Vill skriva av mig en uppdatering. Jag bor hemma med familjen nu. Jag bodde ett tag ensam från min fru och mina barn när jag för andra gången upptäckte att min fru fortsatt hade en affär med sin älskare. När jag valde att flytta så menar min fru att hon vaknade. Att hon insåg vad hon gjort. Hon blev nedstämd och avslutade sin affär.
Hon fick hem mig. Jag var naturligtvis på min vakt. Kan man lita på henne? Jag sa till henne att en enda lögn till så rasar jag. Jag uppmanade henne till att vara ärlig, oavsett vad som händer var bara ärlig, det är mitt krav för att kunna bygga tillit igen. Hon sa att hon skulle vara ärlig. Jag har också alltid sagt att om han hör av sig igen så vill jag veta det. Om de har kontakt så vill jag veta det.
Det går ungefär 2 veckor. Jag frågar om de haft kontakt. Hon säger nej. Jag ser att hon ljuger. Frågar igen. Hon säger nej. Jag frågar en tredje gång och verkligen vädjar till henne att säga sanningen. Då erkänner hon. De har haft kontakt. Han ringde till hennes jobb. Via växeln. Han ville veta om hon fattat rätt beslut att vara med familjen. Hon bekräftar det. Han förstår. Han säger att han försökt komma vidare. Men har inte kunnat. Han vill säga några ord för att han själv ska kunna komma vidare i livet. De har inte tid att prata just den dagen så de planerarnas ett lite längre samtal några dagar senare. De hörs. Han berättar vad han känner. Hon lyssnar in. De lägger på. Min fru raderar samtalslistorna. Och säger inget om detta till mig förrän jag pressar henne gällande sanningen.
Detta får mig att tappa precis allt. Jag blir inte arg. Jag blir bara väldigt bestämd. Att vi ska skiljas. Att vi ska gå olika vägar i livet från och med nu. Efter allt som vi gått igenom den senaste tiden. Efter alla gånger jag förlåtit henne. Så har jag bara haft ett krav. Att vara ärlig. Inga fler lögner.
Så kommer detta.
Nu har det gått ytterligare en vecka. Hon är väldigt kärleksfull. Vill att det ska vara vi. Vill satsa på familjen. Menar att hon har ju valt mig. Hon valde ju mig även i samtalet med sin fd älskare. Men jag ser det inte så. Jag ser det som så att hon valde bort mig när hon tog det samtalet. Hon valde att behandla mig respektlöst när hon lyssnade in honom. Hon valde att tillmötesgå hans behov framför sin egen mans.
Nu står vi här. Hon vill satsa. Säger att hon älskar mig. Jag står fast. Vill skiljas. Känner att hennes ord inte är värda något längre.
Samtidigt är det ju tragiskt. Vi har flera småbarn tillsammans. Det är många som blir drabbade av ett uppbrott. En del av mig är väldigt beslutsam och det känns helt rätt att gå skilda vägar. En annan del av mig undrar om det verkligen är rätt, är mitt beslut förhastat. Har jag ingen förlåtelse kvar i kroppen? Tänk om detta är den sista chansen hon behöver? Mitt beslut får konsekvenser för fler liv än mitt eget.
Samtidigt undrar jag vad det blir kvar av mig om jag ännu en gång förlåter och tar till mig henne.
Du trodde att lögnerna var över, nu kom det fram ännu en gång en ny sak.
Din fru kan dig utan å innan, visst fan e skön sex något härligt, men när hon använder det vapnet som sitt triumfkort allt för ofta så blir du säkert avtrubbad.
Vad du skall göra nu är att printa ut skilsmässopappret, du skriver på och lägger det framför henne, säg till henne att det räcker att en person skriver på.
Eftersom ni har barn så är betänketiden 6mån OM DU SKULLE ÄNDRA DIG.
En annan tanke singlar ner: är hennes snedsprång gift ? Kanske dax att informera Hans fru ?
Jag tänker att ultimatum som ”var fullständigt ärlig” inte alltid är rätt väg att gå. Och jag tänker att du kanske blev så där beslutsam och kall för att skydda dig mot besvikelsen.
