Jag och min man har varit tillsammans i 29 år och gifta i 21. Vi har tre barn tillsammans, varav två har flyttat hemifrån. Jag har haft tankar på skilsmässa till och från i tio års tid…Då var det nog ändå rätt bra i långa perioder, men nu brottas jag med dessa tankar nästa dagligen. Men sen när jag nästan är säker så kommer någon eller några dagar då jag ändå känner att det finns lite känslor kvar någonstans långt inne. Vi har pratat många gånger under åren om att det inte är så bra mellan oss och om hur det ska bli bättre, men det har inte blivit det hittills. För mig är nog det största problemet att vi knappt har några gemensamma intressen och ingenting att prata om. Vi har nästan aldrig roligt tillsammans längre, vi skrattar inte ihop. Min man säger ändå att han är säker på att han vill fortsätta kämpa för att det ska bli bättre. Men jag vet inte om jag vill… För ett par år sen sålde vi vårt hus där vi bott i 25 år och flyttade in till en lägenhet i stan. Jag trivs bra, men han saknar fortfarande huset och ångrar att vi sålde det. Nu är det bara någon månad sedan andra barnet flyttade och efter det har det blivit mycket tystare här hemma…
Hur ska man någonsin bli säker? Jag orkar inte hålla på att älta detta längre… Det underlättar väl inte att jag är ganska ensam och inte har någon jag kan prata med om det.
Det låter jobbigt, när det varken är riktigt bra eller riktigt dåligt.
För mig var det en stark känsla : ska inte livet vara mer än så här??? Tillslut bestämde jag mig för att jag inte ville nöja mig. Idag är jag mycket nöjd! Vågar påstå att vi båda är avsevärt lyckligare idag!
Det är oftast en ganska stark känsla för mig också, ungefär som du beskriver det. Då känner jag att det ger mig ingenting att vara med honom, jag vill bara vara ensam. Men sen kommer det någon dag då vi har riktigt trevligt och då ändrar jag mig - igen.
Det blir ju inte lättare för att jag är livrädd för hur livet skulle bli efter en skilsmässa, att jag skulle ångra mig. Och att jag inte vill såra honom förstås.
Någonstans på vägen måste man nog släppa känslan av att ansvara för den andres lycka. Säger hon som med facit i hand var på väg redan för 10 år sedan men höll ut till i våras.
Bra dagar ploppar upp i alla relationer, även med människor som inte står oss nära, och oftast inte alls går ihop med. Det är inget som håller i längden - att gå och vänta på sådana dagar.
Min egen historia gör att jag med all säkerhet kan säga att det finns människor som tar strutsen-i-sanden till nya, oanade nivåer. Mitt blivande ex verkar (utan att vara medveten om det) beställa hem mentala lastbilar som häller sanden över honom. Han hanterar nästan allting med hmmanden, undflyende blick och … tystnad.
Jag landade - till slut! - i att jag inte har förtjänat det beteendet. Det har dessutom förvärrats över tid, och mannen jag en gång blev himlastormande förälskad i finns inte längre.
Utav det du beskriver tycker jag att det låter som att ni växt i sär. Ibland är nog livet så att en person som man passat med en period i livet kanske man inte passar med längre för att man har förändrats. Sen är det ju så att om du vill så går det ju genom att båda lägger ner energi att hitta gemensamma saker att göra. Min exman brukade också klaga på att vi hade för lite gemensamt men så fort jag tog initiativ till att titta på någon film eller så gick han ändå bara upp och tittade på mobilen eller spelade. Inte så lät att ha något gemensamt om den andra inte är flexibel också och lägger ner lite energi. Bara du vet vad som gör dig lycklig.
Jag inser ju att du har rätt, det går ju inte att fortsätta leva tillsammans för att kanske en dag av tio så har vi trevligt ihop och jag kan då ibland känna att det kanske ändå finns några känslor kvar för honom nånstans långt inne.
Vi har pratat om detta med gemensamma intressen i flera år, men det är svårt att hitta något som båda vill. Vi har börjat på yoga en gång i veckan och vi tittar på en del film och TV-serier. Annars får jag följa med honom och paddla eller vandra. Han vill inte hänga med på mina aktiviteter. Vi har även köpt en sommarstuga nu i våras.
Men frågan är om det inte är försent. Jag känner mest att jag vill vara ensam. Nu är det han som vill att vi ska gör saker ihop, men jag känner mest att jag egentligen inte vill. I somras när han var bortrest i två veckor saknade jag honom inte alls…
Jag tror att du har svaret på din fråga då du skriver att han inte vill följa med på dina aktiviteter och att du inte saknar honom. Helt ärligt om man känner så är det inte bra för någon av er i slutändan. Du är inte riktigt lycklig och han känner säkert av det vilket inte gör honom något lycklig.
Just nu känner jag mig hyfsat säker, men jag vet att det kan vara annorlunda imorgon… I kväll är min man inte hemma och det är så skönt… Har lagat och ätit middag tillsammans med sonen och vi har haft så trevligt. Nu är han på sitt rum och jag njuter av ensamheten.
Nej, jag är inte lycklig och det tror jag inte han heller är, men han tror det kommer att bli bättre om vi gör mer ihop, planerar resor tillsammans mm. Han vill t.ex. att vi ska laga mat tillsammans varje dag och prata och umgås under tiden. Vilket blir jättesvårt när man inte har något att prata om och bara känner att man vill vara någon annan stans.
