Hej Stark1, tack åter igen för ditt svar. Jag har en uppdatering på mitt läge och jag lyssnar gärna in dina reflektioner på detta. Igår pratade vi i 5 timmar. Det började inte bra, det var kyligt, avvisande och beskyllande. Men sedan gick samtalet in i en annan fas, med insikt, med försoning och viljan av att ge det en chans. Det verkade som att hon berättade det jag ville veta. Det känns fortfarande inte 100 % genuint från hennes sida, gällande ånger, insikt och viljan av att satsa. Hon blir irriterad när jag säger detta, för hon säger ju motsatsen och varför kan jag inte lyssna på hennes ord? Jo för hennes ord har bestått av lögner så länge nu, i 2,5 månader konstant har hon ljugit för mig. Jag har känt detta, och känt mig tvungen att ta reda på sanningen. För detta har hon beskyllt mig för att vara kontrollerande och övervakande, hon tycker fortfarande det beteendet än idag är fel och övervakande. Exempelvis att jag tog hennes telefon, fick reda på att hon har en affär. Hon erkände, skulle avsluta och ville satsa på äktenskapet. Jag trodde henne, ville tro henne. Men kände att något ändå inte stämde. Jag valde att avlyssna henne, i bilen, i huset. Och mycket riktigt, jag fick direkt bekräftelse på att min intuition stämde, de hade fortfarande en relation, den eskalerade, de pratade från morgon till kväll, de planerade träffar etc. Det var då jag packade och stack. Detta som jag gjort har hon beskyllt mig för ett sjukligt beteende, hon säger att det hon gjort är fel, men det jag har gjort är också fel. Kan du hjälpa mig att förstå här? Jag har svårt att förstå resonemanget att beskylla mig för ett sjukligt beteende när det ända jag ville veta var sanningen. Jag hade gärna önskat att hon kunde säga sanningen till mig, men det gjorde hon inte, jag var tvungen att gräva upp den.
Hon har också svårt att ta ansvar känner jag. Hon beskyller mig fortfarande för alla år där jag inte bekräftat henne, jag har inte sett henne, jag har tagit henne för givet, vi har haft dåligt eller inget sexliv under många år. Jag förstår det nu, jag inser, jag vill ta ansvar och verkligen skapa en förändring i mig själv. Hon säger att hon vill ta ansvar över den här situationen. Men jag känner inte det, och hon blir irriterad när jag säger så.
Så här står vi nu. Hon säger att hon inser. Vill vara ärlig. Vill avsluta affären (igen). Vill att vi satsar på parterapi och enskild terapi. Hon vill inte ha tillbaka det gamla äktenskapet, det är dött, hon vill ha ett nytt. Jag har bara så svårt just nu, att tro på henne, att lita på henne. Jag känner att en enda lögn till då kapsejsar hela båten och vi kommer inte ta oss upp igen. Hon säger också att hon har svårt att tro på mig, att jag verkligen kommer förändras. För hon vill se en förändring hos mig. Jag menar att jag har gjort allt, men det är under tiden hon har fortsatt att bedra mig.
Hon kan inte förklara eller förstå sitt beteende. Hon menar på att det är en konsekvens av år av undertryckt sexuell hälsa, att hon inte känt sig som en kvinna i vår relation, att jag har tagit henne för givet. Detta har fått det att brista hos henne och sökt sig till att få bekräftelse hos andra män och dessutom inlett en affär som hon har bevisligen svårt att avsluta.
En del av mig vill satsa, på oss, på relationen, på mig själv, på min fru. En del av mig säger att det gått för långt. Hur ska jag kunna lita på henne igen? När hon åker till jobbet, hur vet jag att hon inte jobbar en halvdag och åker o träffar en annan man precis som hon har gjort. När hon säger att hon ska sova över hos en väninna och prata om livet, hur ska jag då veta att hon inte tar in på hotell med en annan man precis så som hon har gjort?
Ge mig råd och vägledning. Snälla. Kan verkligen inte tänka helt klart nu.
