Ja men då vet du ju hur det är att vara separerad och att barnen har vv-boende. Det är ett misslyckande men det kommer man över efter ett tag. Du har bara ett liv, ta dig en rejäl funderare och sen commita till det du kommer fram till.
Om din man skulle säga att “nu vill jag att vi separerar” - skulle det kännas lättare?
Jag vet inte om det skulle kännas lättare om han sa det. Jag vet att han anstränger sig nu när vi ger det ett nytt försök, men jag kan inte förmå mig att anstränga mig mer.
Han säger ofta jag älskar dig, visar kärlek osv och det kommer inte komma från honom att vi ska separera igen.
Känns ju inte heller så värst schysst mot honom att stanna för att få hjälp med ekonomin, rädsla för det okända samtidigt som du eg inte vill ha det välkända och därmed så sällan som möjligt har du barmhärtighetssex med honom trots medföljande ångest inom dig… bara för att han ska fortsätta vara välvilligt inställd och för att du vet vad du har, men inte vad du får…
Jag tror du måste lägga korten på bordet med honom, så han faktiskt får veta hur du känner på riktigt och sen får en möjlighet att ta ett medvetet beslut för sig själv. Kanske kan det landa i att ni båda upplever att ni är villiga att ha en platonisk relation, för att det ni har därutöver är så mkt mer värt?!
Den som anstränger sig för relationens skull men som ändå lever i ovisshet/parallell verklighet, men kanske ändå anar diffust att dina känslor inte känns helt rätt, han behöver ju också få en chans att få veta, fundera och göra ett eget val. Inte bara vara en ovetande bricka i någon annans (dvs i ditt) emotionella grubbel/dubbelspel… även det är ju ett svek lika illa som vilket annat som helst, otrohet eller what ever. Vilket inte otroligt kan vara nästa steg mtp hur du beskriver dina känslor för din man.
Men anledningen till att du inte berättar är väl inte för att du vill skona din man, utan det är väl för att du är rädd att han isf inte vill fortsätta att fungera som ekonomisk garant, random sällskap i TV-soffan osv.
Vill du behandla en människa som du har barn med och som du ändå ter dig uppskatta högt i väldigt många allmängiltiga avseenden på det sättet?
Lustigt hur man (jag) kan misstolka skriven text… fick en tydlig känsla att detta med parterapi och tid isär låg liiite längre bak i tiden… samt att jag misstolkade även “tid isär” som att ni trots allt betraktade er som ett fortsatt par under den tiden… men behövde “jobba isär”… inte för att det i sak ändrar min uppfattning… snarare stärker den…
Ursäkta, men din sambo jobbade med sig själv under tiden isär… men jag får en tydlig känsla, inte för att vara elak, absolut inte, att du inte tog tiden i anspråk för att jobba med antingen dig själv, eller dina känslor för din sambo (givet att du under så lång tid innan funderat på er som par, dina känslor för din sambo), eller hur landa i att vara ensam, och ha barnen en “mindre” tid, ekonomi…
Nää, det kommer troligtvis inte komma från din sambo, inte i närtid. Varför?
För han säger ju att han älskar dig, han vill uppenbarligen tillbringa tid tillsammans med dig, han vill ha någon form av intimitet, han vill ha någon form av ett rimligt, fungerande sex-och samliv, tillsammans med dig (!).
