Ja det är mänskligt att utveckla känslor för en annan. Det är mänskligt att kanske trilla dit och vara otrogen om man upplever sig vara osedd hemma. Kanske går äktenskapet att rädda om man tar tag i orsaken? Kanske inte? En engångsgrej tror jag personligen inte behöver betyda en skilsmässa. Inte om äktenskapet varit väldigt dåligt en längre tid i alla fall…
Kära du. Om du visste hur många som tänkt så om sin partner när allt elände kommer fram. Man kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig det om sin partner. Att den människan man trodde man kände mest i hela världen egentligen är ett monster. Man kanske t om suttit och pratat om sådana människor och hur vidriga sådana människor var. Som du själv skrev. Att ens partner skulle vara otrogen är bara nåt som händer andra. Det är fruktansvärt att behöva uppleva det du gör nu och inse att allt du trott dig veta om henne förmodligen är en lögn.
Det kallas att vilja äta kakan men ändå ha den kvar.
Sätt ned foten nu på riktigt och bryt helt och hållet med den där fruktansvärda kvinnan!
Som du kanske redan märkt så betyder inte dina tårar och kärlekshandlingar ett dugg för henne längre. Om något så sjunker du bara i hennes värde och hon respekterar dig allt mindre. Om du förlåter och förlåter gång på gång så kommer det här att sluta med att du skjutsar och hämtar henne när hon ska träffa sina sexpartners. Du blir hennes dörrmatta helt enkelt.
Du måste försöka acceptera att den tjejen som du älskade så mycket för när ni träffades är helt borta. Ni är inte samma människor längre någon av er. Även om du känner att hon nu vaknat upp på riktigt vilket jag verkligen betvivlar hon någonsin gör. Ska ni fortsätta som vanligt då? Sopa det under mattan som att hon bara fick en “kris”?
Nä. Man ska inte tala om för andra hur dom ska göra såklart men det gör jag ändå i detta fall.
Spring för livet därifrån! Den där kvinnan har en empatistörning!
Skilj dig så fort som möjligt.
Hej
Känner igen detta. Känner igen skuldkänslorna , allt.
Jag stod kvar, det enda resultatet var att jag fanns där i hela hans väg till beslut, han fick all tid han behövde för att klara att ta beslutet skilsmässa. Han ville försöka - men ändå ha henne kvar. Det sa jag nej till.
Men han utnyttjade mej iaf för att kunna ta sitt beslut.
Det handlade ju inte bara om att du inte räckte till. Det kommer du se med tiden.
Hon har brutit ditt förtroende flera gånger- är du kvar kommer du fara illa.
Du har gjort helt rätt- det betyder inte att det inte gör ont.
Men hon behöver själv ta ett beslut vad hon vill i livet.
Att välja det liv som ni haft gör hon inte för att du står där, snarare tvärtom.
Nu gäller det fokus på barnen.
Jag tror du har en lång tuff tid framför dej, det är sanningen. Men du kommer att överleva.
Behåll din värdighet genom att behålla de sunda värderingar du har. Det gör du inte om du börjar ”kohandla” med dej själv och dansa med i hennes vals, o kompromissa om grundvärden - trohet och ärlighet.
Du kommer överleva, jag lovar lovar.
Jag har varit där du är- många här har det.
Andas bara en dag i taget.
Jag kollade igenom din story omigen nu, du har inte uppdaterat nått nyligen så jag utgår från att du ej bor hemma osv…
Din dam är inte nått att satsa på för fortsatt samvaro, tycker såhär:
Du har minst 2ggr avslöjat otrohet
Hon har bedyrat att detta är allt som skett
Hon blir förbannad/kränkt över att du snokat via mobil/datan & upptäckt detta
Hon har enligt dig inte blivit förbannad över upptäckten/otroheten
Hon lägger i mina ögon 70-80% skuld på dig att otroheten skett
Visst fan kan du ha skuld i icke närvaro/intimt i ert förhållande
Om hennes otrohet bestått av ETT KNULL så skulle även jag kunna ha överseende.
Men hennes otrohet var ju med TVÅ SNUBBAR ?, och varje otrohet har ju varit en tid, till denna tid av otrohet krävs det planering för att genomföra, hoppar man i säng en gång så krävs ingen planering.
Under alla dessa månader har hon kunna avbryta när fan som helst, hon måste vart jävligt medveten om allt hon gjort, hon har inte valt att avbryta nått.
Så hennes ånger beror nog mer på att hon blev upptäckt.
Ska du ta tillbaka så måste hennes mobil & data bli ditt.
Hon måste gå i terapi och verkligen fatta att hon kan inte vandra vidare utan att detta får konsekvenser, kolla vad @Stark1 har skrivit.
