Jag hade tänkt prata med honom ikväll, men nu blev det inte riktigt som jag planerat. Han frågade om det fanns någon ledig helg framöver om vi skulle åka iväg och övernatta någonstans och sen frågade han om jag ville det. Då var jag ju tvungen att säga att jag inte ville. Sen blev det ett ganska kort samtal, eftersom sonen kom och vi skulle äta middag. Det blev inte så bra, slutade med att han sa att “då vet jag att jag inte ska försöka mer”, sen sa han knappt ett ljud medan vi åt och nu har han åkt till sitt jobb. Vi skulle ju behöva prata mycket mer, men jag vet inte om han vill det ikväll.
2 gillningar
Jag känner med dig! Jag vet hur det känns i din situation. Låt det nu inte rinna uti sanden utan försök att agera. Skriv gärna ner stöd åt dig själv i diskussioner så att du tar upp även det som känns obekvämt.
Det är bra att du ändå har försökt att ta upp det. Det är ändå det snällaste man kan göra.
För en av de saker som jag mådde sämst av i min relation var att mitt ex inte var tydlig med sina förändrade känslor och inte avslutade i tid. Det gjorde att jag fick kämpa och kämpa och försöka, fast HAN (men inte jag) hela tiden visste att det skulle vara lönlöst. Det dränerade mig på både energi och självkänsla, och gjorde att jag mest kände mig utnyttjad efteråt (vilket i och för sig till stor del också var för att han fortfarande var fin mot mig när det passade honom, dvs. när han ville ha något från mig).
Att gå runt i ett limbo och märka en förändring från ens partner, men känna sig hjälplös i att nå fram eller kunna förbättra något, hur man än vänder ut och in på sig själv, är en fruktansvärd känsla. Jag valde därför att avsluta, för ett helvete med ett uppbrott från någon man älskar är ändå bättre än att sakta brytas ned av en partner som ändå inte bryr sig om ens mer och mer förtvivlade ansträngningar.
Men jag förstår att det inte är lätt för dig heller. Men det är mest barmhärtigt att ge honom beskedet så fort som möjligt.
Förstår att det inte var som du planerat, men samtidigt kanske det också blir bra att han hinner tänka lite själv nu, så kan ni prata mer sen? Kan ju vara svårt för honom att veta hur han ska bete sig direkt vid ett sådant besked.
Vi pratade trots allt mer sen när han kommit hem och kom fram till att vi ska skilja oss. Han blev ledsen förstås, men jag tycker ändå vi hade ett bra samtal. Vi pratade lite om praktiska saker också och just nu känns det som att vi inte kommer att behöva bli ovänner. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna fortsätta vara vänner och åtminstone kunna umgås tillsammans med barnen.
Jag vet inte vad jag känner nu, det är så mycket olika känslor på en gång. En lättnad över att äntligen kommit till ett beslut, en stor sorg över att det blev så här och att jag gör honom så illa, en stor rädsla över att jag gjort fel och för hur det ska bli nu med allt. Det blev inte mycket sömn i natt…
4 gillningar
Skönt att ni har pratat och att det verkar ha varit ett bra samtal. Kom ihåg att en skilsmässa är en kris och ett trauma så visa varandra mycket förståelse för det kommer ni behöva. Hoppas att ni kommer ur detta och att det leder till något bra.
Ja, det kändes som ett bra samtal, men igår gick jag med en stor klump i magen hela dagen och kände mig inte närvarande på jobbet. Sen när jag kom hem var han väldigt tyst först, men sen pratade vi och han var så ledsen och tycker att det känns så fel. På något sätt fick det mig att börja vackla igen, så att jag känner mig beredd att göra ett sista försök… Stackars honom, han fattar ju ingenting med dessa snabba kast. Men jag är ju helt förvirrad själv… Vi är i alla fall överens att det inte varit bra på länge och att det behövs en stor förändring. Kanske var det ändå bra att det gick så långt den här gången, nu vet vi båda att det är allvar. Får se vad det blir av det.
2 gillningar
Hoppas att det blir bra för er båda oavsett vad framtiden utvisar. Ibland behöver man inte ha alla svaren på engång. Du har varit ärlig med dina känslor vilket alltid är bra.
