Har varit med om det värsta jag kan tänka mig efter att förlora sina barn. Min man meddelade för ett halvår sedan att han hade haft en affär och att han ville skiljas. Detta kom som en total överraskning för mig. Jag har varit så stolt över min familj och mitt äktenskap. Vårt förhållande varade i 22 år. Jag trodde att jag skulle åldras med min man, ta hand om honom när han blev gammal och sjuk, att vi skulle dela glädjen av barnbarnen tillsammans. Jag förstår att vi har väldigt olika syn på kärlek. Han respekterade eller värderade uppenbarligen inte mig. Han såg inte mig som en vän.
När han skulle förklara varför han ville skiljas har han talat illa om äktenskapet och mig. Vi har helt olika syn på värdet av förhållandet och vår familj. Han har varit fokuserad på sin “lycka” när han fattade sina val. Jag skulle önska att jag inte kände ett sådant hat gentemot honom, det är så tärande. Jag skulle önska att jag inte förknippade honom med vad han har gjort och sagt de senaste halvåret.
Han har tydligen en klinisk depression nu och verkar framför allt fokusera på sig själv och sitt eget lidande i terapiprocessen. Han har meddelat att han tyvärr inte kan känna empati eller medlidande med mig, vilket har gjort att jag har noll kontakt med honom i nuläget. Även om han inte vill såra mig nu så gör han det indirekt hela tiden just för att han inte kan föreställa sig vad jag behöver höra utan fortfarande rättfärdigar sitt beteende. Är det någon som har varit med om något liknande som kan ge råd om hur jag ska hantera denna individ. Jag har svårt att skilja på den person som jag upplevde att jag var gift med och den “nya”.
Han försöker rättfärdiga sina beslut genom att lägga skulden på annat än sig själv. Tycker du skall försöka ta åt dig väldigt väldigt lite av det som sagts sedan otroheten kom fram. Vet att det är svårt dock. Så lite kontakt som möjligt med honom tills du kommit längre i din process.
Fortsätt noll kontakt. Hen är självcentrerad. Till och med efter otroheten handlar det om henom.
Det finns många som blir kliniskt deprimerade men som kämpar sig tillbaka till sin familj. Sedan finns det de som i sin depression flyr genom otrohet och nya gröna fält, utan att jobba för att komma ur sin depression.
Just nu handlar det om dig. Du blev utsatt för otrohet. Det är ett trauma som kan till och med ge PTSD. Smärtan av sveket.
Sorry att jag är hård mot ditt ex. Men jag har ett liknande och läst fler inlägg här från andra med liknande historier.
Ditt ex mådde dåligt och valde otrohet, att lämna familjen och nu vill hen inte bli belastad av vardagen. Hen förtjänar inte ens att få veta att hen sårade dig.
Bygg din framtid, ordna samtalsterapi och sedan bestäm dig för att från och med nu handlar det om dig och eventuella barn. Hen var inte rädd att förlora dig sålåt honom förlora dig 100%. Finns inte ens i hens liv som en susning.
Jo, min psykolog säger det och parterapeuten som vi träffade några gånger sa till mig när vi hade ett enskilt samtal att det inte “handlade om mig”. Jag märker dock att jag låter mitt värde bestämmas mycket av hur han ser på mig.
Hej! Jag förstår att du är mitt i en kris nu. Jag blev lämnad efter en längre otrohet och det tog långt tid att bearbeta. Vi hade inte så mycket som 22 år tillsammans, 10 år hade vi och ett gemensamt barn.
Nu har det gått snart 4 år och så mycket har hänt.
Jag har bland annat insett att jag låtit mitt eget värde påverkas av hur den jag varit i relation med ser på mig. Ditt värde kan Aldrig och åter Aldrig bestämmas av hur någon annan människa ser på dig.
Du har ett eget värde som är bara ditt.