Dra undan dom ekonomiska fördelar hon har med dig
Bli inte nån dörrmatta eller liknande när hon försöker ställa krav eller ge dig 100% skuld för att hon knullat runt.
Hon kan inte ha kakan kvar hos dig och käka bakelser hos nån annan
Om ni/du redan gått isär/särbos så är det dax att separera följande:
a. Mobilteleabonnemang
b. Bredbandsabonnemang
c. Separat ekonomi
d. Försäkring ( privat å facket ), ta bort förmånstagare
e. Banken, har hon tillgång till ditt konto - ta bort
Den fru hon var när ni träffades och fram till upptäckten finns inte mer, även om hon numera ser lika dan ut nu som tidigare så är det en HELT NY MÄNNISKA INVÄNDIGT som du har framför dig, hennes nya regler är hennes - jag tror inte att du kan få henne att fatta detta att hon knullat sönder ert förhållande.
Släpp henne och låt hon få den äldre snubben om han nu vill ha em Milf med kids.
Vi levde isär i en tid. Därefter flyttade jag hem till familjen. Vi har båda en inställning att ge äktenskapet en sista chans. Vi båda vill det. Men jag är osäker på om vi har förutsättningar för det. Dels så har ju hon lämnat sitt äktenskap, dock under fördunklade tillställningar, annars hade hon inte kunnat göra det hon gjorde mot mig. Hon har också lämnat sina värderingar helt och hållet, som trohet, ärlighet och öppenhet. Hon menar på att jag har lämnat henne för länge sen när jag tog henne för givet, inte hade sex etc. Jag kan förstå att hon känner så, men jag tycker inte det var en bra lösning att ligga med andra män bakom min rygg. Hade föredragit at hon var ärlig och pausat/avslutat relationen och ingått en affär med rak rygg… men icke.
Hur som helst lever vi ihop nu. Kan inte säga att kärleken sprudlar. Tilliten är borta. Vi får vardagen att funka. Parterapi är inbokat. Jag tror vi båda undrar hur det här ska sluta. Finns det ens möjligheter att reparera ett såpass skadat äktenskap? Det är lätt att säga att det första äktenskapet är dött, låt oss bygga upp ett nytt. Finns det någon chans till det? Hur ska jag få tillbaka tilliten? Hur ska min fru få tillbaka respekten till mig som sin man?
Nu när min fru visat vad hon är kapabel till, att gå bakom ryggen på mig och boka in sexträffar med andra män. Hur kan jag leva ett liv i ro och med tillit att det inte händer igen? Hur ska jag kunna veta att hon inte faller för alla impulser som finns där ute i samhället, dagligen. Hon har ju smakat på den världen nu, hon har ju bevisligen lyckats bemästra ett dubbelliv med otrohet, lögner och svek. Vad händer om hon återigen blir svag i köttet och anden och väljer at bli än mer sofistikerad för att slippa upptäckt?
Jag förstår också mycket väl att om jag ska ge det en chans, så måste jag släppa på min tillitsbrist så småningom. Våga lita på henne. Vad händer då om jag blir bränd igen… jag klarar mig nog. Med ryggen i behåll. Men jag har svårt att se allt det fina och ljusa just nu.
Du skriver mycke att du skall släppa på tillitsbristen, inte helvete skall du göra det.
Det är hon som skall bygga tilliten, inte tvärs om.
Att hon skyller på att du lämnat p.g.av att hon uppfattade att du tog henne för given osv.? är skitsnack tycker jag.
Nu är din situation annorlunda delvis emot KILLARNA @Johan40 och @Skipper, läs deras story och jag tror att du finner likheter under otroheten samt deras damers uppbrott,
.
Det där låter rätt kört för mig. Att hon varit otrogen är väl en sak, men att hon upprepade gånger ljuger för dig igen sen, och att hon försöker kasta tillbaka skuldbördan på dig för det att du saknar tillit och snokar etc när du kommer på henne med ytterligare lögner ser jag inte hur ni ska kunna rädda. Det är väl klart att du saknar tillit och snokar, hon ljuger ju hela tiden. Och då menar jag inte att två fel gör ett rätt och att det därmed är fritt fram att snoka - utan snarare att när man nått den punkten så är det kört bara.
Kudos till dig att du orkar ge henne så många chanser. Men du må nog nästan utgå från att hon kommer vara otrogen igen med tanke på hur kalkylerande och samvetslöst hon har betett sig tidigare.
På sätt och vis kan jag känna igen mig i henne i några aspekter. Jag var i ett förhållande där jag var olycklig. Jag kände mig osedd, oattraktiv och oälskad och jag törstade efter uppmärksamhet vilket ledde till att jag var otrogen flertalet gånger. Men den stora skillnaden var att jag aldrig planerade otrohet, det skedde när jag var berusad och svag/sårbar och de moraliska spärrarna försvann. Otroheten var typ som en ventilering av all frustration och ledsamhet.
