Bra. Så dina barn har ju fått extra resurser. Det skall alla barn få… högt eller lågt… visst?
2 gillningar
Alltså… det är som jag skrev initialt svårt att hävda välfungerande barns rättigheter, man ses inte väl och man känner sig inte så värst väl själv heller.
Men mina barn har nu redan passerat skolan och det gick bra för dem. Men även jag som vuxen förälder har passerat dessa år jämte dem och jag tycker mycket av hur resurserna fördelas är ren skit.
Alla barn får inte del av resurserna likvärdigt och de som faller allra mest mellan stolarna är inte de som är dysfunktionella (för dit går tillgängliga resurser) och troligen inte heller de som är allra högst presterande för de klarar den ribba som läggs utan problem (men de utmanas vanligtvis inte heller att klara ännu mer, men det är bara att acceptera)… utan de som riktigt faller mellan stolarna är de som ligger och skvalpar någonstans ovan mitten och som med lite mer tillgängliga resurser/stimulans/utmaning sannolikt skulle ha goda chanser att nå så mycket längre om någon bara hade tid/ork och kraft att lägga på att visa dem vad och var heureka faktiskt är…
1 gillning
Undvikit att skriva och kanske borde men kan inte låta bli. Jag sitter på två stolar, förälder till tre barn med NPF och även lärare, förvisso i högre åldrar.
Jag förstår era tankar om inkludering mm. Men vissa barn fixar helt enkelt inte ett klassrum. Fixar inte i ung ålder komplexa sociala miljöer där intrycken rasar runt i deras hjärnor. Det mest optimala vore små klasser med max 7 elever i varje. Men hur ska det gå till? Var ska lärare komma ifrån och hur ska kommuner ha råd med det?
I dagsläget fixas flexgrupper som är mindre. Men dessa bemannas av obehöriga lärare, i många fall personer som bara några år tidigare avslutat gymnasieutbildningen. Dessa personer undervisar i flexgrupper i ämnen de har noll koll på.
Ett annat problem är tron hos föräldrar att koncentrationsförmåga är huggen i sten. Det är den inte. Den brister inom a-spektrat ja, men den går att öva upp. Det har jag jobbat hårt på med mina barn. Men att som skola få höra att man ska anpassa sig till helvetet fryser till is och samtidigt ser vuxna som bedriver ett föräldraskap utan konsekvenser och övningar i socialt beteende för att barnet har diagnos…det frustrerar (äta, sova och motionera är ytterligare ett problem skolan inte kan ta tag i och som brister hos tonåringar).
Ja, det finns fantastiska lärare som fixar svåra klassrum, precis som det finns fantastiska läkare som ser helhetsbilden, sjuksköterskor som kan prata patienter till vilken vård som helst, poliser som har superrespekt hos gängkriminella. Det har noll med utbildning att göra tyvärr, kunde vi utbilda alla till sådan kompetens hade vi noll problem i legitimerade yrken. Och det har vi definitivt inte.
Problemet fanns för över trettio år sedan, jag kan lätt peka ut minst fem personer i min högstadieklass med NPF men diagnoserna fanns inte då. Och nej, inte gick de ut med betyg att skrävla över men utåtagerande beteende var betydligt mindre på den tiden. Så någonstans efter vägen har mer hänt än bara diagnoser.
Problemet här ligger inte vare sig hos Mas eller skola men hos en pappa som vägrar medicinera. Idag är det den enda bra utväg vi har, kanske framtiden ger oss andra verktyg. Men med klasser på 15-30 elever är alternativen i dagsläget få. Men ett tips är att visa på de studier som finns att omedicinerade löper hög risk att självmedicinera i tonår/ungdom och således hamna i kriminalitet.
Din man vill ha ett visst driv för egenföretagande men det kvittar om barnet mår så illa av miljön i denna tidiga ålder att risken för en helt annan livsstil föreligger. En ADHD simulator kanske vore något för ditt ex att testa?
