Ja som rubriken lyder… hur vet man egentligen att det är kört, bortom all räddning och inget att jobba på?
Jag förstår att statistiken på det här forumet inte är tillförlitlig. Det heter ju trots allt som det heter….
Lite kort bakgrundsfakta: min man sa för ca 1 månad sedan att han vill skiljas. Jag vill inte skiljas och ville att vi iaf skulle försöka hitta en väg framåt. Han ”gick med på det”. Efter någon vecka eller två senare säger han att han inte är säker på vad han vill… det är 50/50 säger han. Men samtidigt vill han skicka in ansökan (gemensam) för att inte behöva vänta om det inte skulle gå vägen. Han har fått för sig att man måste bo och leva tillsammans under hela betänketiden. Men ja… så är det ju inte. Jag förklarade det och att jag inte kommer skicka in gemensam ansökan om jag inte känner att det är ett gemensamt beslut. Så här står vi nu, utan ansökan. Vi pratar mer, är intima, har sex och umgås på ett bättre sätt än innan. Men det går i vågor, för oss båda. Till och från är det låg stämning. Men samtidigt söker även han kontakt och har vissa planer för framtiden. Så jag vet inte. Jag kommer på mig själv med att bara vänta på nästa kalldusch, att han ansöker på egen hand. Men samtidigt kan jag inte förutsätta att det kommer bli så. Då kommer jag ju inte kunna ge det en ärlig chans.
Ja jag svamlar känner jag…
Jag älskar honom, det finns inget som tyder på otrohet, ”bara” brist på kommunikation och då ffa att vi misslyckas med att bekräfta varandra på varandras kärleksspråket (vilket ifs blivit bättre under senaste veckorna).
Igår var han borta med jobbet och jag hade en känsla av tomhet, ensamhet och blev väldigt ledsen och låg på kvällen. Jag saknade honom och tänkte på att det kommer vara så varje dag om det här inte går, om det är kört…. Hur vet man?
Dels hur stora chanser ni har att hitta tillbaka
Och dels hur länge du själv orkar leva i Limbo och gå runt och vänta på en kalldusch.
Jag tror inte att det är omöjligt att hitta tillbaka, förutsett att det har varit en bra och på alla sätt schysst relation för båda parter.
Men för att nå dit låter det verkligen som om ni båda och kanske framförallt han både vill och kan pinpointa orsakerna bakom hans tvekan. För jag tror inte att han kommer att komma fram till ett svar om dagarna bara forsätter gå och ni båda ska vänta på ett han får en uppenbarelse åt det ena eller andra hållet.
Utan det krävs nog mycket jobb från hans sida att förstå var hans tvekan egentligen ligger, och vad han hoppas uppnå med en eventuell separation.
Och sen tror jag att det är viktigt att du också är lyhörd gentemot dig själv. För det limbo du beskriver är oerhört plågsamt att befinna sig i. Det är inte rimligt att orka det för evigt, och i värsta fall kan det också påverka ens självförtroende eller trygghet etc.
Men har han egentligen gett några konkreta anledningar till att han känner som han gör? Och har du varit helt öppen med hur det påverkar dig?
Eftersom man ofta har tänkt ganska länge innan man väl säger att man vill skiljas så tror jag det är väldigt ovanligt att man kommer att ändra sig…… det är ju inget tillfälligt infall.
Och om ens partner ändrar sig, känns det då tryggt o genuint? Det måste ju ske ganska drastiska förändringar för att det ska kännas trovärdigt, annars lär man ju hamna i samma läge så småningom.
Jag får lite svar, men inget av det som hittills kommit fram är något som en separation direkt kommer att förbättra. Känns mer som en ”40-års kris”.
Det är saker som att han vill semestra på ett annat sätt, vilket jag inte ser som något konstigt. Han vill även (tror han) att vi eventuellt ska göra oss av med hunden. Där är jag inte riktigt lika säker. Men å andra sidan skulle en separation innebära att vi måste det ändå. Jag kommer inte kunna ta med henne. Till att han mer svävande säger att han vill att vi ska ”spara vårt bästa jag till varandra”. Men kan inte förklara vad som menas eller ens om det inte är så.
Men han har på förhand bestämt sig för att jag är emot det. Så jag fick dra ut honom det. Han säger att om han berättar vad han vill så kommer jag att vilja lämna.
