Hur tog barnen det när ni berättade? Hur mår de nu, ni som har perspektiv? Jag går under av oron inför att berätta för dem.
1 gillning
Vår barn var 10 respektive 13 år. 10-åringen blev ledsen först för att hon inte visste hur det skulle bli. 13-åringen sa typ "äntligen ".
1 gillning
Våra tjejer var 5 och 6 år, de reagerade mer över flytten än separationen. Vi bestämde att flytta tillbaka dit vi hade bott innan huset så då blev de tryggare, gamla dagiskompisar. Husepoken blev kort!
Mina är 9 och 12. Sonen som är minst är en mycket känslig och orolig själ. Dottern har mer hårdare stil utåt, vilket hon ju inte har men hon vill inte visa något. Så jag måste vara uppmärksam på dem båda.
Så fort exmaken hade ordnat boende berättade vi för vår son, 9 år. Han tog det bra, visst är han ledsen över att vi skiljt oss men han har numera två föräldrar som mår bra i varsitt boende.
Jag frågar honom med jämna mellanrum hur han tycker att det fungerar och han tycker att det går bra. Jag får inga andra indikationer på att han inte mår bra, skolan fungerar som vanligt och jag och exmaken har en fungerande relation kring det som avser sonen.
2 gillningar
Våra var 8 och 5. De hade mkt frågor om varför. En hel del tårar men det var mer över det vi utsattes för…och sedan att lämna boendet. Men när flytten väl var på gång va det spännande. Vi hade hela familjen picknick i huset en timme innan vi skulle gå för sista gången. Vi fick till ett bra farväl och sa hej då till varje vägg tillsammans! Ett minne de idag med distans till det hela ler och skrattar åt och är så glada över att vi gjorde det till ett fint avslut. Inga tecken på att de mått dåligt (utöver tårar såklart) och skolan har ej reagerat på något. Så jag tycker det överlag gått bra.
2 gillningar
Jag känner mig så ensam i detta. Allt som rör barnen har vi ju suttit och diskuterat ihop. Nu ska vi sansat komma överens om något som jag inte alls vill egentligen. Helgen har varit riktigt hemsk. Undrar hur jag ser på denna tiden om några år.
1 gillning
På något sätt tar man sig igenom det… du kommer inte ens förstå hur… flytt, uppdelning av boende, diskussion med barn och kring barn… Hur lite man än vill och orkar. Vi kunde till och med mitt i kaoset när vi stod och delade upp saker börja skratta tillsammans…kramas, gråta sen körde man igen. Det är oerhört tungt och jag trodde jag aldrig mer skulle kunna älska, bli älskad, skratta eller ens orkar gå utanför dörren igen… men tid! Som alla säger här på forumet…tiden hjälper dig! Du orkar…och om några år kommer du säga som alla andra som kommit en bit på vägen… att tiden faktiskt gör det lättare!
3 gillningar
Innerligt Tack för de värmande orden!
1 gillning
Nu blev det ju ganska chockartat för mina barn, för de anade ingenting och deras pappa var rätt okänslig när han berättade. Han samlade dem i köket och sade i stort sett att han skulle flytta till en kvinna som han träffat, och att vi också måste flytta för att jag inte skulle ha råd att behålla huset. Och så lade han till att det inte var hans fel, utan att vi inte hade fått honom att känna sig välkommen här hemma.
10-åringen grät och gick till sitt rum för att städa. Hon hade skuldkänslor för att hon varit dålig på att städa sitt rum och tänkte att det var därför pappan inte ville bo kvar. Nu efter 4 år, så har hon berättat att hon också varit rädd för att jag skulle flytta om hon inte blev bättre på att städa.
15-åringen sade ingenting. Han diskuterade inte ens saken utan försökte verka som om han inte brydde sig. I stället blev han kroppsligt sjuk. Han fick en kronisk sjukdom inom en månad. Min tro är att den utlöstes av chocken.
Deras vuxna syskon blev rasande och har sedan dess inte haft någon kontakt med sin pappa. Men de yngre mår ganska bra nu. De har sporadisk kontakt med pappan och verkar ha vant sig vid situationen.
Vet att du skrivit detta i någon annan tråde men blir lika förbannad när jag läser det nu som då.
Det är ju tamejfan helt jävla under isen så jävla dåligt och helt oförståeligt hur man kan göra så…
2 gillningar
Sonen tog det förvånansvärt bra. Lite för bra. Han reagerade nästan inte alls vilket inte kändes normalt. När jag frågade sa han bara att det kändes ungefär som vanligt, pappa var ju ändå aldrig hemma, vilket ju var sant.
