Jag tror att det är ungefär här som jag och @0666 går åt ett lite annat håll. Jag sätter nog mig själv lite mer i centrum. Det är inte exet som är utgångspunkten och vi kvinnor runt honom som är värdiga eller ej. Jag är i centrum, han kunde haft ett bekvämt liv med mig men kastade bort det. Då blir det på något sätt mer meningsfullt att det i alla fall blev ett förhållande som varar en tid. Det kan aldrig väga upp allt detta elände, men det kan göra det mindre meningslöst. Han är inte värdig mig, men kanske att hon är mer värdig honom, dvs hon kan gott ha gubben. (Ok, nu ser jag en annan sak: jag ser med mer förakt på mitt ex än du gör på ditt. Usch vilken hemsk människa jag är)
5 gillningar
Ja, det är ju inte så att det finns någon genomtänkt logik i dessa känslor. 
Min rädsla att inte duga är kanske inte så uppenbar, men den är genomgående. Och att bli dumpad av någon som sedan hittar en “bättre” - det skulle äta sig in i benmärgen på mig. Att jag blir ratad medan någon annan blir vald.
Som tur är har det inte blivit så med någon av mina två relationer. Det tog ett par år innan exmaken hade hittat en ny, och då brydde jag mig inte längre.
Mitt senaste ex är fortfarande singel och lär så förbli tills hans morsa haft den goda smaken att trilla av pinn.
Men rädslan att jag inte duger, inte förtjänar det som jag vill ha, den finns där ändå. Den ger sig till känna även i helt andra sammanhang, som t ex när jag söker jobb.
Jag har ältat detta mycket hos psykologen men inte kommit till rätta med det. Än. 
5 gillningar
Mitt ex har en 4e på gång (på ca 1 år och 4 mån) men det var iofs inte han som lämnade mig men mkt var oerhört infekterat…
Jag hade nog helst sett att 1an varit kvar. För varje ny tjej ställer till det för barnen (och mig).
Fattar att man vill att det ska krascha men jag tror oxå att de nya är en bättre - inte bättre människa! - match om det håller.