Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Hur vet man att man vill lämna?

Ganska ny här på forumet.

Har idag sagt till min man att jag vill separera. Känns så fruktansvärt och jag har gråtit hela dagen. En stor sorg, vi har 3 barn på 8,10 och 12 år. Känns som jag förstör deras liv.

För att nämna vår historia lite kort vi har varit ihop i 14 år och gifta i 11 år. För kanske ca 3 år sedan slutade vi ha sex. Jag har inte haft någon lust. Och det har känts som något inte riktigt varit där känslomässigt.
I somras släppte jag ”bomben” att jag inte visste vad jag kände för honom. Sen dess har vi gått på familjerådgivning för att se om vi kan hitta tillbaka. Men det hela fick mig bara att känna mig ännu mer stressad och fick mer ångest. Känner att min man förtjänar mer i en relation.

Men nu börjar jag tvivla har jag gjort rätt… mår verkligen skit…

1 gillning

Slutet kan vara en ny början. En skilsmässa behöver inte vara definitiv.

Om du kunde svinga ett magiskt trollspö, vad skulle få dig att må bättre?

Känner igen mig i det där att du tycker han förtjänar mer i en relation, har samma tankar för min sambo. Hon förtjänar nån som älskar henne tillbaka lika mycket som hon älskar mig. Men tyvärr känns det mer och mer som jag aldrig kommer göra det utan mina känslor är tyvärr borta.

Hej!

Att lämna är skitsvårt! Det är lätt att tro att man har kontroll men när man väl sagt de avgörande orden så kan ångesten komma farandes.

Du har förmodligen tänkt igenom det här, vridit och vänt i flera år. Men även om beslutet är lätt så är det tungt att dra detta lass. Och det är fruktansvärt att se barnen ledsna.

Men det är inte konstigt. En trygg värld raseras, eller om inte trygg så iaf den enda värld man känner till just då. Du får ge dig och resten av familjen tid. Det blir lättare. Vi berättade för barnen (samma ålder som 2 av era) på jullovet. Det var tungt. Men det har gått bra. De ställer relevanta frågor och är ”som vanligt”. Det kommer att bli jobbigt att flytta, men jag är övertygad om att det kommer bli bra när vi har nya boenden.

Jag vill inte slösa bort mitt liv på ett kärlekslöst äktenskap. Där står jag rak i ryggen.

Låt röken landa så blir det klarare sen.

2 gillningar

Tack för era svar.
Är så förvånad över min reaktion har tänkt på detta länge och vridit och vänt. Hoppats på att mina känslor ska komma tillbaka.

Vi har pratat och även om det är uttalat mellan oss att vi ska separera så är vi överens om att vi inte behöver ha bråttom utan låta det få ta sin tid.
Vi kommer ju behöva sammarbeta när det gäller barnen och då också förbättra vår kommunikation som varit väldigt dålig genom hela förhållandet.

1 gillning

Sa till min man för 2 veckor sen att jag vill separera. Har funderat på detta så länge och kände mig stark, trots det så grät jag också, i flera dagar. Sen började jag komma tillbaka. Men vacklar fortfarande, vissa dagar är jag superstark och vet vad jag vill och vissa velar jag som attan. Gör jag rätt? Är det värt och såra alla? Kommer jag klara mig? Blir jag ensam i resten av livet?
Har 2 söner, en vuxen och utflugen och en på 14 år.

Vår historia kort, vi har varit gifta i 20 år haft det knackigt länge. Jag har tagit upp ett antal ggr att jag inte vill ha det så här. Vi har gått på familjerådgivning som gjorde att jag kämpade ett tag till. Sen har det varit massa annat som har kommit emellan. Flera sjukdomar i familj och släkt. Men nu känner jag att det är min tur att få må bra och inte bara ta hand om alla andra.
Min man är världens snällaste och omtänksammaste och vill inte kasta skit på honom, men jag har inga känslor kvar och vi har inte roligt i hop.
Jag förstår precis hur du känner.

2 gillningar