Lite kort:
Han som vill skiljas, vi bråkar inte direkt, vi säljer huset och är överens om ekonomi och uppdelning av saker. Vi blir kvar i samma område, men inte jättenära varandra så vi lär inte springa på varandra.
Barn på lågstadiet, de går kvar i samma skola.
Vi kommer bo ihop ett par månader till, det är ok, men inte särskilt roligt. Men jag inser att det bästa är att vi inte bråkar, framförallt inte inför barnen, och jag ser verkligen ett slut på det - ser fram mot min nya lgh.
Han har ngn tanke om att vi ska vara kompisar sen, jag har förklarat för honom att det är inte intressant överhuvudtaget för mig. Jag är ju fortfarande kär i honom så bara vara kompis är helt fel för mig. Men jag tror att även om jag har varit tydlig med det så går det inte riktigt in iom att vi bor ihop och kommer överens fortfarande. (vi delar inte sovrum längre).
Det jag känner att när vi väl har flyttat isär vill jag ha noll kontakt förutom det som är nödvändigt med barnen. Hur har ni som varit i liknande situation gjort?
Noll kontakt. Bara då det behövs för barnets skull. Är nöjd med detta. Vi har ett barn tillsammans, som går på förskola. Hämtning lämning går via förskolan: dvs jag lämnar henne på måndag morgon på förskolan och pappan hämtar måndag eftermiddag den veckan ha ska ha henne sen gör han samma sak måndagen därpå osv.
Har visserligen äldre barn, men sms om barnen, inget annat. Enstaka tillfällen har vi ringt varandra angående barnen. Jag tror att du måste säga att du inte vill vara kompis, och vad du menar med det. T ex att kompisar utbyter förtroenden, träffas och gör saker ihop. Att det vore bra att inte vara ovänner, men det är en helt annan sak. När man börjar tillbringa mer tid utan varandra så glider man också ifrån varandra mer och mer, så en del av detta kommer nog att gå av sig själv.
Vi separerade då barnen var 2 och 4. Då ex mådde dåligt föreslog terapeuten följande vilket vi fortfarande lever efter (barnen 9 och 11):
Veckomejl: kort om varje dag som gått, övriga punkter såsom räkningar, ngn varit extra ledsen/sjuk, incidenter på skolan osv
. Skickas måndag förmiddag före tolv.
akuta saker via sms, undvika i den mån det går, det mesta skriver jag ner i anteckningar som jag skickar sedan som Veckomejl.
vi ringer inte till varandra, i början klarade han inte av det och därefter har vi bara fortsatt och funkar för oss
respekt för varandras liv, vi gör olika tycker olika osv, respekt för att han har barnen och för på sitt sätt
är barnen sakniga ringer dem, inte han
vi ses vid lucia, avslutning el barnens uppvisningar eller vid överkörning under ledighet (fritids stängd).
överlämning sker på skolan/tidigare dagis, t ex han lämnar på måndagmorgon och jag hämtar barnen från fritids på måndag eftermiddag, har fungerat allra bäst för barnen
Det går utmärkt att skapa en plan nu och revidera det under tiden, hitta det som fungerar för er
Kakan, hur funkar det med överlämning via förskolan?
Jag tänker att det blir så, fast mina är ju lite äldre, men blir det inte sjukt jobbigt att säga hejdå för en hel vecka i samband med lämning?
(Alltså jag fattar att det är sjukt jobbigt att säga hejdå för en hel vecka oavsett)
Ja, det är nog bättre uttryck att jag inte vill vara kompis, men inte heller ovän. Mer bara ett ingenting, förutom om barnen. Jag ska vara tydlig.
Ja det kommer nog gå av sig själv med tiden. Fasen, nu blev jag lesen när jag tänker på att någon som har betytt så mycket för mig bara kommer försvinna… fast den som betydde så mycket är ju på sätt och vis redan borta. Det är inte den personen som han är numera.
Kasai, samma fråga till dig: hur funkar det med överlämning via förskolan?
Jag tänker att det blir så för oss också, men blir det inte sjukt jobbigt att säga hejdå för en hel vecka i samband med lämning?
(Alltså jag fattar att det är sjukt jobbigt att säga hejdå för en hel vecka oavsett)
I övrigt tack för en jättebra plan-lista, det tror jag att jag kommer få mycket nytta av i min kommunikation med honom
Jag har haft precis som @Buenita har beskrivit.
Det smidigaste har varit att lämna vid skola, och den andra hämta på eftermiddagen för barnens skull. Då behöver de inte känna att man tar dem ifrån deras hem. De har inte varit lika ledsna då.