Min äldsta gjorde just det, självmedicinerade. Det slutade med tingsrätt och tack och lov en lindrig dom. Idag är han på rätt köl igen, jobbar och tjänar ruskigt bra med pengar i ung ålder och bara gymnasieutbildning. Mellersta har medicinerats sedan tonår och har valt lite själv utifrån behov. När situationer uppstår där fokus måste vara på topp tar hon medicin. Hon studerar idag på universitet.
Yngsta är kvar i grundskolan, det är ingen enkel resa och snart är gymnasiet på G. Vi medicinerar inte och jag känner oro för gymnasietiden. Det är tyvärr så att medicinerade barn löper lägre risk för framtida missbruk än omedicinerade. Men jag har lite som du, en kamp med pappan trots äldstas problem. Fördelen han har betygsmässigt är att han kan få all hjälp hemma (inte alla har det). Problemet är hur lätt han dras med i negativa beteenden från andra i skolan. Vi övar också en hel del på koncentration här hemma men det är svårt att överföra till skolmiljö då vilopauserna där inte fungerar som hemma. Mycket handlar om att få barnet att förstå de svåra situationer det hamnar i och lära hur det ska hanteras på annorlunda sätt. Låter lätt men är fan så svårt. Risken är också hög att dessa barn bränner många vänskapsrelationer.
Ja @Noomi, jag förstår precis vad du försöker få fram också. Hur lyfter skolan kunskap hos högpresterande utan NPF? Ett rent helvete faktiskt. Ett rent sagolikt helvete där man vänder sig själv ut och in men ändå inte räcker till. Tidöavtalet kan ge dessa elever stora fördelar. Men vette fan om jag vill vara kvar i detta jobb om allt det som berör skolan i det avtalet kommer ske. För det innebär att jag ska sparka på de som ligger och bara lyfta de som lyftas lätt.
Långt inlägg, sorry men som avslut, Mark Zuckerberg, Simon Cowell, Thomas Edinson, Richard Branson, Elon Musk etc (jösses, lyckades bara nämna män 
) fixade inte skolan. Räcker att se deras twitterinlägg och intervjuer för att inse att det finns NPF diagnoser. Skolmiljön har stått still när resten av samhället utvecklats, frågan är hur många intelligenta tappar vi som kunnat driva samhället framåt när vi inte förmår ändra skolmiljön när allt annat utvecklas?
4 gillningar
Jag blir heligt förbannad på den här pappan. Han vill att hans son ska växa upp och bli en driven och framgångsrik företagare med hjälp av sin omedicinerade ADHD. Sonen kan lika gärna bli en Fabian Cederholm (ett jävla monster). Ett sånt jäkla dribblande med sitt barns framtid.
- Skulle MAS kunna polisanmäla pappan för “försummelse” eller liknande?
- Skulle man kunna tvinga pappan att läsa hela förundersökningen gällande Fabian Cederholm?
Jag drar det kort, väldigt kort. Fabian Cederholm gick på Latinskolan (gymnasieskola) i Malmö. Han gick tredje året. Redan från första året var lärare, kuratorer och pedagoger rörande överens om att FC låg på autismspektrat. Han satt och loopade på lektionerna och tog väldigt mycket utrymme, energi och tid från de andra eleverna och lärarna. Lärarna gjorde upp strategier i hur de skulle kunna undvika honom utanför lektionstid, de ville inte riskera att dras in i hans evighetsältande. Pappan ville inte att sonen skulle diagnostiseras pga rädsla för stigmatisering. Så FC fick inget extra stöd eller åtgärder utan satt i en vanlig klass på vanliga lektioner och loopade, störde och fick regelbundna utbrott där han satt och slog på sitt huvud i ren frustration. Han var besatt av styrketräning (var runt 180 cm lång), andra världskriget, vapen och masskjutningar. En dag slaktade han två kvinnliga lärare med yxa. Poliserna som var först på plats kunde inte se om offren var män eller kvinnor. Det första offret högg han först i magen med en kniv sen högg han ett stort antal hugg med yxan mot huvud och hals. Sen backade han ca 1.5 meter, stod och tittade på henne. Hon rörde fortfarande på sig, han gick fram och högg ett stort antal hugg till med yxan mot huvud och hals. Det andra offret kom ut från ett klassrum och skrek “nej” och “sluta” ett antal gånger. Han sprang efter henne in i ett klassrum. Hon hann inte stänga och låsa dörren efter sig. Han högg henne med ett stort antal hugg med yxan mot huvud och hals. Han gick tillbaka till det första offret, hon rörde fortfarande på sig, han högg då de sista dödande huggen. Sammanlagt över 20 hugg (det första offret).
