Jag har verkligen försökt med allt för att hålla ihop äktenskapet. Vi har gått i parterapi (ca 10 år sen) som han inte vill göra om, jag har gått i diverse terapier pga stress och dåligt mående (KBT, ACT, mindfulness, ABC), jag har haft samtalsstöd och haft en period då jag har självmedicinerat med alkohol. Nu senast går jag på lugnande och antidepressiva mediciner som enligt läkaren ska fasas bort. Men inget blir bättre. Snarare tvärtom.
Jag har det senaste halvåret börjat vakna upp och inse att det börjar bli dags att ge upp äktenskapet. Vi har två barn (6 år och 8 år) och jag blir illamående bara av tanken att han ska vara ensam med dom varannan vecka utan att jag ska kunna skydda barnen från honom.
Igår googlade jag på skilsmässa och hittade hit. Vi verkar vara många som går igenom samma/liknande sak. Hur har ni gjort när ni insåg att äktenskapet inte längre håller? Hur berättar man? När berättar man? Hur hanterar man alla rädslor?
Han har svårt att förstå att de är barn utan förväntar sig att de ska bete sig som en vuxen. Sitta still vid matbordet, städa upp efter sig, ta till sig av första gången man ber dom tex sluta med något. Till slut brinner det till för honom så att han blir fysisk mot framförallt 8-åringen. Han har aldrig slagit henne men han håller fast henne, tar hårt i henne etc.
Jag är rädd för att det bara är en tidsfråga innan första slaget kommer. Därför är jag konstant lyhörd här hemma för att kunna avbryta bråken innan de går för långt. Det är knappt så att jag ens vill lämna honom ensam med barnen ens nån timme för de gånger jag gjort det så har dom oftast bråkat. Därför har jag valt att vänta med skilsmässa i några år i hopp om att det ska bli bättre men det blir bara värre så nu orkar jag inte längre.
Det är jobbigt att gå som buffert mellan barn och en annan vuxen.
Men! En separation/skilsmässa behöver inte alls betyda att personen ifråga får en ännu sämre relation med barnen. Det kan mycket väl bli tvärtom, att han/hon känner att det är dags att skärpa till sig nu när den andre vuxne inte längre finns kvar att stötta sig mot.