Hon har redan sårat och svikit dig rejält. Nu reagerar du starkt eftersom du minns smärtan och du vill inte hamna där igen. Men - personligen tycker jag att hon hanterade samtalet med honom rätt bra. De har haft en passionerad affär som väckt mycket starka känslor hos dem båda. Att då ha ett avslutande samtal tycker inte jag är så farligt eller konstigt. Inte jämfört med själva otroheten som du ju uppenbart har valt att försöka förlåta.
Jag tycker att ni borde fokusera på att bygga upp er tillvaro igen som du var inne på. Och där tror jag inte på ultimatum, utan på dialog. Att ni pratar igenom det här som nu har hänt, både från din och hennes synvinkel. Och att ni pratar om hur ni ska hjälpas åt att ta er vidare. Jag tror du bara kommer att ångra dig om du går nu. Men, om du verkligen verkligen känner att just den här händelsen på något sätt definierar ert förhållande, och att du inte har någon tillit kvar, då kan du ju som andra föreslagit använda betänketiden.
Att hon hanterat samtalet bra är kanske korrekt. Men varför ljuga om det??
Hur får man tillbaka tilliten om lögnerna fortsätter? Det finns alltid förklaringar till lögnerna. Men om man lovat transparens så borde väl det vara ett löfte inte något man snabbt förkastar och fortsätter ljuga.
Ja det är ju det jag undrar också. Om hon verkligen skulle vilja bygga tillit så vet ju hon vad som krävs. Inga fler lögner. Inga fler dolda sanningar. Det känns som att det är ett mönster i att ljuga för mig och det förgör mig. Jag orkar verkligen inte det mer.
Problemet är ju bara att dom har haft flera ”avslutnings samtal”. Och efter varje sådant samtal har han hört av sig. De har då också alltid återupptagit kontakten.
Så i min värld så är det ju en extrem varningsflagga när han hör av sig igen. Hon har ju vid flera tillfällen tidigare inte kunnat förmå själv att inte återuppta kontakten.
Och nu tar han kontakt igen. Vad gör hon då? Meddelar hon mig? Lägger hon på luren i örat på honom? Nej. De planerarnas ytterligare ett längre samtal där han kan få sitt ”avslut”. Genom att avlägga sin kärleksförklaring till henne. Hon lyssnar. Säger inte så mycket. De lägger på.
Hon säger ingenting till mig om detta. Och när jag frågar rakt ut om de haft kontakt så ljuger hon. Det känns sådär måste jag säga. Eller fullständigt oacceptabelt faktiskt. Varför ljuga IGEN? När så mycket står på spel. När tilliten ska återuppbyggas. Varför då ljuga?
Tycker att du agerat rätt, hon kan inte vela runt och hoppas att du står kvar, nu blir det konsekvenser av " hennes samtalsterapi " utanför äktenskapet.
Nu är vi här igen. Min fru säger att hon vaknat. Att hon inte kan förklara hennes beteende men menar att det varit en känslomässig flykt. Att hon ångrar sig. Känner skuld och skam. Hon vill ge vårt äktenskap en sista chans. För oss. För barnen. För att det finns en kärlek där som fortfarande lyser, om än svagt.
Men problemet nu ligger hos mig. Även om jag förstår att det är hennes beteende som genererat det motstånd jag känner. Så ligger det hos mig. Jag känner mig inte beredd att möta henne. Varför? Är det rädsla? Är det stolthet? Är det vrede? Eller sorg? Jag vet inte. Det är mycket känslor iaf. En kombination av allt skulle jag säga. Men om det är så. Om vår framtid. Om vår chans till försoning och en gemensam framtid vilar på mig. Varför släpper jag då inte taget? Jag har så mycket tankar på svek som jag är orolig att jag någonsin inte kommer komma över. Då kan jag ju heller inte förlåta eller iallafall komma vidare på det sättet jag behöver. Som vi behöver. Hur kommer andra över en otrohet? Och då pratar jag inte om en gång på fyllan när anden och köttet var svagt. Jag pratar om en affär som varit passionerad, fylld av lust, begär och känslor. En affär som varit beräknande, planerande. Hur har ni kommit över detta? Eller har ni inte det och ångrat er senare i livet? Jag vill komma över. Jag vill vara den stora människan. Men jag ser mina brister. Jag läste att det tog 6-8 år för en annan i detta forumet att komma över en otrohet och lita fullt ut på sin partner igen. Ska jag må dåligt i upp till 8 år ? Är det det jag behöver kalkylera med? Hur kommer det påverka mig? Min fru? Mina barn?