Jag vet inte om han ”kan” lägga ner det jobbet som behövs för att komma fram till vad han vill. Fast å andra sidan måste han det oavsett. Han måste ta tag i vissa saker oavsett hur det blir. Men jag vet inte om han förstår det. Utan tror att om han bara lämnar nu så kommer allt lösa sig.
Jag skulle inte klassa det som det så länge egentligen. Någon månad mer konkret och sedan i somras har det svajar mer än innan, mycket pga en enskild händelse där vi inte riktigt kunnat komma vidare. Han ser det som att det helt och hållet är mitt fel och att han inte har någon del i hur det blev i den enskilda situationen. En situation som inte i sig är så allvarlig, men hans hantering av den blev det (inget våld, inser att det kan låta så).
Kort så hade vi sedan länge bestämt att jag skulle åka på en weekend med 4 av mina vänner. Men när det var bokat och började närma sig så ville han inte att jag skulle åka. Och hanterade det genom att säga att åk du, men du får ta konsekvenserna av att jag mår dåligt. Efter en del vånda åkte jag.
Hade han bett mig snällt så kanske jag inte åkt. Men det var inte snällt…
Att hota med att DU får ta konsekvenser är inte OK! Han är en vuxen (väl?) man som bör klara att partnern reser bort en helg. Att han försöker styra dig är inte heller OK.
Han behöver söka hjälp hos något proffs för att hantera sin kris, inte jäklas med dig.
Det där låter ju väldigt omoget. Om han beter sig på det viset och kommunikationen inte fungerar så vettetusan. Visst kan folk göra ändringar men det krävs en viss typ av personlighet och på din beskrivning låter han inte speciellt rustad för det.
Jag tror det bästa man kan göra är att försöka om båda vill, men märker man att det velas så lägg ner direkt. Säg att du inte tänker försöka omvända honom, sedan tar du avstånd. Inget gulligull eller umgänge. Bli ditt bästa jag för din egen skull.
Vill han verkligen försöka kommer han då inse vad han håller på att förlora. Vill han fortfarande skiljas så har du ett försprång i bearbetningen.
Jag är enig i det och det var därför jag tillslut åkte. Jag har försökt få honom att söka hjälp. Jag fick iväg honom till en psykolog, två besök. Men då fokuserade han helt på att vi inte gör så mycket ”roligt”. Det slutade med att psykologen i princip sa att vi skulle hitta på något kul ibland och att vi skulle byta roller ibland i rutinerna. Men det är ju inte det som är grunden.
Jag får lite funderingar kring dina inlägg. Det du skriver låter inte alls särskilt bra eller sunt.
Såvida det inte var någon speciell fas i hans liv (exempelvis att han var rejält sjuk eller precis förlorat någon nära anhörig etc) låter det inte särskilt sunt att försöka hindra någon från att träffa vänner eller åka bort, och än mindre sunt att hota med konsekvenser.
Det var bra att du åkte ändå, men kan inte låta bli att undra om det funnits liknande tendenser förut? Har han tidigare ibland blivit störd över att du träffat andra, varit borta ibland eller ägnat dig åt egna intressen?
Eller är det något som kommit nu, i samband med de andra krisbeteendena?
Det du beskriver annars, dvs att han knappt själv vet varför han känner som han gör, men att han tror att allting ska bli bra bara han separerar från dig och gör sig av med sin hund, låter också lite mindre sunt
Och framförallt låter det svårt för dig och för honom att kunna föra någon konkret dialog kring vad som verkligen skaver. Och utan det är det väldigt svårt att kunna hitta någon konstruktiv lösning
Jag är rädd för att det blir så att du måste gå runt och våndas och vänta på något i ett evigt ingenmansland där ni varken kommer framåt eller bakåt, utan där tiden bara går. Det kan var så att han har en depression eller livskris, men då måste han hantera den själv. Kanske helst med professionell hjälp. Men det kommer inte att lösa sig med att bara gå runt och vara allmänt missnöjd och ta ut det på dig
Under den senaste tiden har det hänt saker i hans familj som påverkat honom på ett sätt som gjort att han inte mått bra. Det är det jag velat att han ska ta tag i. Men han ser inte att det händer. Så jo, det är en (eller flera om man ska vara ärlig) livskris. Med både splittring och dödsfall mm inblandat. Det är dock inte beroende på oss.