Mina aktiviteter (som mest handlar om träning i olika former, men även läsa böcker, korsord, eller tidigare min hund) har han inte varit intresserad av på många år. Ok att han inte vill träna, men han är verkligen totalt ointresserad. Jag har sprungit många olika lopp, men han följer aldrig med och tittar och ibland frågar han över huvud taget inte hur det gick. För tillfället har jag ont i ett knä och kan inte springa alls vilket är en stor sorg för mig, men det kan jag inte prata med honom om alls.
Förlåt om jag är brutalt ärlig men utav det du beskriver låter det faktiskt som att du innerst inne inte vill vara i den relationen längre. Jag vart lämnad i somras av min man och har de senaste åren i ärlighetens namn känt att han aldrig var hundra % nöjd hemma. Försvann oftast upp till sovrummet o.s.v. Vi hade nog behövt gå isär tidigare egentligen för att spara oss båda lidande. Bara du vet vad som är rätt för er. Det jag vill säga bara är att om du inte är lycklig så har du ingen skyldighet att stanna.
Bara bra att du är ärlig! Jag inser det ju själv när jag läser vad jag skrivit…
Och att jag inte är skyldig att stanna förstår jag ju. Men det är fortfarande ett väldigt stort steg att ta efter nästan 30 år tillsammans.
Självklart är det ett stort steg och hoppas vad du än väljer och hur det än går att det blir bra för er!
Tack så mycket! Och tack för dina råd och ditt stöd!
Var lite så för mig med, faktiskt. En hel hel del klagande frånpå hans sida på att vi inte hade några gemensamma intressen och att vi hade tråkigt ihop. Jaha, men vad gör man med en person som bara har ett enda intresse, nämligen ångbåtar? Inte så lätt då! Förutom att flippa på tv:n och klaga på alla dåliga program, så klart.
Sådan blev han, min (från början) drömman.
För mig vardet en väldig ögonöppnare när en nybliven vän som besökt oss efteråt sa att min sambo inte var snäll mot mig inför dem. Att han inte var stöttande utan istället försökte sänka mig.Jag och vännen skulle göra en swim-run tillsammans, så det hade verkligen varit på sin plats med stöttning…
Det fanns flera ögonöppnare under de sista åren men ändå tog ytterligare nästan ett år efter denna händelse innan jag lyckades göra slag i saken
Jag kan ju inte säga att min man försökt “sänka” mig direkt, men han stöttar mig inte heller. Varken genom att peppa mig innan något lopp eller gratulera mig efteråt eller vara intresserad av hur det var. När jag hade åkt mitt första Vasalopp och då klarat av klassikern så kom jag hem och den absolut enda kommentar jag fick var ett tamt “grattis”.
Låter precis som min sambo. Just nu känns det som att ointresset är svårare att handskas med än elaka kommentarer. Elaka kommentarer kan man ju försöka markera emot, och skulle man berätta för andra framstår det som tydligt vad han gjorde fel. Ointresse och brist på engagemang är ju mildare och inte lika nedtryckande direkt i stunden, men över tid så sänder det ju också någon sorts budskap om vad man är värd, att man inte är intressant eller värd uppskattning. Men det blir ju så svårt att liksom hitta tillfället att gå i taket eller samla ihop exemplen för att visa hur man tycker att man inte blir väl behandlad, varje enskild gång han inte är så intresserad är ju egentligen ingen stor sak, det är summan av att han typ aldrig är det som är en stor sak.
Med hänsyn till att det finns folk som blir psykiskt misshandlade och förstås har det mycket värre än mig.
Som det känns nu blir jag bara mer och mer övertygad om att jag måste lämna honom. Det räcker att t. ex. tänka på nästa helg då vi planerat att åka till sommarstugan. Tanken var att sonen skulle med också, men nu ska han iväg på annat hela helgen. Jag får nästan panik av att tänka på en hel helg ensam i stugan med min man, knappast något bra tecken.
Samtidigt har han ju märkt att jag är tyst och inte verkar särskilt glad. Och han försöker verkligen på olika sätt att “muntra upp” mig genom att prata mer än nånsin (fast absolut inga intressanta samtal utan mer typ att kommentera all reklam på TV), vilja göra mer tillsammans, sätt sig nära mig i soffan osv. Detta känns hemskt när jag helst bara vill vara ensam. Förstår ju att jag verkligen måste prata med honom snart, men det känns så svårt…
Förstår att det känns svårt men samtidigt så gör du faktiskt honom mer illa om du känner så och inte tar tag i det. Att gå och känna av att den man lever med inte vill vara med är oerhört smärtsamt då är det bättre att den personen gör det snabbt som att dra av ett plåster och faktiskt säger att man vill skiljas. Kommer att vara jättejobbigt ett bra tag men i det långa loppet gör det förmodligen mindre skada. Hoppas att det går bra för er.
Jag vet ju det… Vi har pratat för inte länge sen alls om att vi inte har det bra och vad som kan bli bättre och så och han vet att jag är osäker på mina känslor. Men inte att det så här illa, utan han tror ju att det kan bli bättre. Så självklart måste jag prata med honom. Samtidigt blir jag osäker, är jag verkligen helt säker eller kan det bli bättre igen? 100 % säker kan man förstås aldrig bli…