Du måste fokusera på dig själv i första hand, sedan dina barn.
Som du skrev så har din fru planerat och genomfört hela sin otrohet under en jävla lång tid.
Att hon nu under galgen tycker att du ska stanna tycker jag känns magstarkt av henne, hon vet mycket väl vilket helvete hon satt dig i.
Nu lägger hon över ansvaret på dig:
Du ska välja
Du ska bli den som ska få skulden av en separatipn
Du ska få skämmas att hon senare kommer att må dåligt
Att det kommer att ta en jävla tid till läkning skriver många " förlåtare " i olika relationssidor, några går i land med detta, men många lider å tänker i flera år att när dom ser tillbaka så säger dom att dom skulle gått direkt.
Dom flesta blir nåjjiga varje gång damen ska ut på AW eller kurser å liknande, kan du lita på henne, har tilliten blivit bättre, om inte dam ger dig tillgång till dator, telefon å annat plus detta om att hon genomför terapi ihop plus egen då kanske ni kan se nått tillsammans framöver.
Ja det är sant som du säger. Att jag ska fokusera på mig själv. Gör det också. Men känslomässigt är det kaos.
Det är också sant som du skriver att hon vill lägga skulden med separationen på mig, om det blir så. Så vill hon kunna berätta för barnen att det var jag som bröt. Medan jag ser det som att det var hon som bröt äktenskapet när hon var otrogen, kanske inte första gången eller t o m andra gången. Men när hon för tredje gången, då allt kommit upp till ytan. Då hon vet vad som står på spel, att ändå välja otroheten i det läget. Ja då lämnar man äktenskapet och bör då också ta ansvar för det. Men det vill hon inte. Så där råder det delade meningar, som det så ofta gör antagning vi förestående separationer.
Jag vet inte vad som är rätt. Att stå kvar och ge det en chans till med risk att det finns fler svek framöver. Eller stå rakryggad och säker i att jag vill bygga ett nytt liv med varannan vecka pappa osv. Bryta kärnfamiljen för något annat. Trots att det finns kärlek kvar. Det hade varit så mycket lättare om någon av oss kände förakt. Kände att det var dödfött. Eller stod fast vid att kärleken är slut som det är i så många andra äktenskap. Men denna villrådighet gör mig galen.
Jag beundrar dig att du fortfarande står upp efter 3 otroheter, tror att dom flesta skulle gått vid andra eller den tredje.
Hon respekterar inte dig för fem öre, vid den 3;dje gången måste hon ha tänkt nått tycker man, tror nog att den lila lilla ljus hon nämner är påhittad.
Hon blir nog en tickande bomb för dig om ni fortsätter ihop
Jag svarade dig tidigare utifrån vad jag tänkte om helheten i det du skrivit. Och min känsla var då att du fokuserade lite för snävt på hennes sätt att bryta med sin älskare, och att du själv var den som skulle ångra om ni gjorde slut. Men du är ju den som lever mitt i det här, så du måste självklart utgå ifrån vad som känns rätt för dig.
@Honungspaj ja du har en poäng i det du skriver. Jag har en tendens att vara snäv i mina tankar när det destruktiva tar över. Sen pendlar det över och ner igen. Verkligen ingen bekväm situation det här. Jag vet ju det också, att jag kommer ångra det om jag inte ger det en chans (till!!). Men pendlar mycket i det också, att gå isär eller inte. Känns också konstigt när jag vet att jag behöver ge mycket kärlek för att bygga relation igen. Men jag har mkt nu i mig som håller igen. tyvärr.
Mitt hjärta blöder för dig. Du gör rätt i att lämna skilsmässopapper.
Hon har sårat dig för många ggr.
Du kände redan från början - du mådde inte bra i samma veva var det nog ändå dina känslor för henne svajande redan då även om du inte märkte det??
Det liknar mitt x var sån i början av sin utmattning att nåt stämde inte. Jag tog honom för givet . Men det började tvivel redan då även om han inte kopplade det direkt då det fanns andra problem samtidigt.?
Jag blev lämnad, bott nu själv två månader, känslorna finns kvar än. Det är tufft men det börjar släppa och landat lite.
Du gjorde rätt trots allt. Nu måste du tänka på dig själv även om barnen saknas ibland.