Summan av kardemumman, fan ta den pappan.
Ja ovanstående är ett av de mest extrema fallen, men ärligt talat så sitter det många killar och män med ADHD/autismspektrumtillstånd på fängelserna runtom i landet.
Jag är så heligt trött på denna ängslan och försiktigheten. Dessa pojkar behöver disciplin, tydliga och klara ramar och regler, auktoritära manliga lärare, “katederundervisning” osv. Dom mår inte bra av det här gyttret av intryck, tusentals valmöjligheter, alla gråzoner osv. Medicin eller inte, jag kan inte uttala mig om det, men de behöver iallafall klara och tydliga ramar. I en disciplinerad miljö skulle de finna ro och kunna komma till sin rätt. Kanske till och med rena pojkskolor tillsammans med ovanstående skulle passa dem bäst.
(Jag syftar alltså nu inte på svunna tiders anstalter där barnen for mycket illa. Om jag ens behöver skriva det).
3 gillningar
Jag menar nog mer att med bra strategier från läraren så blir det bättre arbetsro och det blir bra även för de som är duktiga och mer självgående.
Även de får mer från läraren för det andra flyter bättre.
Skolan skulle ju även kunna ha resurser i en stökig klass så läraren sköter undervisningen.
Min Etta är inte stökig men om det är stökigt runt honom är han också uppe efter ett tag och säkert är det fler som är som honom.
De flesta med NPF är helt vanliga barn som hör hemma i vanliga skolan och inte i resursskola.
Tonåringar är ju stökiga många ggr bara i sin natur så den stökigaste kanske inte ens har NPF och skulle inte få gå på resursskola.
NPF är inte lika med att man är stökig och förstör det är viktigt att veta.
Har en kompis vars dotter gick i samma klass som Ettan i högstadiet som inte har NPF och hon tog mer från läraren genom sin ångest och oro än vad min son med NPF någonsin tagit från läraren.
Hon kräver även mer hemma dagligen från sina föräldrar än vad mina barn gjort trots att hon inte har NPF.
Elever från jobbiga hemförhållanden är en annan kategori där eleven eller skolan heller inte har stöd hemifrån.
För dessa barn är det ännu viktigare att skolan ser dem.
På mina barns skola jobbar de även med dem som har lätt för sej och utmanar med uppgifter.
Så håller med att de som troligen får minst är barnen i mitten men de får även mer om det finns bra strategier för arbetsro.
2 gillningar
Det är inte bara pojkar som stör i skolan och det går bra med att en kvinnlig lärare styr upp också.
Att barn inte har stöd från sina föräldrar trots stora svårigheter är bara sorgligt.
Det borde aldrig ligga en värdering i en diagnos.
Vissa behöver äta medicin andra behöver proteser.
Att neka sitt barn medicin om barnet behöver det är ogenomtänkt och dåligt föräldraskap
5 gillningar
@mamma_mu , fantastiskt bra! På mina barns grundskolor har mattelärarna varit så osäkra i sina yrkesroller att de inte kunnat avgöra om en elev innehar kunskapen med mindre än att samtliga uppgifter på alla nivåer utförts. Att tvinga en elev med hög förmåga att göra repetitiva enkla tal är för vissa som tortyr (det är ju inte en gång utan för samtliga områden). Det är ett bra sätt att få barnen att tappa sugen.
