Hej!
Jag ser att jag var aktiv här sent 2021 och sökte stöd. 3 år senare sitter jag här igen.
Förra gången hittade vi inte tillbaka till varandra utan vi fortsatte i samma spår. Mer jag som begravde det jag kände och ville fortsätta för barnens skull.
Nu har jag väl hamnat här igen för att jag insett hur olika vi är. Vi vill olika saker och vi är två som lever under samma tak. Vi bråkar aldrig och är som två bästa vänner.
Men det finns ingen attraktion från min sida. Inte funnits på många år.
Nu har jag väl bestämt att jag ska ta upp detta för att inte sitta med det här själv och bearbeta i fred. Utan att han ska va med på noterna att jag vill skiljas.
Men hur gör man? Jag går bara och drar på det…
Får panik av vad som kommer hända och hur han kommer reagera.
Ja, tiden innan är vidrig. Totalt adrenalinpåslag hela tiden. Men om man får tala om belöningar så är det en lättnad sen. En sorglig men ändock. Kom ihåg att det är ingen främling ni pratar med och världen kommer inte att explodera.
Vi har pratat nu och är väl ganska överens om att sista 6 månaderna varit riktigt kassa för oss båda två.
Skönt att vi ser samma bild.
Inte droppat några ord om skilsmässa ännu dock. Knyter sig i magen och jag får inte ut orden. Men ska se om de går under veckan
Kan bara instämma en lättnad, jag behövde inte ljuga mer för mig själv.
Visst det är väldigt färskt och mycket behöver ordnas, men jag har hitta en fantastisk lägenhet och ser med spänning fram emot mitt nya liv.
Vad fint att höra! Det gör så mycket att känna att man är autentisk mot sig själv. Vill inte leva på något annat sätt. Och jag känner att jag iaf kan gå ut med huvudet högt med den vetskapen. Tror inte på äktenskap där man harvar runt och mår skit till vilket pris som helst.
Man har ETT liv. Vill man leva för sin egen skull eller för någon annans?
Det är verkligen skitjobbigt att klämma ur sig orden. Jag hade ångest i 2 månader innan jag lyckades med det. Samtalet var precis lika jobbigt som jag trodde också. Men, det känns så skönt när man äntligen fått det ur sig.
Jag var rak och tydlig, försökte hålla mig någorlunda neutral, så gott som det gick…Stod på mig och släppte inte min linje. Trots att hon vädjade och grät.
Som många andra skrivit, var beredd också att svara på frågor och att det kan bli ett lååångt samtal.
Jag tror det är viktigt att budskapet kommer fram ordentligt- annars är risken att det blir en halvmesyr av det hela och allt blir bara segt och utdraget. Mottagaren behöver förstå direkt att det är allvar och få en chans att sätta igång sorgeprocessen omgående, så att hen kan gå vidare.
Vet du, det är helt rimliga tankar. Eller iaf så händer de andra. Här har du en. Jag underhöll dem själv i säkert 3-4 år. Det är alltid något. I slutet var det ner på rena trivialiteter som ”Nu är det fredag och han kom från jobbet med gott humör. Ska jag verkligen sabba hans fredag? Nä. Nästa vecka blir det…meeen då är det ju den där middagen…” osv osv.
Ett jävla helvete helt enkelt.
För faktum är att förutom att man själv lever i en sorts lögn. Man undanhåller dem möjligheten att se och agera på saker utifrån hur det verkligen är.
Just den tanken blev en tipping point för mig. Jag älskade honom fel, men i all ”välmening” så hindrade jag honom samtidigt också att påbörja resan att en dag bli älskad rätt. Som han verkligen förtjänar.
Rätt eller fel tänkt men det hjälpte mig tillslut att förflytta tankarna bort från mig och till honom. Vad jag ändå önskar för honom.
Men rädd och feg? Oh ja. Fick ju fan ta in en parterapeut för att tillslut våga få ur mig de där få orden som förändrar allt.
Det känns helrätt nu en dryg vecka senare. Första dagarna efter jag sade det kände jag ett obehag och en tung sorg, samtidigt som det kändes rätt. Det är tufft att göra det, även om man vill lämna så känns det jobbigt. Jag är ju den som bryter upp familjen…även om det är nödvändigt. Det skrivs inte så mycket om det här, men även som den som lämnar så känns det jobbigt efteråt också, även om det är övergående och rätt beslut. Det är en berg och dalbana innan man landat i det hela efter man tagit snacket, samtidigt en stor lättnad. Sedan kommer den jobbiga perioden när allt skall verkställas med det praktiska, där är jag nu. Jag ser dock ljuset i tunneln!
Det jag insåg var att det finns inget bra tillfälle att ta snacket. Det är bara att göra det. Snacket är skitjobbigt i sig och jag vill aldrig göra om det, men det är nödvändigt. Jag våndades i 2 månader innan jag tillslut tog mig an det.
Känner lite så med många jobbiga samtal. Antingen har vi det dåligt och då vill man inte göra saker värre eller så har man/ska man ha det bra och då vill man inte dra ner stämningen. Blir att tiden bara går och går och man tar aldrig upp saker som är viktiga för att man ska kunna leva ett lyckligt liv.
Har man det bra så finns det väl ingen anledning att ta upp nåt?
Jag hänger inte med här? Tiden går. Det går upp och ner. Helt normalt i ett äktenskap. Vad är ett lyckligt liv? Det är det man gör det till. Går man och är tyst så är man feg enkelt förklarat. Då accepterar man läget. Eller jag fattar inte?
Man måste ta bladet ur mun eller vad man säger.
Lite motsägelsefullt inlägg.
Jag är riktigt rak. Och jag förstår inte. Så jag ber om ursäkt men jag tycker det var blurrigt skrivet. Varför tar man inte upp viktiga saker? Finns ingen anledning. Som man bäddar får man ligga.