Frun ville skiljas efter 14 år tillsammans och efter ett antal tuffa veckor, flyttade hon. Hon ville ha något mellan läge tillsammans men ändå inte. Efter mycket funderande så valde jag att säga nej. Det blev väldigt argt och helt plötsligt var det jag som taget beslutet. Bodelning mm, var vi helt överens om. Fast allt var väldigt tufft så gick det att överleva vardagen nästan på.
Tyvärr varar det bara 2 veckor tills jag får ett sms med information att hon träffar en nya och vill att jag ska höra det från henne. Hade sjukt mycket på jobb och det var lätt att inte tänka på det just då.
I detta läget tänkte jag att hon skulle hålla det för sig själv, då hon är utbildad socionom och jobbar med ungdomar som har det svårt. Men någon dag senare, när barnen kommer till mig så inser jag att hon presenterat den nya för barnen 10 och 12 år.
I samband med detta börjar dom första larmen komma från skolan att sonen har totalt släppt allt och mår väldigt dåligt. Tilläggas att han har en diagnos och har det tufft redan.
Jag skickar och ber henne att ta det lugnt för barnens skull, men hon kör på. under veckorna som följer så ber jag henne igen, men får bara tillbaka att det är roligt att jag bryr mig så mycket om hennes nya pojkvän.
Nu har det helt rasat och det är inlämnat orosanmälningar från skola och BUP.
Senast igår fick jag ett sms där hon anser att hon har gjort allt rätt och förstår inte varför jag vill ha så lite jag kan med henne att göra.
Hon avslutar med:
Du lovade mig samarbetet kring barnen, men du gör allt för att jag ska få det lite jobbigare än det redan är.-
Nu är vi kallade till socialtjänsten på Måndag efter orosanmälningarna.
Den stora frågan är: har jag fel som tycker att det är alldeles fel / förtidigt att utsätta barnen för detta efter 14 dagar ?
Hur ska jag tänka för att inte gå ner mig igen ?
Hur ska jag kunna sitta på möten med en som enligt mig totalt bara tänker på sig själv och skiter i barnen totalt ?
Nej, du har inte fel. Du har rätt och det bekräftas ju av alla orosanmälningar. Att din fru är socionom garanterar ingenting. Min erfarenhet är att vem
som helst kan bli förbytt vid förälskelse. Jag vet hur tufft det är. Jag var med om
samma sak och vid den här tiden på Året. Det var ofattbart svårt men det blir bättre även om det är svårt att se just nu.
Du ska såklart gå på mötena. Dina barn behöver dig!
Det är skitjobbigt när ens X plötsligt är som en alien som en inte känner igen alls, trots att en levt många år ihop.
Gå på mötena, var barnens röst. Barnen har inte bett om den här förändringen i sina liv, och som vuxen/förälder får en bita ihop om sina egna behov, vilka de nu är, och om sitt krossade hjärta och se till barnens bästa. Du kommer komma över det här, ditt hjärta kommer läka, men ta det sen. Sätt barnen först, du kommer ha igen det senare!
Det bästa för barnen är föräldrar som kan samarbeta trots allt som händer och kommunicera med hyfsad ton. De där som är i den rosa förälskelsebubblan går det inte riktigt att räkna med, tyvärr, så nu får du räkna med dig själv. Lyssna, var saklig. Och behärska dig! Var den vuxna av er två. Spela teater om det behövs, det har sagts så många gånger tidigare på forumet: ett värdigt beteende är det enda en inte ångrar i efterhand. Du klarar det!
Ett annat tips är att dokumentera det som händer. Skriv ner datum och händelser. Då har du koll på vad som hände när.
Du klarar det. När en har en X-partner i ”rosa bubblan” blir en ganska snart varse att även om en tycker att en är en ledsen ensam lämnad person så är en ändå den som är starkast.
Jag har varit där du är. Det har gått tre år (och det gick fort!). Barnen ser mig som den trygga föräldern med koll (teater från mig i början, verklighet nu). De umgås med sin pappa, och det är bra, men det är inte han som får höra deras förtroenden. Det är inte honom de vänder sig till i kris. Det är vi utan honom som är Familjen. Jag tar det som mitt pris för att jag prioriterar barnen först.
jo jag förstår, men kan inte släppa att hon har varit en otroligt bra mamma och alltid gjort det som är bäst för barnen, men nu ser hon inte hur mycket hon skadar våra barn och försöker få det till att jag är problemet.
Sedan begära att jag ska vara som vanligt får mig att bli rasande och otroligt ledsen
Och det är ju en jättebra approach för dig i de planerade mötena att hon hittills varit en jättebra mamma! Fall inte i fällan att prata skit om henne men ge heller inte efter för dumheter (hon vet också att hon varit en jättebra mamma, men trots socionomexamen har hon inte koll på att hon är i rosa bubblan nu, och inte är tillförlitlig. I andra trådar på forumet kan du läsa om att ”rosa bubblan” är som att knarka, tyvärr vet jag inget om hur det är, men kan föreställa mig att verkligheten känns långt borta)
Ingenting blir ”normalt” igen på ett tag. Klart du blir ledsen, för du är en normal människa med normala reaktioner. Så att du ska bete dig ”normalt” kan hon glömma. Det gör hon ju inte själv heller. Du är inte problemet, det är hon ju.
Men du kan bete dig smart. Och det är det du ska förbereda dig på. Barnen först. Behärska dig!
Det är som sagt beroende på bubblan hon är inne i. Har du läst några andra trådar här? Det kan vara en hjälp. Dels för att man blir mindre ensam i sina känslor och i sin chock, sorg osv. Men också för att man ser att det vänder och att det finns faser. Även om ärren och sorgen alltid finns kvar på ett sätt så fortsätter livet.
Tro inte en sekund på att hon träffat en ny 2 veckor efter att ni gått isär. Han har funnits med länge . Tänk efter, så får du svaren.
Stå på dig. Hon är förälskad och totalt blind. Då man är förälskad så vill man visa sitt nya kap till hela världen… barn, vänner, släkt… eftersom den människan är sååå underbar.
Men du… det håller inte i evighet. Och så länge hon är i bubblan skall du hålla dig stark. Du är vinnaren … vänta bara.
Det mesta är sagt, gällande var ditt fokus skall vara, och det är bra sagt av ovan skribenter.
Du skall givetvis gå på detta möte, du skall inte bara ”sitta med”. Du skall vara aktiv (!). Behåll ditt lugn, var saklig, men var samtidigt ärlig (!). Om du känner att det är ert uppbrott/separation/skilsmässa och kort tid därefter med ”snabba förändringar”, som framkallat jobbiga/oroliga känslor hos dina barn. Säg det, lyft fram det. Utan att peka finger, utan att beskylla.
Nej, jag tror det är få människor som tänker att du har fel. Barn är olika, och olika barn kan reagera olika på en skilsmässa, förändringar, en ev ny partner. Jag tycker att du visar att du känner ett ansvar och förståelse i detta.
Sen tror jag att det är viktigt, för dig själv, att även om du anser att ditt ex gör ”fel”, eller hanterar saker på ett ”sämre” sätt, så är det inte jättemycket du kan göra något åt det. Det får falla tillbaka på henne (!). Sätt ditt fokus på dina barn, och på dig själv. Det du kan göra är att fortsätta göra bra val, för dina barn, och för dig själv. Samt finnas till hands när det krackelerar, kraschar och rasar – med öppna armar och mjuka händer.