I efterhand har han öppnat upp sej lite grand och pratat, men bara när han vill. Frågar man så vill han inte säga nåt. Antar att det delvis beror på att han är mitt i värsta tonåren.
Jag får ont i magen av att läsa detta. Vill bara krama om dina barn. Vilken tur att de har dig 
️
9-åringen blev först ledsen, 13-åringen först arg, men de började båda ganska snart att planera sina nya rum, de ställde in sig på att gå vidare. 15-åringen blev lättad. Nu efter ett halvår mår de ganska bra. 13-åringen har funktionsvariationer som gör att hon har svårt för förändringar, hon har haft det riktigt tufft även om hon accepterade själva separationen fort.
Jag har haft mycket mer tid för mina barn efter separationen, varit mer närvarande som förälder. Jag hoppas och tror att det även gäller mitt ex. Det kompenserar för det praktiska trasslet med att bo på två ställen, tror jag, och för att vi båda har mer begränsad ekonomi än tidigare.
2 gillningar
Mina tjejer var vid tillfället 13,16& 19
Vi hade precis flyttat till stan och sålt vårt hus
Deras pappa berättade att han träffat en annan, sen tog han ett stort glas wiskey . Barnen bröt i hop totalt de fick en chock arga ledsna , han svarade inte på nåt
Vi hade innan varit på ett besök hos familjerådgivning , där vi kommit överens om hur vi skulle säga , det struntade han helt i …
nu har det gått 4 år så nu mår jag och ungarna ganska bra , de yngsta har ingen kontakt alls och den äldre har messkontakt ca var 3 månad
Springer mitt ex på barnen tittar han bort och låsas om de inte finns
Under första året tog jag kontakt med familjerätten , vi var där några gånger
Han sa bara att han kunde träffa ungarna om hans tjej ( som är 5 år äldre än vår äldsta ) fick vara med annars ville han inte träffa ungarna
Till slut sa familjerätten att vi skulle strunta i honom , och att han får ta kontakt om han vill ha tjejerna i sitt liv !
Men som sagt nu förtiden mår vi bra
1 gillning
@Teres, alltså man kan tydligen aldrig sluta upp att förvånas, men vilken urbota jubelidiot till man/pappa. Värsta praktarslet 
Ja jag har ibland svårt att förstå hur han fixar att välja bort dem
Han var en “bra” pappa innan allt detta
Han har varit mycket hemma med dem och hade en nära kontakt och god relation till dem , det är nog också därför choken blev så stor för tjejerna
1 gillning
Jag noterar citattecknen runt bra. Kanske något du själv anat, eller kanske inget du vill höra… men har han inte fått en total psykos så var han inte bra på riktigt. Bara väldigt bra på att dölja vad som egentligen doldes inom honom.
Så klandra inte dig själv för att du inte såg honom för den som han var. Det är ingen konst för onormala (som i störda) personer att manipulera och dupera normala människor. För i normala människors uppfattningsvärld så ingår inte ens den sortens abnorma handlingar och beteenden som de störda plötsligt kan ta sig för utan direkta svårigheter.
Ingen normal och bra människa, i synnerhet inte en förälder, lämnar sina barn på det sättet och tom. uppsåtligen totalt nonchalerar och negligerar dem vid möten IRL. Bara en, på ett eller annat sätt, störd person gör så.
1 gillning
Vilket svek! Viljen ynkedom till man!
Varma kramar till er alla!
Våra barn var vuxna vid erkännandet 24,26,28, och 33 år. Lite olika på hur dom reagerade !
Jag var ner till mina döttrar 24 och 25 till Göteborg där dom studerar. September 2016 jag hade kännt då i ca ett halvår/ misstänkt en mycket yngre tjej 23 år yngre. Jag bröt ihop därnere hos dom och berättade mina misstankar.
Dom blev väl inte chockad utan sa att han hade säkert en historiria med xx för 10 år sedan också. Då en kompis till dom 30 år yngre.dom sa att dom skulle stötta mig om det var sanning i det jag misstänkte. För dom tyckte att deras Pappa aldrig hade brytt sig i dom.
När erkännandet kom ca 3 månader senare så känner jag att det blev inte riktigt så !
Våra söner berätta han för och dom blev väl lite ledsen och arg på han att han hade lurat även dom.
Våra döttrar som då sa i Göteborg att dom inte skulle ha någon kontakt med han om hsn gör så blev plötsligt väldigt "förlåtande " för hans svek.
Nu idag ca 2 år senare så har hanfortfarande kontakten kvar med våra döttrar. Det tycker jag nu är bra för dom fast jag vill helst inte höras talas om han.
Våra söner får sms vid jul och födelsedagar har pratat med våra söner men dom tycker att han bryr sig inte i dom och har aldrig gjort.