Min fru talade i mitten av december om för mig att hon ville skiljas. Hon tyckte att vi bråkat för mycket och att hon tappat sina känslor för mig. Det är ofta hon som startar och triggar igång bråken vilket hon nog inte är medveten om. Vi har två barn som är 9 och 11 år. Hon har nu sagt att hon kan ge det en chans men lovar inte att hon kommer hitta tillbaka. Jag har redan gått igenom ett helvete och fått gå hos kurator för att fixa detta. Känns jobbigt att nu gå och vänta och inte veta hur detta kommer sluta. Får hon inte tillbaka sina känslor så ska jag gå genom skärselden en gång till! Tycker det är svårt att veta hur jag ska bete mig för jag vill heller inte pressa henne. Försöker istället bli bättre på det jag brustit i tidigare och ge henne avlastning och uppmärksamhet. Låter henne ta initiativ till närhet för att inte skrämma bort henne! Hur skulle ni gjort i min situation?
Jag gick och våndades under fyra dagar då min man velade fram och tillbaka om han skulle ge vårt äktenskap en chans. Fast eg kände jag på mig hela tiden, vad resultatet skulle bli. Kan inte du och din fru resa bort en helg och verkligen prata? Visa ditt intresse för vad det är hon är missnöjd med, men var inte för påträngande. Lätt hänt att man känner sig trängd då. Lycka till!
Bra idé! Jag ska prova det och som du säger helt förutsättningslöst bara umgås och prata och ha trevligt utan krav. Tack för din hjälp!
Blev ganska svalt mottagande! Hon är så rädd för att ge mig förhoppningar! Jag sa att ska vi hitta tillbaka måste ju bägge vara med på tåget och våga ge det chansen! Känns som jag ger upp snart! Orkar inte kämpa mer snart utan börjar förlora hoppet!
Man kan ju inte tvinga någon att ha känslor de inte har, tyvärr. Jag förstår din panik, bara några dagar sedan jag själv hade det samma. Men om ni kommer iväg, fast även nu i vardagen, försök att vara helt kravlös. Men du känner ju din fru, kanske vet du redan nu sanningen
Det är jättejobbigt! Vi har 16 år tillsammans och man hade hoppats det vore värt någonting. Jag försöker verkligen vara helt kravlös men tycker det är så jobbigt att vänta och hoppas! Hon tycker dock det blivit mycket bättre mellan oss men vill inte lova någonting. Ibland känner jag att jag bara vill lämna allt och gå vidare men vi har hus som ska renoveras klart innan försäljning vilket försvårar allt. Sedan har vi barnen förstås som man inte vill ska behöva gå igenom detta. Jag vet faktiskt inte alls var jag har min fru just nu men kanske man skulle flytta ut ett tag och bo varannan vecka ensam med barnen för att få en känsla av hur det blir om vi skiljer oss?
Har ni varit på familjerådgivning tillsammans?
Nej, hon ville inte det i första skedet när jag föreslog det! Tror inte hon vill nu heller tyvärr!
Om man vill jobba på sitt förhållande tycker jag man kan testa allt! Tråkigt att hon inte vill följa med
Ingen fler som kan hjälpa mig? Känns som jag lever i ett vacuum och bara väntar. Har det jättejobbigt nu! Hur ska jag göra? Ska jag stanna kvar och hoppas att det vänder eller ska jag göra något annat? Tips och råd, tack!
Jag tror jag hade ställt lite krav! Antingen jobbar vi för det här eller så får det vara… Att jobba för det innebär för min del att man tar hjälp utifrån å verkligen lägger ner både tid å energi. Sedan kanske hon behöver egen terapitid också… Jag fattar inte de som inte kam ge ett så långt förhållande den tiden och energin? Känns inte alls som att de värdesätter de åren man haft tillsammans?
Nyss fanns bara ett alternativ och det var skilsmässa. Nu finns en liten öppning till att försöka hitta tillbaka men den dörren kan lika gärna stängas igen om det blir för mycket krav. Kanske är som du säger att man ändå får ställa krav och vill de inte så får man låta det vara även om man verkligen vill lösa det. Nu tar hon mig för givet att jag finns där men det kanske är det som är felet?