@Noomi , min dotter går sista terminen på just en sådan spets-matte-linje (Linköping) och det är så fantastiskt när dessa smarta ungar äntligen får anstränga sig lite och komma tillsammans med andra ungar av samma kaliber. Tyvärr är vi inte hemmavarande i samma kommun, därav helt andra erfarenheter av grundskolan.
4 gillningar
Så otroligt bra skrivet. Och otroligt bra kämpat!
Alldeles utmärkt inlägg @November… jag har faktiskt efter ditt svar letat reda på “Tidöavtalet” om skolan och läst det i sin helhet idag.
Vad i den skrivningen är det som gör dig tveksam till att fortsätta som lärare för att du skulle tvingas “sparka på de som ligger”, om det skulle gå igenom… vilket troligen är långt bort, om det ens händer?
Det finns många positiva delar, lätta på administrationsbördan etc. Men att utöka timplanerna? Det betyder mer undervisning och samtidigt har vi redan brist på lärare. Vi ska utöka diagnostiska prov och kunskapskontroller för att snabbt upptäcka elever med problem. Det gör redan lärare, det behövs verkligen inte mer kontroller av kunskap. Det som behövs är ju resurser att hantera problemet. Lösningen är inte att testa dessa elever ytterligare (som i sig lägger press på dem), den heter mer speciallärare som inte alls nämns i avtalet (det skulle idag behövas ca 5000 speciallärare). Vi ska ha ordning och reda och direkt stänga av bråkiga elever, som om det vore en lösning? Nolltolerans för förstörelse och klotter ska lösas med att skriva på ett dokument?
Mao, hårdare regler, avstängning och mer prov - jag kan bara se hur fler faller utanför skolsystemet på det sättet.
3 gillningar
Egentligen är det lite som både vårdyrken och polisyrket. Utbildade försvinner för det är inte längre attraktivt att jobba inom det. Lönerna är låga, arbetsvillkoren tuffa - men ingen vågar ta i kärnan av problemet, man hittar på mindre smålösningar hit och dit och försöker släta över det. Det finns ju en anledning att utbildningsplatserna gapar tomma till både polis, sjuksköterska och lärare.
1 gillning
Tack för svar 
Jag är inte så bevandrad i hur skolvärlden fungerar internt, så jag tyckte ju att det lät som rimliga, närmast självklara, idéer som presenterades och tänkte väl att görs inte sådant redan då är det då sannerligen hög tid… men när du beskriver existerande arbetssätt så förstår jag bättre hur du menar och jag kan ju inte annat än hålla med i stora stycken.
Det är verkligen essensen av situationen inom snart all offentlig verksamhet, det är bara snömos det som presenteras uppifrån då pengar saknas i all offentlig verksamhet för att organisationerna ska bli attraktiva arbetsgivare och därmed på sikt få en bredare, mer kompetent nyrekryteringsbas.
Men i dagens läge görs ju inte ens något för att behålla de som faktiskt redan finns inne i systemet, utan de nöts konstant ner… och så blir det ännu fler som helt enkelt ger upp och slutar 
Ett väntat besök på barnpsyk idag, träff med läkare och psykolog. Diskussion om medicinering skulle ske. Den långa väntetiden gjorde att vi fått vänta sedan början på året. Vad händer?!
Fadern meddelade mig sent igår kväll att han inte kan komma, att han behöver vara på jobbet….
Mina horn växtee och jag blev så otroligt förbannad.
Sov en natt, åkte dit iaf. För jag visste ju inte om han avbokat tiden. Väl där så var det många höjda ögonbryn över hans prioritering.
En prioritering som ännu en gång slår så fel.
