Hur slutar man att höra av sig till sin exfru?!
Efter över 12 år tillsammans och två barn så förklarade min fru att hon ville skiljas för att hennes känslor för mig har dött ut. Detta har jag haft på känn lång tid, men hon har inte erkänt det utan mer eller mindre låtit mig göra precis allt för att rädda vårat äktenskap medans hon snarare gjorde tvärtom. Det här pågick under flera år med försäkran från henne att det handlade om någonting annat, att det var hennes mående, att hon var stressad osv. Hur accepterar man bara att kärleken dött ut! Och hur slutar man att höra av sig till henne? Jag fastnar i att jag måste ha svar även fast jag aldrig kommer att få några ock då hör jag av mig och det slutar bara med att jag blir ännu argare. Jag vill bara slippa se henne och jag vill aldrig mer prata med henne. Men vi har barn tillsammans så det går inte.
Hej.
Du begränsar den kontakt ni har till att endast handla om barnen. Välj en kommunikationskanal, tex en ny separat e-postadress och sedan använder du bara den för all kontakt er emellan. Och ber henne att göra likadant.
Sedan håller du dig till saklig information i alla mejl. Inte triggas av eventuella kommentarer som kan komma, alltid vara den större personen. Snälltolka.
Jag kommunicerar enbart via mejl med mina barns pappa. Sa redan från början att enda gången jag kommer ringa eller skicka sms till honom är om det är 112-läge. Funkar skitbra!
Hej,
Ledsamt att höra. I tillägg till det @Caro skriver ovan… för jag tolkar, möjligen, in ytterligare något i ditt inlägg… Dvs, att du bär på en sorg, en förtvivlan, söker svar på frågor (som kanske inte kan besvaras!), kanske även en viss form av ilska…
Man får helt enkelt (!) försöka stålsätta sig, lägga band på sig själv - hur jäkla svårt det än må vara, hur jäkla ledsen man än är, hur jäkla arg (!) man än är…
Inte plocka fram telefonen, inte skriva ett sms, inte skicka ett e-mail, inte kolla på sociala media… i tid och otid…
Hur göra? Hitta verktyg… skapa sysselsättning… skapa distraktion(er)… skriva av sig… samtala med andra (utom ditt blivande ex)… ta en promenad… sätta sig i bilen och köra en sväng…
Fokusera på dig själv. Dina barn. Försöka fokusera allt mindre på ditt blivande ex, vad som snurrar i hennes huvud, vad hon gör, vad hon tänker.
Börja sysselsätta dig med praktiska saker gällande skilsmässa/separation (det framgår inte exakt var du och ditt blivande ex befinner Er i processen…). Boende/bostad, ekonomi, etc bla bla.
Det finns en tråd här som passar att skriva allt du har lust att säga till x:et i: https://skilsmässa.se/forum/t/sms-vi-inte-ska-skicka-skriv-dem-har/
Du har en massa ilska i dig som du behöver få utlopp för. Jag rekommenderar fysisk aktivitet. Hugga ved. Slå sönder något. Slå på en boxningssäck eller gå och träna hårt. Det är ett bra sätt att minska stressen som sätter sig i kroppen.
Sedan kan du älta här alla frågor som du inte får svar på.
Liger mycket i det du skriver !!! Men har varit på besök i mitt lilla svarta hål några veckor så just nu går all kraft åt till o leva men när jag är upp näst gång låvar jag o praktisera dina råd 
ta hand om er 
Ja det här är inte ens två månader gammalt så jag bär på oerhört mycket som jag har svårt att hitta utlopp för. Mycket sorg, bitterhet och jag är stundtals väldigt arg på henne och då blir det aldrig bra. Jag har så svårt att släppa att hon har låtit mig kämpa för oss i så lång tid när hon redan hade bestämt sig. Det sista året så var det som hon medvetet försökte driva mig till att lämna henne istället. Vilket satte djupa spår hos mig. Jag känner mig bara så fruktansvärt trasig. Hur släpper man det? Hur går man vidare? Det tar så mycket energi att vara såhär och jag tycker inte att hon är värd det heller…
Har en boxningssäck som bara väntar på att få komma upp!