Det som då har varit lite mer jobbigt är väl kläder och sådant, för de äger bara en uppsättning av gympakläder och vissa ytterkläder och då har vi som föräldrar åkt till varandra och hämtat. Barnens mamma brukade ställa allt på trappen hemma hos mig innan barnen kom hem från skolan så de aldrig behövde tänka på sådant.
Jag kunde inte heller ha mycket kontakt i början då jag hade känslor kvar.
Men för något halvårsedan så blev det förändrat. Vi bor bara 900 m från varandra (genom skogen, vägen är 2 km) och ibland så är barnen hemma hos mig ändå även på mammaveckor. Det bestämmer barnen själva, likaså om de vill ha någon vän med sig. Vi har uppdelat varannan vecka med byte fredagar men det är mer öppet mellan mig barnen och barnens mamma. Denna sommaren har vi också kunnat åka på semester tillsammans, som vänner. Men en kärleksrelation kommer jag aldrig mer ha med henne.
Så, om man vill så går det ha en vänskapsrelation men då måste det få ta tid. Låt dig inte stressas av det ännu. Vill bara visa att det kan bli bra och man kan känna glädje igen. För mig tog det nästan 5 år.
Precis som @skildkille81skriver har överlämning på förskola/skola varit det smidigaste. Barnen gillar absolut inte semestertiders överlämning då det blir mer brutalt att säga hej då till den ena och gå med den andra…
Fördelen för barnen är att lämnas de på morgonen så har de en hel dag att varva ner och tänka att nu kommer pappa och det blir pappavecka. De får vara trygga med skolan och med kompisar och på så vis tänka på annat. Under semester ska de ju skifta direkt vilket gjort att det tar minst en halv el hel dag att kunna justera om till ny typ av vecka.
För mig har det också varit bra att lämna på morgonen till skolan och fortsätta sedan till jobbet och få annat att tänka på.
Vi har gjort byten vid badplatsen här hemma nu under semestertider. Alla har badat i sjön och sen åkt till var och en. För just det att “pappa” kommer till en lägenhet som är “mammas” och dra barnet därifrån har varit hemskt. Har gjort det några gånger men det är bara nödlösningar för oss. Likaså har vi testat att stanna kvar och spela ett spel tsm innan den andra föräldern åker hem, men har heller inte fungerat bra.
Fast tänk på att alla människor är olika. Det är inte säkert att det är det bästa för trådstartarens barn. Jag vet bara vad som är bäst för oss.
Tack för svar och förslag, jag uppskattar det verkligen.
Tycker att det är fint som du skriver @skildkille81 att alla är olika och det är inte säkert det funkar för oss. Tack och det stämmer ju men jag är också glad att få höra hur ni andra gör så har möjlighet att testa
Tack för att du delar med dig av sånt som funkar! Det kanske låter bakvänt, men jag får ett slags hopp. Alla expartners tappar inte allt vad samarbete och lyhördhet heter. Jag har läst din tråd och vet att det inte varit lätt. Att höra att andra har det bättre ger också kraft.
Vår ingång har varit att barnen ska drabbas så lite som möjligt av att vi skiljt oss från varandra.
I praktiken har det inneburit:
Barnen bor kvar i huset och den vuxen som inte har barnen bor i en gemensam lägenhet.
Byte sker vid fritids. För att barnen upplever det lättare att bli hämtade än att behöva lämna den andra föräldern.
Semester firas delvis tillsammans.
Vi firar födelsedagar och högtider ihop. Särskilt de som är barnens dagar.
Den som har barnen tar VAB. Stängningsdagar fördelas rättvist mellan oss vuxna.
Sen tillkommer ju allt det praktiska:
Planering, ekonomi, prat om barnens hälsa och välmående. Det görs på regelbunden basis och särskilt om det finns ett extra behov av det.
Vi är inte kompisar (men inte heller ovänner), men vi är ett jävligt bra föräldrateam och har respekt för varandra.
Mer nu än när vi var gifta.
Hej LinneaH, sorry att jag inte svarat men såg inte ditt meddelande! Jag tycker det fungerar mycket bra med lämning via förskolan. Vår dotter tycker det är jobbigt att gå från mamma till sin pappa och tvärtom, när vi lämnar via förskolan blir det mindre dramatiskt på ett sätt. Vi har inte hela veckor var, eftersom dottern bara är 4 år har vi i stort sett varsin vecka men den avbryts med onsdag och torsdag varje vecka så den veckan jag har henne mest har jag henne mån-tis, exet hat henne ons-tors, sen har jag henne igen fre-sön. Så vi är aldrig ifrån henne en hel vecka i stöten. När hon blir lite äldre så kanske det kommer se annorlunda ut. Man vänjer sig vid att ha sitt barn på halvtid, jag saknar henne mycket men njuter också av att träna, träffa kompisar eller bara titta på serier.