Du vill ingetdera… egentligen…
Möjligen kommer det komma från hans sida… den dagen han får känslor, får upplevelser av att du inte längre är intresserad av han som individ, att det inte längre känns som att ni har en kärleksrelation. Att du hellre umgås med en vän, är för dig själv, styr undan från umgänge som din sambo tar initiativ till, drar dig undan från intimitet (inte nödvändigtvis sex är det jag syftar till här - man kan vara intim utan att det måste leda till eller innebära sex…)
Och det, helt ärligt, tycker inte jag känns helt och hållet schysst… definitivt inte mot din sambo…
men återigen, för att balansera upp, inte så schysst mot dig själv heller… att bära dessa tankar och känslor helt för dig själv…
Jag är inte person att svara på om kärleksfulla känslor kan komma tillbaka. Efter fem år. Jag anser att det kan uppstå svackor i en mångårig relation, t o m att det kan vara vanligt (!). Men en och samma grundläggande känsla i fem år ser jag inte som en svacka…
Det jag vet dock är; att det kommer inte falla manna från himlen i form av något rosa skimrande kärlekspulver… eller flyga nystekta sparvar i luften och det är bara att passivt gapa så är man mätt och belåten på kärlekskontot igen…
ain’t gonna happen!!
Jag har jobbat på förhållandet mycket under alla våra år ihop. Jag är den som fixat och planerat och gjort romanistiska saker för oss och planerat saker med hela familjen och varit projektledare i familjen. Men efter många år där jag gav allt och kände att jag blev tagen för givet så hjälper det inte nu när han anstränger sig.
Men av någon anledning så kan jag efter så många års grubblande inte ta något beslut om jag ska lämna eller inte. Det är så definitivt och livsavgörande och det ger mig panik och jag har fastnat i någon slags freeze.
Ingenting känns bra eller rätt , varken lämna eller stanna. När jag pratar högt om hur jag känner med en vän eller skriver här så känns det ibland overkligt.
Jag älskar honom som människa, men varför vill jag inte umgås med honom, prata med honom, eller ens se på tv ihop och vara intim ? Jag kan inte komma vidare med vad jag ska göra .
Jag föreslår att du frågar dig själv allt detta tillsammans med en terapeut.
Barnen är ju en känslig punkt men som jag förstår det så finns det ingen forskning som visar att barn till separerade föräldrar skulle må sämre annat än initialt så länge föräldrarna har en god relation.
När det gäller skam över att inte lyckas hålla ihop äktenskapet så läste jag en bra sägning: ”Bättre att erkänna att du gick in genom fel dörr än att tillbringa ditt liv i fel rum”.
Även jag tror att du behöver lite professionell hjälp med att gräva på djupet i dig själv 
Själv tror jag att ni har vuxit ifrån varandra, eller kanske egentligen att du har “vuxit” ifrån honom.
Jag tror egentligen inte att det finns någon återvändo, oavsett hur mkt du älskar honom som person och människa. Er tid låter som att den är över och ni har varit tillsammans från tonåren så det är eg inget konstigt, för mkt händer med en människa från 18 års ålder och 18 år framåt.
För mig låter det som att om ni kan starta separationen i tid, innan du (eller han) har träffat någon annan så finns det goda chanser för en välvillig separation där ni prioriterar och sätter varandra och era barn främst under en rejäl tid framöver och era egna önskemål lite åt sidan under en väsentlig övergångstid.
Du har redan dina barn så du behöver inte stressa in i nåt nytt vilket på sitt sätt är en välsignelse. Prioritera varandra i en separation där ni är tydliga med att partnerlivet är över, men föräldraskapet och vänskapen består för evigt.
Bara mina tankar
Jag tror jag kan förstå dig, åtminstone delvis. Även jag har dragit hela lasset, det praktiska i hemmet, all organisation, det känslomässiga, alla läkarbesök, all omsorg om barnen. Plus mycket ansvar på jobbet. Kommer precis från eget läkarbesök och han slog bakut, sa att mina besvär i magen mycket väl kan bero på min orimliga arbetsbörda. Så, det här vi skriver om ojämlikheten hemma, det är ingen barnlek, ingen pinne i statistiken, den stjälper på riktigt! Både förhållanden och hälsa.
Även jag drog på det i många, många år… Kanske fem, kanske mer. Men nu är stenen rullad och separationen är igång. Den långa tiden av tvekan och funderingar tär på beslutsförmågan. Inget känns självklart, för man har ju gått och dragit på det så länge. Varför just nu? Det går ju att skjuta på det lite till… och lite till… Till slut vet man knappt vad man vill. Och hur mycket ens eventuella vilja egentligen är värd.