Men jag mådde verkligen skit av det och det dåliga samvetet åt upp mig inifrån. När det kom fram så la jag ingen skuld på henne, det var ju JAG som valde att VALDE att vara otrogen, därför tycker jag att det är helt absurt att hon försöker skuldbelägga dig! Du kanske inte har behandlat henne så bra som du borde men att hon försöker rättfärdiga hennes beteende samt alla planerade otroheter och lögner tyder på att hon har empatibrist och är väldigt egocentrisk.
Vill du innerst inne fortsätta med en sån människa? Du förtjänar så mycket bättre!
Hej.
Fruktansvärd historia du har berättat, jag hoppas verkligen ni kan lösa detta och gå vidare, antingen i förhållandet eller var för sig.
Lyssna på Lisa987, hon har mycket klokt att säga och verkar ha koll på läget.
Vill skriva av mig en uppdatering. Jag bor hemma med familjen nu. Jag bodde ett tag ensam från min fru och mina barn när jag för andra gången upptäckte att min fru fortsatt hade en affär med sin älskare. När jag valde att flytta så menar min fru att hon vaknade. Att hon insåg vad hon gjort. Hon blev nedstämd och avslutade sin affär.
Hon fick hem mig. Jag var naturligtvis på min vakt. Kan man lita på henne? Jag sa till henne att en enda lögn till så rasar jag. Jag uppmanade henne till att vara ärlig, oavsett vad som händer var bara ärlig, det är mitt krav för att kunna bygga tillit igen. Hon sa att hon skulle vara ärlig. Jag har också alltid sagt att om han hör av sig igen så vill jag veta det. Om de har kontakt så vill jag veta det.
Det går ungefär 2 veckor. Jag frågar om de haft kontakt. Hon säger nej. Jag ser att hon ljuger. Frågar igen. Hon säger nej. Jag frågar en tredje gång och verkligen vädjar till henne att säga sanningen. Då erkänner hon. De har haft kontakt. Han ringde till hennes jobb. Via växeln. Han ville veta om hon fattat rätt beslut att vara med familjen. Hon bekräftar det. Han förstår. Han säger att han försökt komma vidare. Men har inte kunnat. Han vill säga några ord för att han själv ska kunna komma vidare i livet. De har inte tid att prata just den dagen så de planerarnas ett lite längre samtal några dagar senare. De hörs. Han berättar vad han känner. Hon lyssnar in. De lägger på. Min fru raderar samtalslistorna. Och säger inget om detta till mig förrän jag pressar henne gällande sanningen.
Detta får mig att tappa precis allt. Jag blir inte arg. Jag blir bara väldigt bestämd. Att vi ska skiljas. Att vi ska gå olika vägar i livet från och med nu. Efter allt som vi gått igenom den senaste tiden. Efter alla gånger jag förlåtit henne. Så har jag bara haft ett krav. Att vara ärlig. Inga fler lögner.
Så kommer detta.
Nu har det gått ytterligare en vecka. Hon är väldigt kärleksfull. Vill att det ska vara vi. Vill satsa på familjen. Menar att hon har ju valt mig. Hon valde ju mig även i samtalet med sin fd älskare. Men jag ser det inte så. Jag ser det som så att hon valde bort mig när hon tog det samtalet. Hon valde att behandla mig respektlöst när hon lyssnade in honom. Hon valde att tillmötesgå hans behov framför sin egen mans.
Nu står vi här. Hon vill satsa. Säger att hon älskar mig. Jag står fast. Vill skiljas. Känner att hennes ord inte är värda något längre.
Samtidigt är det ju tragiskt. Vi har flera småbarn tillsammans. Det är många som blir drabbade av ett uppbrott. En del av mig är väldigt beslutsam och det känns helt rätt att gå skilda vägar. En annan del av mig undrar om det verkligen är rätt, är mitt beslut förhastat. Har jag ingen förlåtelse kvar i kroppen? Tänk om detta är den sista chansen hon behöver? Mitt beslut får konsekvenser för fler liv än mitt eget.
Samtidigt undrar jag vad det blir kvar av mig om jag ännu en gång förlåter och tar till mig henne.
Du trodde att lögnerna var över, nu kom det fram ännu en gång en ny sak.
Din fru kan dig utan å innan, visst fan e skön sex något härligt, men när hon använder det vapnet som sitt triumfkort allt för ofta så blir du säkert avtrubbad.
Vad du skall göra nu är att printa ut skilsmässopappret, du skriver på och lägger det framför henne, säg till henne att det räcker att en person skriver på.
Eftersom ni har barn så är betänketiden 6mån OM DU SKULLE ÄNDRA DIG.
En annan tanke singlar ner: är hennes snedsprång gift ? Kanske dax att informera Hans fru ?