Men vi gav oss inte så enkelt så vår kontaktperson ringde upp honom, och frågade om han kan vara med genom telefon och då hade han ju som tur mage att inte säga nej. Så mötet genomfördes på det sättet.
Och egentligen var det bra. För han hade inte samma möjlighet att bre ut sig och visa makt. Så han fick nu vackert ge sig och godta barnets diagnos.
Och att det skall berättas åt barnet och syskonet om diagnosen. Det görs av läkaren med oss föräldrar närvarande (om de dyker upp förståss….)
Medicineringen var han dock stenhård på att det är ett nej.
Men det känns ändå som att vi kommit ett steg vidare på något sätt.
Sådär annars. Är egentligen hans dagar, men barnen sjuka så han ville inte ta dem. Så jag har fått ställa om hela mitt schema.
Men iofs så ville inte barnen åka dit heller så det blev väl en win-win för alla. Men barnen har det helt på det klara att pappa prioriterar bort dem, igen.
Den sjukare fick jag åka till sjukhuset med idag, tror någon att pappan brytt sig? Trots att jag informerat om läget.
Men jag har allt dokumenterat i min bibel över alla hans dumheter. Är bra att ha en vacker dag.
8 gillningar
Nu vet barnet om sin adhd diagnos. Närvarande barn, syskon och två föräldrar. Pappa lessen så syskonet tröstade. Barnet ifråga tog det hela helt okej.
Hade lite funderingar varför just han fått adhd men tog överlag ingen panik,för mamma det märks ju knappt”. Jag ides inte säga jo men det gör det. Ovh han tyckte också att syskonets pollenallergi märks mera. Så ändå,rätt så skön inställning.
Så om bara pappan kunde bete sig som att det här är inte hela världen så skulle det gå rätt så bra, men just nu är det han som skapar mest kaos kring det hela.
Medicin är ju fortfarande inte aktuellt, men känns ändå som att saker och ting blir tusen gånger enklare då man kan benämna diagnosen vid namn och förklara för barnet då det blir tokigt, varför det blir det. En stor lättnad även för syskonet.
Farmor blev irriterad som bara den då barnet själv berättade om sin diagnos. Verkligen synd!
Tycker att det hela är löjligt och att det är stränga regler som gäller. Det är därifrån pappan fått sin syn på saken. Puckon med noll kunskap är de båda två.
Farmor hade även verbalt gett sig på storebror så farfar hade fått rycka in och beskydda.
5 gillningar
Åh, jag känner verkligen med dig. Jag var där du är nu för snart ett år sedan.
Otrogen man som lämnar för den nya kvinnan efter 22 år tillsammans. De köper lägenhet tillsammans innan vi ens fått in skilsmässopapper.
Jag var en spillra och letade syndabock, hon fick ta den rollen, jag ville behålla bilden av det liv jag trodde vi haft. Människor runt mig gav också henne skulden.
Jag höjde vårt liv till skyarna och talade om henne som något ondskefullt som förvridit hjärnan på min man och när han insåg det så skulle han vakna upp. Jag skulle ta emot honom med öppna armar och vi skulle fortsätta vårt underbara liv tillsammans starkare.
Jag skrev av mig här och fick “på nöten”. Utomstående kunde, på min berättelse, tydligt se det jag förstått idag bara av det jag skrivit. Men jag fattade fortfarande inget utan tyckte att alla hoppade på mig och ingen förstod.
Det skulle visa sig att de som kommenterade mina inlägg då hade helt rätt.
Men under första halvåret efter att jag fått reda på otroheten så var jag en blöt fläck, en spillra. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan och allt jag ville var att få vårt liv tillbaka.
Vi fortsatte vara goda vänner och vi åkte till och med på en resa tillsammans med vårt gemensamma barn och ett par av de vuxna barnen förra sommaren. Då var allt som vanligt, vi hade roligt och trevligt och sov till och med i samma säng. Allt med undantag för att han smög undan och ringde sin nya kvinna varje kväll. Och jag accepterade det. Vi hade jättekul och trevligt på den resan, inget kändes konstigt. Jag var helt säker på att han nu skulle vakna upp och inse sitt misstag.