Det tråkiga svaret, men tyvärr så stämmer det ofta(st)… är att det tar tid (!). Och att tiden är på din sida i att börja må bättre, att kunna börja släppa taget… att kunna blicka framåt mer, snarare än bakåt…
Försök hitta utlopp för din “ilska”. Men inte i samtal med ditt blivande ex, eller i arga sms, e-mail eller vad som.
Träning, promenader, boxningssäcken (!). Slå dig heller trött på säcken än att skicka en herrans massa sms… som bara kommer att leda till att du blir argare… kanske att ditt blivande ex blir arg… att ni tappar fokus på barnen… att ni kommer hysa en herrans massa agg mot varandra en lång, lång tid efter er skilsmässa… då jag förstår det som att ni har unga barn också…
Man kan inte tvinga en annan person att stanna kvar i en relation. Så är det bara. Så ska det vara (!).
Försök, om möjligt, att använda din “ilska” som bränsle i att släppa taget mer. Om du nu anser att du gjort “allt i din makt”. Att ditt blivande ex nästan drivit dig till att lämna henne… Att du inte tycker att hon är värd “detta”, att du skall må dåligt… Vänd på steken då! Se henne för den hon är (i dina ögon, just nu - Dock! Håll i minnet och håll isär att hon är mamma till dina barn!).
Sätt fokus på dig själv!
Min skilsmässa innebar sorg. Fortfarande. Jag hyser inget agg gentemot mitt ex, varken vid skilsmässan eller efter. Men jag behöver påminna mig själv om saker som inte var “bra” mellan oss. Inte fastna i avgrundsdjup sorg kring det som intet blev. Lättare sagt än gjort. Men påminnelse.
Skapa en distans. Sortera ut alla känslor. Tugga i dig, spotta ur.
Ett.steg.i.taget.
Mkt lättförståeligt, men ditt ex är inte den du kommer få någon hjälp av i nuläget.
Har du möjlighet och vilja till ett utomstående samtalsstöd/samtalsterapeut?
Vore guld värt i din situation, men alla är inte intresserade av den sortens hjälp så det är bara ett tips från en som varit i din situation för ett antal år sedan 
Nej jag vet ju att det hjälper noll och snarare bara förvärrar situationen…det är därför som jag har valt att försöka ha noll kontakt förutom när det gäller barnen(7&9), men i och med att det fortfarande är praktiska bitar som ska lösas så måste vi ändå ha en viss kontakt förutom det och då har det blivit att det har blivit mer än nödvändigt. Jag förstår vad du menar med den avgrundsdjupa sorgen, den finns här med. Men jag är fast övertygad om att komma ut det här starkare, för min egen skull men också främst för mina barn för dom behöver en stabil pappa i sina liv. Tack för tipsen och stödet!
Jag har faktiskt pratat med en psykolog som även jobbar som parterapeut. Har tid om en månad igen och kommer nog försöka ha en sån kontakt ett tag framöver. Tack
Jag försöker också acceptera saker och ting. Jag försöker att inte släppa kontrollen över det där och börja skicka en massa mess och fråga varför…igen. Nu känns det m att jag har hittat ett sätt att inte höra av mig om det inte gäller barnen. Det är helt enkelt att när jag börjar fundera på saker och huvudet börjar snurra så säger jag till mig själv, vänta en timme och känn efter. Sen går den där timmen och så går man om det så länge det krävs. Men då dyker ju nästa grej upp, nämligen känslorna som kommer om jag får reda på att hon ska ut när barnen är hos mig. Då brinner det i mitt huvud och det börjar snurra och måla upp alla möjliga scenarion om vem hon träffar och vad hon gör. Jag blir galen det gör så jävla ont och jag vet inte hur jag ska tackla det överhuvudtaget…det är min största utmaning just nu…
I hear you, går igenom samma sak och det är fan helt jävla vidrigt. Hade aldrig i hela mitt liv satt mig i samma sits och igen och gått tillbaka till henne, men kan uppenbarligen inte hantera att hon går vidare. Det är sjukt hur osynkat det kan vara mellan hjärta och hjärna ibland…men en dag så kommer jag kunna strunta helt i det, och oj om jag längtar tills den dagen kommer…den kommer för oss båda någon dag!
Nej det där med att inte känna igen personen längre, det kan jag relatera till. Nej inte ett skit kan man göra, bara hoppas att vad hon än gör så sköter hon det snyggt och inte blandar in barnen på något sätt om inte något blir seriöst🤷