Jag och min sambo träffades unga, jag bara 14 år han 7 år äldre. Vi blev föräldrar tidigt och trivdes med varandra och våra nya roller i familjen.
Jag är nu 33 och barnen har vuxit upp en bit. Känslan av att jag ville förändra något kom över mig för ett år sedan. Jag började träna, gick ner 10 kg och började intressera mig mer för mitt yttre. Känner idag att jag är som en ny version av mig själv som mår bättre och mentalt är starkare den den jag var för ett år sedan.
Min man har inte riktigt velat hänga med i min utveckling. Han gillade aldrig min förändring varken till det yttre eller till det inre och har under tiden velat “hålla mig tillbaka” vilket gjort att mina känslor och min respekt för honom sakta men säkert falnat. Tyvärr tog jag inte upp detta med honom förrän allt eskalerat. Han visar idag upp kontrollerande beteenden, som att kommentera min klädsel eller ha åsikter kring att jag till vardags bär en lätt makeup. Han tror också att jag träffar andra män, vilket inte är sant.
För ett par månader sedan tog jag upp att jag ville att vi gick och pratade med en terapeut, mycket för att hans allmänna mående gick ut över barnen då han inte kunde kontrollera sitt humör.
Detta ville han inte, såg det som ett straff. Jag tog då upp att det kanske var dags för oss att gå skilda vägar. Han blev då helt utom sig, jättearg och menade att han inte ville leva vidare om jag lämnade honom.
Det var nu ett tag sedan. Jag blev rädd av hans ord och är ännu kvar i förhållandet. Han anstränger sig mer hemma, gör mer av hushållssysslorna än tidigare, men det känns som att det är för sent. Han bad mig för ett tag sedan om en kyss, jag kysste, men det kändes inte alls bra. Vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till hela situationen. Min respekt och kärlek till min partner är borta och jag ser inte hur den skulle kunna komma tillbaka samtidigt är jag så rädd att han inte kommer att vilja sammarbeta kring barnen om vi får skilda vägar.
Kan man vänta på någon form av tillåtelse att få gå? Skulle vara så tacksam för några ord från någon utomstående. Har väldigt få att prata med och vill inte hänga ut min sambo för våra gemensamma vänner.
Mitt råd är att du bokar tid hos familjerådgivare eller familjeterapeut. Om du ringer till din kommun, så ska de kunna fixa det. Sedan berättar du det för din man och ber honom följa med. Vill han inte, så går du själv. Där säger du som det är; du älskar inte din man längre, han har vredesutbrott som går ut över barnen, han försöker kontrollera dig och ditt beteende och han har hotat med självmord.
Då kan du få bra råd förhoppningsvis. Åtminstone en neutral professionell åsikt. Det enda rätta för dig verkar vara att lämna din man, men det gäller att göra det på ett så smidigt sätt som möjligt för barnens skull.
Nej.
Det kommer du aldrig att få.
Hans tillåtelse alltså.
Känner du att bäst före datumet är passerat finns inget att göra.
Du varken kan eller ska stanna p g a hot, rädsla är inget att bygga en relation på. Om du inte tror, kan och vill att ni kan återfinna varandra är det bäst för er båda att du lämnar så båda kan gå vidare med era liv.
Tack snälla för ditt svar.
Det betyder så mycket att någon bekräftar min historia, det gör den liksom mer verklig. Ofta känns det som om jag slätar över, ursäktar det som hänt. Jag tar på mig skulden och gör den till min.
Känns verkligen som du har rätt, det enda är att sätta ord på det som händer för någon opartisk person som kan hjälpa till att reda i oredan. Tack!
Tack för ditt svar!
Jag tror inte heller att jag någonsin kommer få ett godkänt från honom. Vill ju så gärna att vi skall komma till punkten att vi kan genomföra detta i någon form av samförstånd, känns som att jag gör vad som helst för att så skall ske.
Ja, vi är många här som varit med om det. Vi tror att den andra beter sig normalt och vi gör fel, och vi fattar inte hur konstig situationen är. Inte förrän någon utomstående pekar och visar på att något är grundläggande fel.
Jag väntade i femton år.
Hon klagade på mig vitt och brett till släkt och vänner men sa inget till mig.
Jag tog upp det ett par gånger men hon sa att det var så bra.
Hon levde hellre i en dålig relation än var ensam.
Till sist orkade jag inte längre.
Jag plockade fram sidor hos mig själv jag inte tyckte om.
När jag beslöt mig ville hon fortsätta försöka.
Jag tror inte du kommer att uppnå samförstånd.
Vad ledsamt att hon inte gav dig en chans. 15 år är en lång tid. Jag känner skuld över att det tog mig 6 månader av “inåtgrubbel” innan jag till slut presenterade mina tankar för min sambo.
Jag går också naivt omkring och väntar på en tillåtelse att lämna, att min man ska komma fram till samma sak som mig. Har börja inse att det inte går att få, det kommer aldrig att ske. Jag tror att man bara måste bestämma sig och sen får man bara bita ihop och ta sig igenom det.