Jag skulle å det varmaste rekommendera dig att träna dig på att lägga så lite energi som möjligt på din före detta partner och desto mer på dig. Vad behöver du för att må så bra som möjligt i denna tuffa situation?
Träning, eventuellt samtalsterapi/stöd, någon ny aktivitet, fika med vänner, lång promenader i skogen, en god bok, en bra serie, meditation? Samvaro med andra?
Utgå ifrån dig och gör allt du kan för att skifta fokus. Gråt när du behöver, låt sorgen och ilskan finnas där men försök se att du har ett alldeles unikt värde som är endast ditt och det kan ingen ta ifrån dig!
Kram!
Så ser min väg framåt ut nu. Jag har en samtalsterapeut som pushar mig och tycker att jag ska lämna in skilsmässoansökan. Jag har meddelat min man att jag inte vill ha någon som helst kontakt och har bett att skilsmässoprocessen sker genom ett personligt ombud. Jag mår bättre av att inte har någon kontakt och tänker mycket mindre på vad som har hänt. Tidigare var det det enda jag kunde göra. Ibland kan jag dock känna att jag är för hård, för kategorisk. Borde det inte vara möjligt för mig att hitta någon snirklig väg framåt där vi har någon slags vänskapsrelation? Det är vad han vill. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att jag och mannen skulle hamna här. Vi (jag?) brukade säga till barnen att vi med stor sannolikhet aldrig skulle skilja oss, och om vi gjorde det så skulle vi såklart förbli vänner.
Hur hittar man sitt eget värde? Jag tror att jag har gjort mycket rätt. Har umgåtts mycket men kära vänner, tränat, hittat på en mängd nya aktiviteter och har rest själv. Periodvis så känner jag mig väldigt stark och jag trivs verkligen med mig själv. Det känns uppmuntrande att jag har förmågan att tycka om mig själv. Jag har slutat säga negativa saker om mig själv, som att jag är gammal eller liknande. Likväl så kan jag känna ett behov av att styra vad han säger om mig till andra. Jag vill att han ändra sig om mig och värdera mig. Jag mår väldigt dåligt av att han värderade sin affärpartner högre än mig och familjen. Det får mig att känna mig värdelös.
På vilket sätt blev det dåligt för dig att försöka hitta en vänskap? Vill man vara vänner när man har distanserat sig helt, fysiskt och emotionellt från sin ex-partner? Finns det ett intresse för det då?
Du har varit och är med om ett trauma ungefär som ett dödsfall och hela du reagerar på det. Alla på lite olika sätt men ändå någorlunda samma. Fyra steg skall hanteras och passeras. Det är enligt mig inte läge att lägga någon som helst energi på om ni skall ha en vänskapsrelation, det är det otrygga i dig som talar.
Du skall för tillfället inte lita någonting på vad han säger då han oxå är i någon form av kris/rosa moln eller båda.
Fokusera på dig och barnen, bjud inte honom på något i detta läge som kan få dig att ångra längre fram, det tar ännu längre tid att bearbeta och är destruktivt. Du har inte en aning om vad som händer längre fram och låt det vara så. Ta det då när du kommit längre i krishanteringen.
Varför vill han ha en änskaostelation när han nu talar illa om dig och ni har så olika syn på förhållandet? Han verkar utgå från sig och sina behov. Nollkontakt.
Om du inte har ett behov av att vara vän, om du har behov av distans. Då är det vad som gäller. Han har alltså varit otrogen och har dessutom mage att prata illa om dig och om äktenskapet. Möjligtvis gör han så för att ”berättiga” sitt beteende. Men oavsett anledning så måste du fråga dig vad DU behöver för att läka.
Mitt otrogna x ville också bli vän och förstod inte min ”missgynna” inställning när jag bad om så lite kontakt som möjligt. Han pendlade mellan ilska och elakheter till att gråta och berätta hur dåligt han mår och hur min inställning ”gjorde honom sjuk”.
