riktigt frivilligt deltagit i familjelivet. För ca ett år sedan insåg jag att han aldrig kommer att ändra på sig och högst troligen inte är kapabel till ett familjeliv på det sätt som jag vill ha det, där gemenskap och samarbete är grundstenarna. Han har alltid haft sina egna behov som nummer ett och det går inte att få honom att förstå det, eller att han objektivt sett har en omogen syn på vad som krävs för att få ett familjeliv att fungera (han har själv växt upp utan fungerande familjeliv så det är väl inte hans fel, men det är enormt frustrerande att försöka ha en relation med någon som tycker att enbart finnas till och bidra med hushållssysslor är tillräckligt). Jag ville dock inte leva ett liv där att sitta vid datorn är höjdpunkten på allt. Så jag började göra saker själv med barnen och slutade försöka inkludera honom i det. Jag drog även ner på mitt ansvarstagande för relationen och hoppades väl att han skulle inse att han gick miste om saker och var villig att anstränga sig för att förbättra situationen. Men istället har han kommit på att vi blivit som kompisar, att han är trött på att jag kräver saker av honom, att det blir “som ett arbetsläger” att dela upp hushållssysslorna i ett hem (?), att han inte har några känslor för mig längre och att han mår dåligt och måste bo själv. Jag har väl vetat länge att jag inte mått så bra i relationen. Men vardagslivet har funkat och jag hade fortfarande hopp om att han skulle ändra sig om jag bara lyckades förklara min syn tillräckligt bra eller tillräckligt många gånger eller om han fick hjälp utifrån att se sitt eget beteende. Jag vill för allt i världen inte förlora huset, som jag och barnen älskar, och att barnen ska behöva ha separerade föräldrar. Men nu har jag alltså inget val eller några möjligheter längre, han har bestämt det här åt hela familjen.
Jag sörjer inte honom, men jag sörjer enormt att han inte är beredd att göra mer ansträngningar för min och barnens skull, att jag inte är värd mer i hans ögon, att livet inte blir som jag tänkt, att barnen är ledsna, att jag misslyckades trots alla försök, att min bild av vem han är och den jag hoppades att han skulle bli har gått sönder, att jag inte kan lita på om han någonsin varit kär i mig eller egentligen ville vara med mig och framförallt att vi måste sälja huset och flytta (det finns inte minsta möjlighet att någon av oss har råd att själv ha det kvar). Jag kan inte sova eller äta och orkar varken jobba eller ta hand om barnen. Jag har gått ner 5 kilo i vikt på två veckor och jag har inte så mycket kvar att ta av. Han är kvar i huset och har tänkt sig att han ska vara här varannan vecka och “hjälpa till” tills huset är sålt, vilket kommer ta tid. Den andra veckan ska han bo hos sin mamma och då ta ifrån oss bilen som vi behöver för att kunna handla och ta oss till aktiviteter. Jag vill inte ha honom här och mår dåligt av att se idioten, men jag klarar inte att ta hand om barnen själv just nu. Barnen kan inte heller bo med honom hos hans mamma eftersom det blir orimligt lång pendling till skola, förskola och aktiviteter. Vårdcentralen vill sjukskriva mig för akut stressreaktion och jag orkar verkligen inte pressen på jobbet just nu (har ett mentalt krävande jobb där jag behöver koncentration och fokus), men känner att jag inte har råd att vara sjuk och att han dessutom “vinner” i sin övertygelse om att han gör jättemycket här hemma om jag kraschar totalt. Vad ska jag göra? Jag känner mig bara fångad och utan alternativ.
Och hur ska jag någonsin hitta någon ny? Jag har enormt svårt för att bli bortvald, lämnad och att vara själv och känner en stor panik över att jag nu direkt måste hitta någon annan som vill vara med mig, samtidigt som jag rent intellektuellt inser att det är en jättedålig idé att kasta sig in i något nytt. Jag kan inte heller se att jag någonsin hittar någon som är bättre än sambon. Även om han har många brister var han den bästa av de övriga idioterna jag var tillsammans med/dejtade, och han har även bra sidor som jag inte vill vara utan i en framtida partner. Hur ska jag hitta någon som jag både är attraherad av, som har min sambos bra sidor och som dessutom har det jag saknat i min sambo? Som också är attraherad av mig och vill vara med mig (jag har generellt ganska dåligt självförtroende och är därtill introvert, så jag har aldrig kunnat tro på att jag kan få någon att vilja ha mig eller vara med mig)? Existerar det ens singelmän i medelålder som kan ta eget ansvar? Jag vill absolut inte vara själv resten av livet.
Hjälp mig. Skriv något, vad som helst, om att det kommer att bli bra. Berätta vad jag ska göra, hur jag ska orka.