Blixten: Det här är bara mina egna tankar så ta det för vad det är. Ber också om ursäkt om det här låter hårt, men er relation finns inte mer. Inte som den sett ut tidigare. Därmed inte sagt att ni inte kan skapa en ny relation. Den akuta krisen ni båda är inne i, kommer förändra er. Förmodligen kommer ni igenom krisen som lite mer medvetna och starka. Om ni lyckas skapa en ny relation kommer den nästan säkert se annorlunda ut. Säkert till det bättre, faktiskt.
Om du läser andras historier så kommer du se att många andra riktar sitt fokus mot sin partner i början av krisen, men allteftersom tiden går tittar man mer inåt mot sig själva. Det du behöver och även din fru, är tid. Tid att fundera igenom er själva, er relation, hur ni vill vara, vad som styr era beteenden, vad ni känner egentligen. Jag föreslår definitivt familjerådgivning. Vill din fru inte följa med så tycker jag du ska gå själv.
Ge dig själv lite medkänsla att du är i en akut kris. Det påverkar dig. Försök inte släta över dina känslor i alla lägen, utan var öppen i sammanhang du känner dig trygg. Om du inte vill eller kan gå till en terapeut, så tycker jag du ska tala med nån vän du litar på. Du behöver ett bollplank som kan ställa frågor, hjälpa dig reda ut känslor eller bara låta dig prata. Du vill och kan inte få lösningar. Dom kan inte komma utifrån, utan måste komma från dig och din fru.
Mot din fru tycker jag du ska vara tydlig med vad du känner, tycker och tänker. Även hon är i en kris så räkna inte med att hon förstår nyanser eller detaljer (inget skämt utan hämtat från min egen relation). Var inget plåster på henne o kräv inte att hon svarar. Ni kan kanske bestämma att ni ska prata om några dagar vid en viss tid. Ge henne andrum och utrymme tills dess. Under tiden ser du till att ditt vardagsliv fungerar. Promenera, lyssna på musik, ät osv.
Gör inget just nu som ni senare ångrar. Några veckor extra spelar ingen roll i nuläget.
Du har ett eget värde så du kan inte existera enbart på hennes villkor. Du ska inte bryta mot dina grundvärderingar. Om du trampar på dig själv kommer krisen tillbaka igen senare. Förändringar av era personligheter kan bara ske inifrån och om ni själva vill.
/N
Tack Nisse! Jag tar till mig allting du skriver! Mycket genomtänkt och bra formulerat! Jag får försöka låta tiden gå och inte göra något förhastat trots att jag vill lösa allt på en gång eller göra något drastiskt för att få en reaktion!
Åh, det är så jobbigt!! Jag bara längtar efter kärlek, ömhet och värme!! Ligger här ensam i ena pojkens rum och känner att livet är väldigt jobbigt! Vill ligga hos min fru i vårt rum och kramas istället för att ligga ensam här. Att inte veta var detta slutar är outhärdligt och jag vet inte om jag orkar ge det tid! Hjälp vad jag mår dåligt nu!
Blixten: Vi behöver alla närhet och intimitet. Speciellt i en kris. Att det plötsligt bara försvinner gör behovet lika tydligt och akut som behov av luft och vatten. Styrkan du behöver, finns inte den i att din fru behöver tid utan krav. Jag känner varken dig eller din fru, men som du tidigare skrivit så behöver din fru verkligen inte press just nu.
Du orkar detta! Ta en minut i taget, en kvart, en timme. Du orkar.
Du skriver att du inte vet var detta slutar. Jodå, jag tror du vet. Vad som än händer kommer du igenom detta som en starkare och mer medveten människa. Det kommer lösa sig på något sätt. Håll fast vid det.
/N
Tack Nisse du är ett stort stöd med dina kloka ord! Ikväll hade vi det ganska trevligt när vi pysslade med renoveringen av huset. Satt sedan i soffan och hon lutade sig lite mot mig och jag tyckte det var så skönt! Däremot är jag ärlig när jag säger att jag har inte en aning om var detta slutar! Hon har sagt att hon behöver lite distans från varandra för att fundera och hitta känslor. Kan det vara bra om vi tar en vecka var hemma med barnen och träffas enbart på helgerna?
