Efter mycket om och men har jag insett att mitt ex försöker kontrollera mig. Han släpper mig inte helt utan håller mig kvar med hjälp av otydlighet och svaga förhoppningar om att det kanske kan bli vi igen. Samtidigt håller han sin älskarinna precis där han vill ha henne, dvs han får godbitarna utan att behöva vara tillsammans med henne. På så sätt slipper han erkänna för mig att de har ett förhållande, och han slipper hennes krav på honom och kan bara få det mysiga med resor, sex, kex och ost och alkohol.
Och hon är superkär och går med på allt. Förmodligen får hon också svaga löften om att de ska bli tillsammans så småningom.
Efter att ha varit bortrest ett tag ser jag allt så tydligt.
Jag vet bara inte hur jag ska göra för att släppa honom helt.
Jag vill inte ha honom tillbaka som det är nu. Jag älskar honom inte. Han är inte den han var förut, han är mest sarkastisk och tråkig mot mig men det är svårt att släppa någon man har en lång historia med. Det jag tror känns jobbigast är att han verkar ha gått vidare så lätt. Att jag var så lätt att ersätta. Med älskarinnan.
Först och främst, grattis till det!
Det är ovärderligt att kunna börja få distans till en relation och en person, speciellt som det verkar ha varit ett destruktivt förhållande för din del.
Ja, ofta är det inte personen eller ens relation vi saknar och har svårt att släppa.
För ett uppbrott innebär ju inte bara ett uppbrott från en person, utan också från alla drömmar och planer man hade och den framtid man trodde på. Och inte minst också från allt man investerat, jobbat för och lagt ned så mycket av sin kärlek, tid och kraft på. Allt detta kan ju vara svårare att släppa än just exet i sig. För det handlar ju även om allt som han eller hon stod för. Allt detta måste ju också bearbetad och sörjas.
Och precis som du skriver är det också fruktansvärt svårt att acceptera att exet behandlar en som en slags slit-och-släng-vara, trots att man själv kanske gjort allt man kunnat för både hans och förhållandets skull. Jag kände så med mitt ex-ex, som också hade en ny direkt efter vårt uppbrott (och med all säkerhet även under slutet av vårt förhållande också). Jag kände en slags maktlös ilska över att inte få vara mer värd än så, och det var tungt att inse att den person man själv brytt sig om hade så lite respekt för mig och för allt vi gått igenom tillsammans.
I efterhand kunde jag dock mest vara tacksam över att vara fri från honom, och jag tänkte mest på hans nya med sympati snarare än ilska eller svartsjuka, för jag visste ju att hon skulle få det allt annat än lätt tillsammans med honom. Och han hade en tendens att söka upp empatiska kvinnor som han kunde dupera och sedan utnyttja, så med all säkerhet var det vad som också väntade henne. Plus hans hopplösa mönster av otrohet också, så det var ju inte direkt jackpot för henne, om man säger så. Eller för någon av oss som korsat hans spår
Och Idag har jag mest svårt att släppa att jag inte lämnade honom tidigare. Jag känner mig inte längre bunden till honom eller till hans behandling av mig. Det skiter jag fullständigt i, för det var hans skam och inte min. Men det som jag fortfarande kan känna sorg över är att jag lät det gå så långt. Det kan fortfarande smärta mig ibland