1 gillning
Oj, vad jag känner igen mig. Livet fungerar liksom rent praktiskt. Men det finns ingen vilja, inga mål, ingen gemenskap.
Jag var i din sits för ett drygt halvår sedan. En enda känsla - jag vill inte leva mitt liv med den här människan. Även om vi jobbar på det, förändrar och börjar göra saker tillsammans. Det spelar ingen roll, det är fel person, vi är inte bra för varandra.
Och nu två månader efter flytten så saknar jag inte människan. Jag saknar idén om familjeliv.
Och mest av allt saknar jag mina barn. Tonåringen mår dåligt och vill inte bo hos mig, har tillräckligt med krav och stress i livet och att flacka runt med alla sina grejer mellan två hem blir för mycket. Det är riktigt tungt. Hade ju tänkt att det skulle dröja några år till innan det var dags att flytta hemifrån, nu förlorade jag ett barn alldeles för tidigt. Så allt mitt fokus nu är på att läka den relationen och finns till hands och ösa kärlek.
Vi skildes som vänner. Eller, det sa vi, men vi är ju två rätt trasiga människor just nu. Vi har försökt att umgås tillsammans med barnen, men det går inte när det finns känslor kvar hos den ene. Tror det är svårt att planera hur man ska ha det framöver, känslorna kommer över en och sätter reglerna.
Det vi lovat är att inte prata illa om varandra.
Lycka till på er resa. Tänker att ni kanske kunde flytta isär ett tag och se om ni väljer varandra igen.
1 gillning
Jag känner till och från precis som du, att jag verkligen inte vill leva med honom. Retar mig på väldigt mycket, allt från att han envisas med att smacka när han äter till att han kan prata hur mycket som helst om saker som intresserar mig alls men inte ett dugg om det som är viktigt för mig. Sen känns det ändå bättre emellanåt. Just nu tänker jag ändå att jag ger det en chans till, fram till jul eller så. Men jag är långt ifrån övertygad om att det kommer att funka…
Vad jobbigt för dig att tonåringen inte vill bo hos dig. Det finns ju en risk att det skulle kunna bli så även för mig om vi skiljer oss.
Jag har också tänkt att vi skulle kunna fortsätta umgås i alla fall tillsammans med barnen, men förstår att det kan bli svårt. Skönt att ni inte pratar illa om varandra i alla fall.
Det är ju en tanke förstås att prova att bo isär ett tag. Men även det känns som ett stort steg.
Ja det är bra att ni försöker! Se till att verkligen få tid att prata, och komma underfund med vad ni båda vill ha. Långa promenader ger de bästa samtalen tycker jag.
Hej igen! Skrev en del här för ett par månader sen.
Nu har vi försökt ett tag till, men det går så där. Han är säker på att han vill fortsätta vara gift med mig, medan jag varken vet ut eller in. Jättejobbigt för båda så klart och jag känner mig så taskig. Hur kan man någonsin veta vad som är rätt? Jag är livrädd för att ångra mig och det känns så fruktansvärt sorgligt att avsluta ett förhållande efter nästan 30 år… Samtidigt har tankarna funnits till och från i 10 år. Det kändes rätt bra kring jul, men det var kanske mest för att all barnen var hemma då och det var mycket prat och aktivitet. Nu när det är bara vi (och yngste sonen som vi inte ser så mycket av) är det så tyst och tråkigt. Vi har inte mycket gemensamt att göra och inget att prata om. Härom dagen gjorde vi en vandring på 2,5 mil. Han tyckte det var trevligt, men jag led verkligen av just det att vi har så lite att säga varandra.
Han vill ju också gärna kramas, pussas och vara nära, men jag känner oftast att jag inte vill. Ett varningstecken så klart. Men jag vet att jag känner annorlunda om det känns bättre mellan oss, men det händer ju väldigt sällan numera…
Ni andra som har lämnat, hur lyckades ni bestämma er? Och kände ni sedan efteråt att ni gjorde rätt?