Han har inte tidigare agerat så. Utan det sammanfaller med att krisen tog ytterligare en vändning.
Du har fått bra svar, din initiala fråga lyder “hur vet man när det är kört”… vilket indikerar för mig att du börjar nå vägs ände, eller?!?
Av det lilla man vet hittills så är mitt tips att du bestämmer dig för vad och hur mycket du orkar med utan att han tar tag i sig själv, vilket han inte verkar varken benägen eller kapabel till.
Alltså tycker jag att du ska tala väldigt klarspråk, säga tydligt utan inlindningar så det inte går att missuppfatta, exakt VAD DU behöver för att öht vilja fortsätta med den här i mina ögon tämligen dysfunktionella relationen som den ser ut i nuet.
Du kan inte fixa honom och få honom att känna sig “rolig/ha roligt” och det är inte din sak att hitta förklaringar och undanflykter för att förmildra hans beteende… utan allt jobb med sina egna problem måste han faktiskt göra själv. Han måste ta ansvar för sig själv som den vuxne man han är.
Visar han ingen mkt tydlig vilja och stark handlingskraft att verkligen ta tag i sig själv omgående så planera för att avsluta relationen. Skaffa dig en bostad och planera så du inte står där helt oförberedd när han plötsligt kommer på att NU gör han slag i det han sa redan för en månad sedan.
Jag börjar nå vägs ände för när jag inte orkar mer. Iaf inte utan att veta att det finns en chans att komma ut på andra sidan. Jag kommer inte orka dra hela lasset själv. Men jag vet inte om det är värt att ge upp… kommer det göra saken bättre. Troligen inte, inte under en överskådlig tid i alla fall.
Vi har ett långt och i många avseenden bra förhållande bakom oss. Det är den senare tiden som har inneburit en del slitningar. Saker varken jag, han eller vi kunnat direkt påverka. Han har absolut påverkats mest, direkt, av det. Men jag påverkas indirekt. Inte minst av hur han hanterar det och vad det får för konsekvenser.
Jag har i ärlighetens namn tvivlat en del, mest på min egen förmåga. Vilket han uppenbart känt av. Mer eller mindre så har det blivit som föreslogs här tidigare, att jag backat en del. Jag har inte orkat helt enkelt. Men jag har inte övervägt att lämna honom. Även om jag tvivlat på hur länge jag kommer orka vara själv och sakna den man som jag levt så många år med, som jag vet finns där inne, han är bara gömd för tillfället.
Det fick honom ifs inte att försöka på något vis. Utan han planerar istället för att lämna istället för att bli lämnad (och då har jag inte ens övervägt att lämna).
Bara en liten fundering… om han verkligen har känt av hur slutkörd och uppgiven du är och då valt att inte ens försöka gå dig till mötes genom att hantera sig själv så varför tvivlar du på din förmåga? Din vilja är det ju uppenbart inte heller något fel på, snarare tar du på dig allt ansvar även för sånt som är hans områden.
Tvivlar han på sin egen förmåga tror du, eller för den delen på sin egen vilja?
Det enkla svaret på frågan är nej, han tvivlar inte på sig själv. Utan på att jag älskar honom. Så då väljer han att fly. Eller i alla fall öppna en dörr att fly genom.
Han har troligen inte tolkat det som att jag är slut. Han förstår helt enkelt inte att man kan bli känslomässigt slut av att alltid hantera och parera allt. Jag är högkänslig, med allt vad det innebär. Något jag försöker att lära mig att hantera. Men det är inte så lätt som det ser ut på pappret.
Jag är högkänslig också. Har även jag tagit på mig ansvar för en partner som inte tar tag i sig själv. Till slut orkar man inte mer och drar sig naturligt undan.
Det är HAN som måste lösa sina problem, inte du. Förstår han inte detta så är det dött i långa loppet.
Han vill skiljas, men du har nått vägs ände? I att han inte kan bestämma sig eller vad?
Det är lite otydligt eftersom du både skriver att du inte vill skilja dig, men samtidigt inte orkar. Är du trött på att vara den ende som vill hålla ihop, är det så vi ska tolka dig?
Om inte båda vill jobba med relationen utan en av er tycker att den andre ska ”prestera”, ändras eller vad det nu må vara, ja, då är det ganska svårt.