Nu tror jag dock att det låter annorlunda 4 år senare. Han ville inte se den smärta han orsakat när allt uppdagats och allt hade ju förstås blivit lättare för honom om jag låtsas som det regnat.
Det är en stor sorg, det förstår jag, och att din partner pratar så om dig och äktenskapet på det viset efter så lång tid tillsammans måste göra väldigt ont.
Men framtiden är ljusare! Ha tilltro till den och sträck på dig i relation till honom. Ingen kontakt låter som det mest sunda just nu för dig! Strunta i hans känslor kring det. Fokus på dig nu!
Ja, han pendlar väl mycket. Han har varit väldigt ambivalent och är inte alls i kontakt med sina känslor, har kanske aldrig varit det. Han var emotionellt avstängd under flera månader. När jag meddelade att vi inte kunde ha någon kontakt, eller någon vänskapsrelation verkade han bli ledsen för sin egen del. Jag är trots allt den han har stått närmst.
Det började med att. jag gjorde allt för att rädda relationen. När han inte ville kände jag mig desperat för familjens skull, kunde inte acceptera att familjen skulle splittras. Den är helig för mig. Då ville jag att vi skulle förbli vänner och ha kvar vår relation, äta middag regelbundet osv. Det förvånade mig att han inte var mer tacksam över min inställning. Sedan insåg jag att det inte skulle funka. Man kan inte bygga en vänskap när den ena önskar att det så småningom leder till en romantisk relation. Det skulle hindra mig från att gå vidare. Jag meddelade att vi inte kunde ha kontakt vilket gjorde honom ledsen. Det förvånade mig och ibland kan jag känna att vill/borde hjälpa honom. Han är så hopplös just nu, fungerar inte alls.
Du upplever att familjen är helig för dig, men det verkar inte han göra. Han har varit otrogen mot dig och dessutom verkar han vilja att du ska göra allt jobb för er, vara vän med mera. Han meddelar dig att han inte kan känna någon empati för dig och din situation. Han tycker synd om sig själv och tar inte ansvar. Han beter som ett barn kort och gott. Jag förstår att det är tungt och svårt att släppa taget om drömmen om familjen, just den familj du haft, den relation du haft som du hoppats skulle vara och att ni skulle vara det där ”teamet” som håller i vått och torrt. Det kan du ju förstås få! Men med största sannolikhet inte med honom.
Inte om han inte är villig att jobba med sig själv. Och ta ansvar för vad han gjort och för hans del i er relation.
It takes two to tango… som dom säger.
Mitt ex fixar krav från de som idialiserar honom. Som den nya kvinnan. När jag började se igenom honom så kom historier om att han mådde dåligt och höll på att gå under. Men med den nya kvinnan kunde han fly in i en ny verklighet.
Han kan inte leva med skulden men han är så osäker att han ljuger mot alla. Till den grad att jag och barnen borde träffa honom så lite som möjligt. Han vill vara vän, att jag ska vara vän med alla för då har han tryggheten av familjen men kan söka rus hos nya relationer.
Det har jag sagt nej till. Och allt det som var sorg innan vänds till power. Jag ska byta arbete, köpa loss mitt ex och ta mitt liv och leva det till Max.
Han lever i ännu en relation skapad ur otrohet. Han har misst sin familj. Barnen vill bo med mig.
Kämpar på med den egna riktningen och känner att det går bra. Det är en kraft som drar en ut i världen och som gör en nyfiken på vad livet kan ge en. Sedan är det en annan kraft, en mer primitiv, envis, som vill få upprättelse och rättvisa. Hur ska man hantera det faktum att det man värderade har blivit smutsigt och fult? Hur ska jag hitta det fina i det liv som jag levde, hela vår familjehistoria? Är det kört? Ska jag bara acceptera att det var någon slags lögn jag levde i. Det spelar ingen roll att jag tyckte det var fint och värdefullt?