Det hände aldrig, tack och lov.
Jag har gått igenom ett helvete senaste året. Mitt inre har varit kaos, känslorna har gått helt bananas, och jag har kämpat med att få ihop bilden av den jag trodde jag levde med och den han visade sig vara. Jag har inte velat se, inte velat förstå. Inte förrän nu faktiskt.
Bara när du skriver att att han jobbat borta mycket och du varit hemma så ringer varningsklockorna för mig. Är det här verkligen första otroheten?
Otrohet fanns inte i min värld och vi pratade ofta om hur illa vi tyckte om det. Ändå visade det sig att han haft ett förhållande med sin kollega i ett halvår…minst. Dessutom uppdagades att han ägnat sig åt datingsidor och eskort.
Nu säger jag inte att din man sysslat med sånt. Nej, men ibland är man för blind för att se bakom den fasad man själv skapat. Man vill inte förstå och då förstår man inte. Och när man är rädd att förlora det som varit ens liv och trygghet i så många år så förstärker man ofta bilden av hur underbart det varit.
Jag känner verkligen med dig och jag vet att allt känns som ett enda jäkla kaos. Men försök fokusera på dig och barnen. Du verkar vara en sund person och jag är säker på att du kommer ut på andra sidan.
Jag hade samma känsla om mitt nya hem. Hur ska jag kunna skapa ett hem någonstans där jag inte vill vara? Mitt hem var ju huset vi byggt tillsammans.
Men det blev väldigt bra. Jag hade turen att hitta ett boende där jag verkligen trivs och i samma stund jag och flyttlasset klev över tröskeln här kunde jag andas igen.
Nu har jag landat, min vackra drömfasad har rämnat och jag har förstått att det alla försökte berätta för mig här för ett år sedan var helt sant.
Det har varit en lång och krokig resa och jag är inte i mål än. Men det jag förstått under resans gång är att det tar tid, och det måste få ta tid.
Jag har också förstått att man är starkare än man tror. Ta hjälp av familj och vänner, prata, prata, prata… Gråt, skrik och gör vad du behöver för att läka. Dock kan inte din man vara den som hjälper dig att läka.
Ta din tid. Första visningen jag var på slog omkull mig igen, hela mitt inre skrek neeeeej. Jag gick på fler och det blev lättare och lättare.
Svaret på en av dina andra frågor är att i början vet man inte vad man gör för sin egen skull och vad man gör för barnens skull. Kräv inte av dig själv att du ska veta det. Du är i mitt i en stor livskris med allt vad det innebär. Mitt råd här är återigen att ge det tid. Låt dig själv landa, barnen far inte illa av att du är ledsen så länge du berättar att det inte har något med dom att göra. De tar inte skada av att se dig gråta, berätta istället att man kan vara ledsen även om man är vuxen och att det är helt ok. Känslor är inte farliga och ska inte stoppas undan.
Det blev långt det här men kan sammanfatta det lite kort.
Tillåt dig sörja och tillåt dig vara arg och ledsen eller vad du än är.
Ge dig själv tid att landa. Skynda inte på något utan ta det som det kommer. Det är ett helvete, men man kommer ut på andra sidan.
Fokusera på dig själv och barnen och hur du ska komma vidare och vad du behöver, det är det enda du kan påverka. Framtiden lär visa om ni hittar tillbaka till varandra.
Ta hjälp, samtalsstöd, terapi, vänner, familj. Prata, älta skrik och gråt, skaffa barnvakt och ligg i sängen en dag och gråt om det är vad du behöver, men bli inte kvar där…det hjälper.