Jag börjar närma mig den punkten där jag inte vet om jag orkar mer, eller hur länge jag kommer orka. Det är som DantesInferno skriver orken att ta ansvar som börjar tryta. Ansvar för hur han mår, hur barnen mår, att det finns rena och hela kläder, julklappar, komma ihåg födelsedagar, packa väskor…Allt det där. Stort som smått. Jag har under den senaste tiden pausat mycket av ”mig själv”. Jag träffar inte mina vänner lika mycket (nästan inte alls). Inte för att jag inte får utan för att jag inte orkar. Jag har inga fritidsintressen, tränar inte…. Osv. Mina dagar 24/7 går åt till att jobba och vara mamma och fru.
Jag är nog egentligen inte den enda som vill försöka och kämpa. Han försöker också, på sitt vis. Bara inte med att ta tag i sig själv. Han ser inte att hur han mår också påverkar hur jag mår. Jag vet att jag är högkänslig och har lätt att applicera andras måendet på mig själv. Rent intellektuellt vet jag att det är dumt. Men att stänga av det är inte så lätt. Jag jobbar en del på att hitta strategier för att hantera det. När han inte mår bra så minskar han ner på sitt ansvar för oss som familj och prioritera upp sitt eget mående. Han tränar mer, utövar sitt fritidsintresse mer osv. Iom att jag alltid är ”uppkopplad” har jag behov av att vara själv och utan stimulans ibland. Den möjligheten minskar drastiskt när han inte tar lika mycket ansvar. Det går ett tag, men till slut så bli det för mycket för hjärnan att hantera och bearbeta.
Vi har provat familjerådgivning, två korta omgångar. Nu sist blev det bara två gånger då jag bröt och inte vill gå dit igen. Hen gick på rätt hårt om att jag hade åkt på den där weekenden. Att som mamma och fru ska man inte ha behov av att träffa andra eller vara själv ibland. Man ska vara nöjd med det man har och alltid prioritera andra. Såpass att min man också reagerade på det. Så jag vill inte gå dit igen.
Kommunens är en möjlighet. Där har vi vart tidigare. Men det kan vara så att det är värt att gå dit igen. Om inte annat för att komma över pucken. Jag har också funderat på kyrkan.
Så ja, kort kan man nog sammanfatta det med att han mår inte bra pga det som händer och har hänt i hans familj. Det gör att han omprioriteringar och prioriterar sig själv och sina behov högre. Det är ok ett tag, men kanske inte hur länge som helst. För samtidigt så prioriterar jag ner mig själv. Det är också ok ett tag, livet är så till och från. Men inte hur länge som helst. Nu vet jag inte hur länge jag orkar. Resultatet av det har blivit att jag backar. Min energi har gått åt till att i första hand vara mamma, i andra hand fru. Det är det han har reagerat på och trott (förutsatt, utan att prata med mig) att jag tänker lämna.
Förstår om det är svårt att förstå. Det är svårt att få ner i text. Det är så många dimensioner och lager som spelar roll. I grund och botten finns känslorna där. Men inte på ett sådant sätt att vi finner vägen över krönet just nu.
Jag känner igen en del av det du skriver. Känslan av att man själv inte får må dåligt eller att utrymmet att vara sjuk inte finns för man måste driva hela familjen konstant. Jag har haft svårt att sätta gränser kring detta och det kanske du har också? Det blir lätt så när man hamnar i en roll.
Det du skriver att du inte vet hur länge du orkar. Så kände jag i 5 år ungefär. Nu hann jag inte lämna för mitt ex var otrogen innan eftersom hon kände att jag inte älskade henne och hon fick inte den bekräftelse hon behöver.
Ta dina känslor på stort allvar. Känner du att du inte orkar mer så är det så. Vill han då inte jobba på sig själv så funkar det inte. Ni passar inte ihop om du ska behöva bära hans bördor ständigt.
Jag ville försöka rädda vårt förhållande men det ville inte hon eftersom hon träffade en ny. Nu i efterhand kan jag känna en liten lättnad att jag nu får en chans att utveckla mig själv och kanske träffa en bättre passande person för mig. En andra chans helt enkelt.
Tack! Även om jag tycker att det är tråkigt att andra också känner så, så är det skönt att inte vara ensam.
Jag är inte där riktigt ännu. Men jag känner att jag nog börjar närma mig. Att jag få å bära ”skulden” för även det här är jobbigare än vad jag riktigt vill erkänna.