Min vändpunkt fick jag av att skriva här. Det var något jag skrev om att inte vilja leva i lögn, och att jag inte kan vänta tills barnen flyttar, för då är jag över 60… Det fick mig till slut övertygad. Nu ångrar jag mig inte, känner mig stolt över mitt beslut. Väntar på att han ska flytta ut…
Jag har gått i terapi på egen hand och även med honom. Jag känner mig själv väl numera skulle jag säga. Och jag känner att vi har växt ifrån varandra, eller där vi utvecklats på olika sätt, och där jag nästan bara känner vänskap och föräldra känslor gentemot honom.
Men om någon frågar vad jag skulle vilja ha i en ny man så har jag svårt att sätta fingret på det.
Det här er jag som ytterst sunt och normalt (i den bästa av världar iaf) för du har levt med samma man sedan du var gymnasiengdom… så hur ska du då kunna veta vad du vill ha, behöver osv i ett numera vuxenliv. Du har ju aldrig levt själv som vuxen människa.
Bli nu din egen bästa vän, trivs med dig själv och dina barn, ordna ett tryggt och stabilt liv för er tillsammans. På sikt kommer framtiden att utkristallisera sig så skynda dig inte in i nåt nytt utan känn noga efter vad ett eget vuxenliv på egen hand innebär.
Forma det nya livet efter dina och dina barns egna önskemål och DÅ vet du iaf en sak… och det är vad du faktiskt HAR tillsammans med dina barn 
Exakt så känner jag med. Jag har senaste åren fått flera fysiska problem som är stressrelaterade. Magproblem med mera. Och han har inte tagit mitt mående på allvar och jag har fortsatt slita på med jobb och barn och sköta hela hemmet. Det är först efter vi gick isär och sen ihop igen som han har insett och börjat förändra, men tyvärr hjälper det inte. Det är försent och jag kan inte tvinga fram mina känslor. Han gör allt för att det ska bli bättre men mina känslor hänger inte med
Kan det vara så enkelt att när känslorna är med spelar arbetsbördan inte så stor roll. När känslorna inte är riktigt där så söker vi anledningar? Nä, förstår att det inte är så enkelt och att känslorna påverkas av mängder av olika ting… men, vi är fortfarande till viss del inprogramerade som savanndjur/grottmänniskor. Med maktbalanser, med drifter mm mm. Vissa män sköter hushållet och mängder av ting men kvinnan går ändå. Jag tror du är klar med ditt förhållande och skall gå vidare. Det finns säkert en annan hanne som passar bättre men som någon skrev, skynda långsamt.
Jag tror svaret på varför du inte klarar vara med honom är att du inte känt dig respekterad och hörd under lång tid.
Jag tror inte sånt går att laga tyvärr. Ingen mängd hushållsarbete eller terapi kommer förändra det faktum att du känner ett visst förakt mot honom.
Jag har varit där själv och funderade länge på att lämna, men precis som du och många andra så står man och väger under lång tid för barnens skull.
Nu efter separation så mår jag redan bättre och det har gett mig insikter hos mig själv som jag aldrig skulle fått annars.
Ta dina symtom och känslor på allvar och se separationen som något snällt för er båda. Han kommer förmodligen aldrig ta steget.
Ja, kroppen är nog klokare än huvudet. Jag har varit ganska chockad idag över att läkaren trodde att mina magbesvär var pga min livssituation. (Fast vi ska även kolla upp det fysiska. ) Vaddå, sa jag, så här har väl många (kvinnor) det!? (Drar tungt lass med stort ansvar på både jobbet och hemma alltså). Jo, sa han, men antingen har de ett gott samarbete med partnern eller så har de ett stort socialt nätverk som backar upp. Annars blir det oftast depression/utmattning. Han sa att jag var en kämpe, och att jag har motståndskraft. Jag var som sagt chockad, eftersom jag inte tycker jag har gjort något märkvärdigt. Nu försöker jag uppgradera min insats inför mig själv: fasen vad bra vi gör det, vi som klarar detta!
