Vår 10åring, blev naturligtvis ledsen när vi berättade. Men måse nog ändå tillstå att det har funkat relativt bra. Barn är duktiga på att anpassa (både på gott och ont), han bor VV hos där vi båda flyttade in i nya boenden.
Det har nu gått drygt 1år sedan vi började med VV.
Vi har en hyfsad dialog med varandra och vi håller heller inte benhårt på VV, utan om han längtar till sin mor så får han naturligtvis åka dit tidigare, eller mitt i veckan och samma från hennes sida.
Även om det kan kännas jobbigt inombords så tror jag ändå att det har varit en bra väg att ha ett flexibelt förhållningssätt just gällande detta.
Dock innebär det naturligtvis inte att vi alltid följer hans minsta vilja bara för att han blir arg etc, men det har skapats en bra, naturlig och öppendialog kring skilsmässan och det som förs med.
Det är inte förrän nu som jag upplever att sonen börjar ställa frågor eller, fäller kommentarer, typ:
-Tänk när vi bodde vid gamla huset, då gjorde vi si och så.
Har också upplevt att han ibland har hållit tillbaka att berätta vad han och hans mor har gjort, många gånger då jag tror att han är rädd för att jag ska bli bli ledsen eller känna mig ensam. (Hon har träffat en ny)
Jag upplever det som att han också många sätt tycker att det är spännande vilket både kan vara en lättnad och en sorg.
Är det något jag verkligen lärt mig om skilsmässan är vikten av kommunikation, och det gäller ju även våra barn. Så lätt att fokusera och se vikten av kommunikation på det “vuxna” planet, men blir nästan än viktigare nu att se till att kommunikationen med barnen fungerar. Att skapa en öppen atmosfär för barnen att få tänka, funder, grubbla, ställa frågor etc.
Men generellt får jag nog säga att det är nu som jag börjar se mer reaktioner från hans sida, jag själv kommer från en uppväxt med skilsmässa och jag minns att tankarna kunde sitta i flera år efter själva skilsmässan.
Precis som vi har barnen en lång bearbetningsperiod, blandar man sedan in ev nya partners och deras barn som mitt X har gjort, så är det ytterligare en faktor att ta in.
Varlighet och kommunikation är två bra grundstenar att förhålla sig till.
Jag och sonen har alltid stått varandra nära, vi är ganska lika både till utseende och sätt 
, men känner att vi på många sätt kommit varandra än närmare vilket i allt ändå känns härligt. (Det utesluter INTE att det slår ner blixtar och går åska hemma hos oss… Något som ibland känns så oerhört dränerande, frustrerande och tungt, när man nu står själv i ovädret…)
Ta hand om dig @FreeFalling, du får gärna återkoppla hur det gått och går, du är inte ensam. Vi är många som stått inför frågorna, oron och ångesten.
Men glöm inte att barnen kommer gå parallelt med dig sedan med sina funderingar. Prata mkt med dem, visa att du finns där, kramas mkt.
Barnen kommer också reagera olika något som tråden påvisar, så bli inte ledsen, orolig om de blir inneslutna eller utåtagerande, visa bara att du finns för dem. Var heller inte rädd för att visa hur du känner. Jag vet att jag grät många gånger, vet att alla förespråkar olika. Men fungerade bra, vill ändå tro att det visade sonen att det var okej att gråta, sörja situationen.