Jag tänker att ultimatum som ”var fullständigt ärlig” inte alltid är rätt väg att gå. Och jag tänker att du kanske blev så där beslutsam och kall för att skydda dig mot besvikelsen.
Hon har redan sårat och svikit dig rejält. Nu reagerar du starkt eftersom du minns smärtan och du vill inte hamna där igen. Men - personligen tycker jag att hon hanterade samtalet med honom rätt bra. De har haft en passionerad affär som väckt mycket starka känslor hos dem båda. Att då ha ett avslutande samtal tycker inte jag är så farligt eller konstigt. Inte jämfört med själva otroheten som du ju uppenbart har valt att försöka förlåta.
Jag tycker att ni borde fokusera på att bygga upp er tillvaro igen som du var inne på. Och där tror jag inte på ultimatum, utan på dialog. Att ni pratar igenom det här som nu har hänt, både från din och hennes synvinkel. Och att ni pratar om hur ni ska hjälpas åt att ta er vidare. Jag tror du bara kommer att ångra dig om du går nu. Men, om du verkligen verkligen känner att just den här händelsen på något sätt definierar ert förhållande, och att du inte har någon tillit kvar, då kan du ju som andra föreslagit använda betänketiden.
Att hon hanterat samtalet bra är kanske korrekt. Men varför ljuga om det??
Hur får man tillbaka tilliten om lögnerna fortsätter? Det finns alltid förklaringar till lögnerna. Men om man lovat transparens så borde väl det vara ett löfte inte något man snabbt förkastar och fortsätter ljuga.
Ja det är ju det jag undrar också. Om hon verkligen skulle vilja bygga tillit så vet ju hon vad som krävs. Inga fler lögner. Inga fler dolda sanningar. Det känns som att det är ett mönster i att ljuga för mig och det förgör mig. Jag orkar verkligen inte det mer.
Problemet är ju bara att dom har haft flera ”avslutnings samtal”. Och efter varje sådant samtal har han hört av sig. De har då också alltid återupptagit kontakten.
Så i min värld så är det ju en extrem varningsflagga när han hör av sig igen. Hon har ju vid flera tillfällen tidigare inte kunnat förmå själv att inte återuppta kontakten.
Och nu tar han kontakt igen. Vad gör hon då? Meddelar hon mig? Lägger hon på luren i örat på honom? Nej. De planerarnas ytterligare ett längre samtal där han kan få sitt ”avslut”. Genom att avlägga sin kärleksförklaring till henne. Hon lyssnar. Säger inte så mycket. De lägger på.
Hon säger ingenting till mig om detta. Och när jag frågar rakt ut om de haft kontakt så ljuger hon. Det känns sådär måste jag säga. Eller fullständigt oacceptabelt faktiskt. Varför ljuga IGEN? När så mycket står på spel. När tilliten ska återuppbyggas. Varför då ljuga?
Tycker att du agerat rätt, hon kan inte vela runt och hoppas att du står kvar, nu blir det konsekvenser av " hennes samtalsterapi " utanför äktenskapet.
Nu är vi här igen. Min fru säger att hon vaknat. Att hon inte kan förklara hennes beteende men menar att det varit en känslomässig flykt. Att hon ångrar sig. Känner skuld och skam. Hon vill ge vårt äktenskap en sista chans. För oss. För barnen. För att det finns en kärlek där som fortfarande lyser, om än svagt.
Men problemet nu ligger hos mig. Även om jag förstår att det är hennes beteende som genererat det motstånd jag känner. Så ligger det hos mig. Jag känner mig inte beredd att möta henne. Varför? Är det rädsla? Är det stolthet? Är det vrede? Eller sorg? Jag vet inte. Det är mycket känslor iaf. En kombination av allt skulle jag säga. Men om det är så. Om vår framtid. Om vår chans till försoning och en gemensam framtid vilar på mig. Varför släpper jag då inte taget? Jag har så mycket tankar på svek som jag är orolig att jag någonsin inte kommer komma över. Då kan jag ju heller inte förlåta eller iallafall komma vidare på det sättet jag behöver. Som vi behöver. Hur kommer andra över en otrohet? Och då pratar jag inte om en gång på fyllan när anden och köttet var svagt. Jag pratar om en affär som varit passionerad, fylld av lust, begär och känslor. En affär som varit beräknande, planerande. Hur har ni kommit över detta? Eller har ni inte det och ångrat er senare i livet? Jag vill komma över. Jag vill vara den stora människan. Men jag ser mina brister. Jag läste att det tog 6-8 år för en annan i detta forumet att komma över en otrohet och lita fullt ut på sin partner igen. Ska jag må dåligt i upp till 8 år ? Är det det jag behöver kalkylera med? Hur kommer det påverka mig? Min fru? Mina barn?