Jag är i ganska så lik situation. Vi har varit tillsammans hela vårt vuxna liv och jag tror vårt förhållande gått över till någon form av inte ens bra vänskap för länge sedan. Så jag vet innerst inne att vi borde skiljas . Men får panik bara vid tanken. Vill inte bli ensam. Vill ju ha mitt liv med barnen och mitt boende. Vågar inte…
Ja förstår precis. Man lever som i en lögn. Äktenskapet är som en vänrelation. Vi kommer skilja oss men vet bara inte när. Tänker mer på barnen i den här situationen.
Jag känner mig så ”fast” i den här fasen där man står och tvekar på vilken väg man ska ta. Skilja sig eller inte. Jag fastnar olika frågor som jag inte kan svara på.
Vad är egentligen skäl nog att skilja sig?
Har jag rätt att sätta min egen lycka framför barnens och till viss del hans lycka?
Om dom här tankarna väl börjat snurra med skilsmässa, kommer dom någonsin försvinna ?
Han är en så snäll och bra man, har jobbat på sig själv sedan vi var isär, men jag känner inte att vi har samma kemi eller kontakt med varandra som jag vill ha i ett förhållande och som vi till viss del hade innan. Men samtidigt har jag inget annat att jämföra med eftersom vi varit tillsammans sedan vi var 18 år.
Jag vill kunna sitta och prata med min partner, känna att man vill ligga och kramas när man ska sova, pussas, ha sex men jag har ingen lust för något av det. Alla våra samtal är på en så ytlig och barnslig nivå.
Känner igen mycket av det du skriver och är i en gasnka liknande situation. Några tankar bara om frågan “hur vet man”, för det är ju den största frågan
För mig är det just nu så här: Vi bestämde oss för att separera för en tid - min man skulle flytta till en lägenhet. Så fort det var sagt och bestämt kändes allt plötsligt så enkelt och självklart - vi kunde äntligen prata igen, jag fick känslan att vi ändå kan samarbeta och vara schyssta mot varann och att det inte alls bara finns eskalationer och bråk längre mellan oss. Men det blev så schizofrent: Om vi kan det här med ett riktigt svårt tema som separation, varför kan vi då inte det i vardagen? Alltså bry sig om den andra, vara vänlig och tillmötesgående. Och då bestämde vi att - om det går så här bra, då kan vi ju lika gärna ta en vända till och försöka jobba på relationen ännu lite mer. (Inte för att vi inte hade gjort det innan, vi har ju haft stora problem i åtminstone fem, sex år och pratat, varit på familjrådgivning, försökt på alla möjliga sätt). Ja, och så tog det inte ens en vecka för att komma fram till det: Det går inte. Alla sår, alla svåra känslor finns ju fortfarande där, precis under ytan. Och viktigast av allt: Vi vet båda att vi egentligen inte VILL längre, så mycket vi än önskar att vi kunde. Men så fort vi slappnar av även det minsta är vi tillbaka på ruta ett. Och den här gången kom vi överens om att vi faktiskt får lyssna till vad vi innerst inne känner och vet. Och det kräver en enorm mängd mod - att inte bli vettskrämd och hellre välja en dålig men “säker” situation som man redan känner istället för en chans till en bäättre framtid.
Och nu, med taget beslut, känns det verkligen direkt “bättre”, även om det är sorgligt och skrämmande och jobbigt som fan. Men mitt råd är att verkligen försöka lyssna och känna efter. Om du visualiserar dig själv utanför relationen, hur känns det då? Känner du en lättnad inför den tanken? Ett hopp? Känns det verkligen fel eller bara ovant och skrämmande?
Bara några tankar från mig. Jag är mitt i processen precis som du, har alltså inte heller facit eller världens visdom, men kanske hjälper det lite ändå.