2 gillningar
Jag tänker såhär - om de dåliga stunderna är fler än de bra har man två alternativ: 1. Jobba på relationen eller 2. Lämna relationen.
Det låter ju som att ni har pratat om det flera gånger ocj försökt få det att fungera utan framgång. Så antingen måste ni testa något nytt, t ex parterapi eller att bli särbo. Eller så måste ni avsluta relationen. Om du sen ångrar dig efter en tid så kanske ni hittar tillbaka. Eller så får du leva med det.
En gång läste jag att majoriteten av människor som ligger på sin dödsbädd inte ångrar beslut de fattat och saker de gjort utan de ångrar saker de viööe göra men aldrig gjorde.
Själv har jag nyligen valt att lämna min relation, men det beror på konstants bråk och psykisk misshandel från hennes sida under 2 års tid. Jag var heller ingen ängel sista året i ocj för sig.
Hon vill fortsätta försöka och lovar ändring men jag väljer att stå fast vid litt beslut. Kanske ångrar jag mig i framtiden, men tänker man så får man aldrig nått gjort.
3 gillningar
Tack för svar! Ja, visst har vi försökt. Det är ju dock svårt att gör det fullt ut när man är så osäker på sina känslor…
Parterapi har vi provat för flera år sedan. Tror inte det skulle hjälpa nu tyvärr och inte att bli särbos heller. Det är ju inte så att vi bråkar särskilt mycket eller är osams.
När jag läser ditt svar känner jag ju att det inte är något alternativ att fortsätta som nu i alla fall.
Hoppas du känner att du har fattat rätt beslut!
1 gillning
Behöver skriva av mig och få lite stöd… Ingenting har blivit bättre, utan tvärtom blir stämningen allt sämre. Jag förstår ju att det måste vara fruktansvärt för honom att varken veta ut eller in och inte våga planera någonting. Det blir ju en ond cirkel med, när han är deppig och inte har någon energi leder det ju inte till att jag tycker det är roligare att vara med honom. Och jag är väl i ärlighetens namn inte särskilt rolig själv heller. Jag skjuter och skjuter på beslutet, men det blir ju egentligen bara värre för oss båda.
Ska jag vara helt ärlig så var det nog månader sedan jag kände någon som helst lust att vara nära honom.
1 gillning
Läste vad du skrivit och känner igen mig sååååå. Hur har det gått?
Hej igen! Har inte skrivit här alls på nästan tre år… Vi fortsatte trots allt att kämpa på. Mestadels var det nog ändå bättre mellan oss än då när jag skrev här, men det gick verkligen upp och ner hela tiden. Jag tänkte ändå aldrig lika mycket på att skiljas som då för tre år sen.
Sen under förra sommaren kom jag på min man med något som ändå måste kallas för otrohet. Under några veckors tid skrev han på messenger med en kvinna som han lärt känna via facebook. Jag kommer inte riktigt ihåg nu varför jag misstänkte det, men jag upptäckte i alla fall vad de skrivit i hans dator. Det var en konversation som handlade mycket om sex och de skickade bilder till varandra. Men det jobbigaste var nog ändå andra saker de skrev, som att det de hade tillsammans var något helt annat än hur han och jag hade det. De hade så mycket mer gemensamt etc. Jag konfronterade honom och han skämdes jättemycket, sa att alltihop bara var “trams” och att hon inte betydde någonting för honom och han avslutade kontakten med henne.
Jag förlät honom alltihop och efter det hade vi några veckor tillsammans som var riktigt bra, bättre än på många år. Men det handlade nog om att jag var så rädd att mista honom samtidigt som vi också hade semester. Sen när det blev vardag igen blev det som vanligt igen. Samtidigt har jag ända sen dess inte riktigt kunnat lita på honom.