Försök håll fast i rutiner, kliv upp, gå till jobbet, ät frukost lunch och middag, ta en promenad, gör något kul med barnen. Även om allt känns meningslöst så gör det ändå. Berätta på jobbet att du mår skit och är glad att du ens är där. Jah hade turen att ha en kollega som jag kunde säga till att “idag gör jag bara det mest nödvändiga, mer klarar jag inte” Det hjälpte mig att tänka på annat.
Jag går också i terapi då jag till sist förstod att vårt liv tillsammans var en lögn. Han var inte den jag ville eller trodde att han var. Vårt liv tillsammans var väldigt destruktivt och det har varit en annan resa att gå igenom. Jag hade starka traumaband och under 22 års tid har jag levt som medberoende till en man med mycket starka narcissistiska drag och stora egna problem.
Jag har förstått att den nya kvinnan inte var boven i dramat utan min det var min man och hon kommer sannolikt uppleva det jag upplevt.
Jag tror på dig, och jag vet att det blir bättre. Du har ju inte kommit ur den första fasen i din kris än. Det är inte konstigt alls att du känner som du gör. Det har snart gått 1,5 år sedan jag fick veta om otroheten och fortfarande finns stunder då jag bryter ihop.
Dock har jag insett att jag faktiskt har ett bra liv, bättre än exets, det är jag säker på. Jag lever själv med sonen som valt att bo hos mig. Jag har börjat göra saker som är långt ifrån min comfort zon. Börjat på buggkurs, bokat en resa ensam, jag går ut och har kul med vänner, jag ungås mycket med barn och barnbarn.
Livet är inte slut även om det känns så, det kan bli väldigt bra även på egen hand.
Stor kram till dig 
8 gillningar
Jag tror du har skrivit i fel tråd, ….men men……
1 gillning
Jag har förstått att jag skrivet ett svar utifrån TS första inlägg. Tråden har utvecklats åt ett annat håll märkte jag när jag lade in det🙈
Och det var ju ett tag sedan tråden startades, så det har ju hänt en del såklart.
Jag är ledsen för mitt inaktuella svar:grimacing:
4 gillningar
Sommar och sol
Sommarlov och semester som hägrar. Skönt och behövligt.
Hade hoppats att saker och ting skulle gå lite smidigt sådär nu när det ändå börjar vara en vana på sommarlov som skild. Ännu en gång påverkas jag av xet, mer än jag vill.
Mitt x håller på med något nu som jag inte vet vad det är.
På skolavslutning hade barnen sagt att de vill att det är mamma och pappa, utan respektive. Sagt och gjort och inga problem så. Förrutom att x fick för sig att allt är glömt/vi är i någon ny fas/(jag vet inte vad) men att vi skall kramas då vi ses. så jag fick världens kram av honom. Jag blev helt paff. Vi satte oss tillsammans allihopa med hans föräldrar och syskon (som har barn i samma skola). Jag tänkte då jag satt där är vad är det för bubbla jag nu är med i. Här sitter vi alla som förr. Jag med barnens kusin i famnen och bredvid min xman.
Det rubbadr något inom mig men relativt lätt att skaka av mig.
Men ut kommer vi och barnen kommer med sina ”betyg”, och faderskapet kläcker ur sig fåååååå seee nu om vi skall våga kolla på dethär.
Han ser vad som skrivits och säger, är du min pojk, varpå gossen svarar nej.
Varken jag eller gossen förstod om fadern var nöjd eller missnöjd. Barnet funderade hela kvällen på vad det pappa sa betydde. Det som fick mig att fundera på hur det är i hushållet var då ett av barnet sa att pappa är lugnare då han är med dig (än med den nya).
Några dagar senare träffas vi på skilsmässoklubbens avslutning. Han initierar till kram igen, efter avslutningsyillfället, mer beredd nu så hann styra upp det. Varför och varifrån tror han att detta är det nya då vi träffas?!
Det som kom fram under avslutande samtal var ju så hjärtskärande så jag ville bara bort.