Låter som en vettig plan. Ni behöver tid att nå lite balans. Att ni tillbringar tid tillsammans är värt mycket. Upplevelser, känslor, beteenden och mönster kan programmeras om men det kräver tid och erfarenheter av något nytt. Just nu är båda era mönster kopplade till dåliga erfarenheter. Ju mer tid som ni är tillsammans och är mot varandra som ni egentligen vill vara, ju mer fyller ni på med nya erfarenheter som så småningom kanske skapar helt nya mönster.
Jag tycker att du ska ägna dina barnfria veckor till att se inåt dig själv. Läs böcker om relationer, antingen mer faktabaserade eller om andras historier, läs här på forumet, prata med dig själv, prata med andra personer, lyssna på musik, kolla på film.
Våra historier ser ungefär lika ut. Jag fick mycket hjälp att förstå mig själv när jag förstod hur min relationsmodell fungerade och vad jag reagerade negativt på. I det ögonblick jag förstod det, så kunde jag börja jobba med den delen av min personlighet. Inte för min frus skull, utan enbart för min egen skull. Trots att den varit en del av min personlighet i så många år, hade jag inte sett eller förstått den delen av mig. Min fru fick i familjerådgivningen också några överraskningar. Jag kan verkligen inte säga att det är lätt eller snabbt, utan det kräver energi och blottar väldigt mycket sorg. Fundera på vad i din personlighet du egentligen inte gillar och fundera på varför du reagerar så. Dela gärna vad du kommit fram till med din fru, men personligen skulle jag inte haft henne som bollplank. Tänk på att det inte finns någon snabbfix till din situation. Det är inte så att er relation har hamnat i ert läge för att nån av er inte tömt diskmaskinen tillräckligt ofta. Det är något mer djupgående. Ni kan inte ‘fixa’ det här på nåt snabbt sätt, eftersom ni i så fall hamnar i samma läge om nåt år. Det kanske är så att din fru är i en mittlivskris, jag vet inte, men du kommer troligen hamna i en. Plus att du förmodligen hamnar i en identitetskris. Ledsen att jag målar upp en tråkig bild, men tänk på att det bara är min tankar och erfarenheter. Din situation kan vara annorlunda. En annan sak att tänka på är att detta förmodligen är bland de viktigare händelserna i ditt liv. Kan inte riktigt förklara, men på nåt sätt finns det en tröst och trygghet i det.
Ärligt talat tror jag att de flesta trasiga relationer går att inte bara laga, utan få starkare än de nånsin varit. Den grundattraktion som man gång hade, finns ju egentligen kvar. Därefter har vi fyllt livet med vardag, irritationer och slentrian. Hur ska man kunna bryta livslånga vanor utan någon form av kris?
/N
Tror att du har rätt Nisse_Swe. Men endast ett fåtal orkar jobba med sin relation på djupet. Först är vi rädda att ta tag i det som känns fel. Kanske rädda för att det beror på oss själva också och inte bara på den andre. Sedan väljer vi minsta motståndets lag och lämnar istället för att gå igenom alla sanningar och sorger om oss själva. Den som blir lämnad har inte valt utan måste gå igenom krisen och lära känna sig själv för att bli hel igen. Därför tror jag också att det är så svårt att hitta tillbaka till varandra igen.
Ja, Esther jag tror du har rätt! De är så rädda att rannsaka sig själva istället är det lättare att gå! Det är väl därför min fru inte vågar gå till familjerådgivare. I min relation så är det, tycker jag, min fru som gärna triggar igång mig genom att säga negativa saker om det jag gjort. Jag kan ha kämpat med saker i hemmet och försökt gjort mitt bästa men ändå ska det letas fel istället för att berömma. Jag har försökt påtala att vi måste förändra vårt beteende mot varandra och vara mer positiva och måna om varandra. Hon försöker men halkar snabbt tillbaka i gamla mönster. Jag tycker det är jättejobbigt att hon inte inser sin del i detta!