Han började också nu i år mer och mer prata om i fall vi skulle fortsätta leva ihop eller inte och nu i slutet av september bestämde vi oss till slut för skilsmässa. Det var ett gemensamt beslut, men det var han som drev på det. Allt gick lite väl snabbt. När skilsmässan redan gått igenom och vi båda hittat nya lägenheter (men fortfarande bodde kvar tillsammans) kom allt i fatt mig och jag ångrade mig. Men han stod fast i sitt beslut. Vi har pratat mycket, vilket känns bra. Men samtidigt har jag förstått att jag har mycket mer känslor kvar för honom än han för mig. Han verkar bara se mig som en vän numera och är redan redo för att träffa en ny kvinna. Kvinnan som han hade kontakt med förra sommaren har han tydligen ändå haft lite kontakt med. Efter vad han säger bara några enstaka sms fram tills nu i höst, men jag vet inte om jag kan lita på det. De har i alla fall skrivit mer den senaste tiden och även pratat i telefon någon gång. Efter vad han säger är det bara på en vänskaplig nivå (än så länge). Han säger att det inte har något med hans beslut att göra, men jag har svårt att tro det.
Allt hade varit så mycket lättare annars. Nu kommer en massa känslor av svartsjuka och av att bara ha blivit ersatt av en annan efter över 30 år tillsammans.
Han är så mån om att vi ska fortsätta vara vänner och det vill jag också, men det känns inte helt lätt.
Han flyttade ut i förrgår. Nu känner jag mig väldigt ensam. Men samtidigt känner jag mer nu att det faktiskt är rätt beslut. Hela oktober har varit en väldigt jobbig med månad med så mycket olika känslor hit och dit. Det värsta är när jag inte kan sova och kommer till jobbet efter ha sovit ibland bara typ 2 timmar…
7 gillningar
Åh, vilken tuff tid du har gått igenom! 
För att du ska orka det du behöver orka nu är det jätteviktigt att du sover åtminstone OK! Iväg till vårdcentralen och få något att sova på, genast! Två timmar per natt går du nog runt på, fysiskt, under en tid, men psyket blir inte starkare av det. Du behöver sova mer! Nu behöver du orka ha människor omkring dig, vardag, jobb och träning och det orkar du inte om du inte får sova.
Jag trodde de skulle skratta åt mig på vårdcentralen när jag kom där sömnlös med mitt krossade hjärta (för även för mig tog det lång tid innan reaktionen kom) men de tog mig på största allvar, hela vägen från tidsbokningen till läkaren jag fick träffa. Gick hem med recept på insomningstabletter och en ny tro på mänskligheten. Höll på med tabletterna typ två månader, sedan var orken tillbaka såpass att jag kunde träna, hårt, och orka hålla mig sysselsatt så att jag blev trött och sov på natten utan tabletter.
1 gillning
Tack för din omtanke! Det är dock inte så att jag bara sover 2 timmar varje natt, bara när det är som sämst. Jag vet att sömnen är viktig, allting känns ändå mycket mer hanterbart när man känner sig någorlunda utsövd. En dag då man känner sig som en urvriden disktrasa är det svårt att orka med, särskilt som jag själv arbetar med människor som mår psykiskt dåligt.
En av de värsta nätterna var nu i helgen, lördag-söndag, sista natten innan han flyttade ut. Första natten ensam var också tuff, men nu de senaste två nätterna har varit bättre. Faktiskt har det känts ganska skönt att vara ensam! Jag har ju jobbat om dagarna och sen haft en del aktiviteter om kvällarna. På fredag kommer han “hem” igen (är iväg på en resa nu), han kommer då att bo i sin nya lägenhet men vi ska dela upp de sista sakerna (är ganska mycket kvar). Sen ser jag verkligen fram emot att få min nya lägenhet, det kommer nog att kännas bättre än att bo kvar själv i den gamla numera ganska tomma lägenheten.
3 gillningar
Nu idag har jag fått bekräftat det jag misstänkt hela tiden, att han redan har ett förhållande med den kvinnan han haft kontakt med tidigare. Han träffade henne tydligen när han var på sin resa (fast han sa att han skulle paddla och vandra). Och nu sa han att han skulle iväg och paddla igen om två veckor, men det var henne han skulle träffa igen.
Jag vill egentligen inte ha honom tillbaka, utan vill verkligen leva ensam. Men allting blir verkligen oerhört mycket jobbigare när han träffat en annan så snabbt. I kväll känner jag verkligen ledsen…
5 gillningar