Barnet hade beskrivit sin familj (mamma, pappa och syskon), viktiga personer i sitt liv (mamma, syskon, min vän/partner, kramdjur, bästa kompisen, morföräldrar) och då barnet redogör för detta säger det, oj jag har glömt bort pappa, vi sätter till det. Men var det glömt eller bortlämnat, det är frågan. Barnet önskade även att pappa inte skulle flytta längre bort (200km till den nya). Det som barnet också önskadr var att pappa inte skulle vara borta så mycket och inte vara på telefonen.
Jag hoppas sååå innerligt att fadern kunde ta till sig, på rätt sätt och inte straffar barnet.
Barnen har varit på dagsläget och fadern meddelar att han kommer vara 100m ifrån den ena dagen då de slutar sin verksamhet. Och i barnens stilla sinne hade de nog trott/hoppats/förväntat sig att pappa skulle komma och säga hej. Men nej det gjorde han inte. Så den dagen var saknaden inte särdeles stor (heller), men lessna och frågande barn fick jag ta hand om på kvällen.
Han har själv varit med och sagt när och hur han kan ha barnen, men ändå lyckas det bli fel. Jag och barnen skall på en resa och jag har meddelat om detta i god tid och att det inte går att ändra osv.
Likväl så har han glömt det och ordnat barnskötare på mina dagar…… så då blev det strul med det. Men jag ändrade inget. Nu får han banne mig skärpa till sig. Han är ändå inte med barnen. Han kommer vara 1,5v av 4 semesterveckor med barnen, resten av sommarlovet och hans dagar är de utlokaliserade.
Dessutom så lyckas han få ut sig att det blir nog lång tid utan barnen nu (då jag åker på resa) så jag erbjöd att han komma och vara kvällar sen då vi kommer hem (ännu mina dagar), men det visste han inte om han skulle lyckas organisera. Så den där påstådda saknaden var bara bullshit. Det var bara att nu krånglade hans planering till sig då han hade gjort en miss. Missen erkände han att var hans, och medlidande ville han ha.
Det är liksom sak på sak på sak som fortsätter hända. Ingen ändring. Jag sa åt fadern här om dagen att hur skulle det vara om han nu skulle fundera på om jag skulle ha barnen 1-2dagar längre varje/vartannat pass. Så kan han planera så att han kan koncentrera sig på barnen de dagar de är där, och sen jobba de andra. Hans min var inte glad, men han sa att han skulle fundera och prata med barnen. Så kanske och hoppeligen tar han sitt förnuft. Och jag får ha dem lite mer. Vi liksom utökar lite igången åt mitt håll. Det skulle vara bäst så för alla.
Giv mig styrka att tas med honom och att orka peppa och kämpa för barnen. Min ork är varierande men jag skall nu få börja i psykoterapi och jag hoppas att jag med hjälp av det skall få verktyg för att kunna sätta gränser åt faderskapet och kunna släppa tankarna på att känna mig misslyckad som inte kan göra mer för barnen.
6 gillningar
@Mas sitt lugnt i båten och lita på dej själv❤️
Det kommer säkerligen bli mycket lugnare för alla inblandade om barnen är mer hos dej.
Det gör ont när den man valde att skaffa barn med brister.
Det gör ont att inse att man står ganska ensam i föräldraskapet.
Det krossar ens hjärta när barnen är besvikna på den som sviker.
Du är trygg, det kommer bli bra för dina underbaringar och dej.
6 gillningar
Det låter hoppfullt att han säger att han ska fundera. Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och inser vad han behöver göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. 
Jättebra att du tar stöd så att du orkar med. Jag förstår dig verkligen. Det är bra att du får verktyg och också att du finner egen tid för återhämtning och påfyllnad av energi så att du också håller. Det är jätteviktigt. För egen del har jag en utmaning att hitta tid för återhämtning och påfyllnad av energi, men jag jobbar på det. 
Ta hand om dig, du kämpar på otroligt och det är tur barnen har dig ! 
2 gillningar