Jag förstår att det är olika för alla men jag försöker få något grepp om vad jag ska förvänta mig. Vad ska hända och när…
Är det någon som vill dela med sig lite om sitt “tidsspann” i separationsprocessen?
Typ
Hur länge sedan togs beslutet om separation och var står ni nu?
Hur länge efter beskedet om separation bodde ni kvar i samma hus/lgh?
Vem flyttade? Beslutsfattaren eller den som fick en chock?
Hade ni olika sovrum direkt eller efter hur länge?
När berättade ni för barnen? Familjen? Vänner?
När tog ni av er ringarna?
När separerade ni era ekonomier?
När sålde ni bostaden, om ni hade en och sålde?
När skickade ni in skilsmässoansökan?
Var det någon som ångrade sig på vägen och löste ni det?
Var ju aldrig gift utan sambo så några punkter faller ifrån. Har gått 1,5 år sen jag meddelade att jag ville separera och lite drygt ett år sedan jag flyttade ut nu.
Så vi bodde i samma hus i ca ett halvår efter beslutet. Det var jag som tog beslut om separation och som flyttade, han köpte ut mig. Vi berättade för barnen efter ungefär tre månader från beslutet, det var efter att vi hade skrivit på bodelningsavtal om utköp så den biten kändes lite mer klar och vi hade åtminstone någon information att ge barnen om hur det skulle bli rent praktiskt. Närmare familj och vänner fick väl veta under loppet av det halvåret jag bodde kvar. En del mer avlägsna bekanta vet jag inte om de vet än idag, jag är inte så mycket för att självmant informera eller höra av mig om sånt är jag rädd.
Vi hade väl aldrig helt gemensam ekonomi men försökte väl lösa det någorlunda rättvist så länge jag bodde kvar, från det att jag flyttade ut har vi ju helt delade ekonomier, delar en del av barnens utgifter 50/50 när de kommer. Än så länge har jag inte ångrat mig, om han skulle vilja försöka igen vet jag inget om och tänker inte fråga…
I vårt fall så lämnade mitt ex mig utan att vilja prata med mig ordentligt om vad som hänt ens. På 5 minuter hade han packat sina saker och var borta.
Vi bodde hos varandra jämt, men hade varsitt hem ännu. Det vi hade att reda ut var hur vi skulle berätta för hans son och ett gemensamt lån. På mess fick jag veta att mitt ex helt kallt sagt åt grabben att han inte skulle se av mig mer, och så var det med det. Lånet kom vi överens om kort på mess. Men 4.5 månad efter har vi inte ens pratat i telefon. Surrelaistiskt.
Jag fick ganska snart reda på att han gått bakom min rygg med en kollega, men för ett tag sen fick jag också på omvägar veta att hon dumpat honom.
Tid då? Den första veckan levde jag i chock. Jag visste vad som hände, men det kändes inte verkligt. Jag grät konstant, hade panik. De få promenader jag tog klarade jag inte att lyfta blicken från marken, och åt gjorde jag inte. Den första månaden var i helhet hemsk. Sen blev det, sakta bättre. Det blir fortfarande bättre och bättre, men jag är inte på en plats där jag kan säga att jag helt är förbi det här helvetet. Vissa stunder bryter jag ihop, men de stunderna bli färre, och kortare.
Jag ringde min familj och berättade för vänner direkt, och har fått en jättefint stöd där.
Det är omöjligt att säga hur lång tid just din process tar, men för varje dag, så är det åtminstone en dag mindre kvar
Tack för era svar. Helt klart är det olika för alla. Men ändå så mår vi alla lika dåligt.
Lyssnar just nu på Martina Haags bok ”Det är nåt som inte stämmer”, herregud. Mår så dåligt av att lyssna men samtidigt så är det någon att dela smärtan och paniken med.
Vi sover i samma säng.
Inte pratat något om husförsäljning.
Inte berättat för barnen.
Ringar har jag på mig i ren protest.
Inga vänner vet.
Ska berätta på jobbet på måndag eller tisdag så de fattar varför jag inte är mig själv.
1 vecka in, orkar inte med mig själv. Och helvetet har inte ens börjat…
Hur länge efter beskedet om separation bodde ni kvar i samma hus/lgh?
Runt 12 timmar, han flyttade direkt hem till sin älskarinna.
Vem flyttade? Beslutsfattaren eller den som fick en chock?
Beslutsfattaren
Hade ni olika sovrum direkt eller efter hur länge?
Sista natten sov han i dotterns rum och hon fick hos mig. Tror inte det var så bra egentligen då jag var i chock och mest låg och panikgrät. Men hans sätt att smita så han slapp prata med mig.
När berättade ni för barnen? Familjen? Vänner?
Barnen efter ca 1-2 timmar efter jag fick veta. Familj o vänner lite olika beroende på och på varsitt håll.
När tog ni av er ringarna?
Han tog av sina direkt, jag gjorde runtomkring när skilsmässan gick igenom
När separerade ni era ekonomier?
Ganska omgående, han vägrade betala för ett hus han inte bodde i. Han betalade en månad på ett gemensamt lån vi tog för att lösa skulder och krediter han tagit bakom min rygg.
När sålde ni bostaden, om ni hade en och sålde?
Jag löste ut honom ca 8 veckor efter jag fick beskedet om att han ville skiljas. Han drev på gå han sannolikt hade bråttom att få pengar.
När skickade ni in skilsmässoansökan?
Runt 5 veckor efter jag fick veta att han ville skiljas. Jag hade bett om att vi skulle ta det lugnt så att jag kunde få andas och bara landa lite. Vilket han sa va ok. Men så ringde han mig var dryg och otrevlig och hotade med att om jag fortsatte att dra ut på det så skulle han minsann ta över huset med sin nya istället. Jag har förstått att det var hans nya som drev på då hon tyckte att det aldrig hände nåt. Samma kväll presenterades hon för nästan alla hans gamla vänner. Deras kollegor visste redan om.
Var det någon som ångrade sig på vägen och löste ni det?
Spelar ingen roll, fanns och finns inte en chans att jag någonsin kommer förlåta honom eller hitta nån acceptans i att ha blivit behandlad så illa. Om han skulle ångra sig får jag nog inte veta.
All cred till dig som ändå vill försöka. Kanske hittar ni en väg och får jobba på er relation eller så bryter ni upp och finner en annan väg.
Konstigt att man kan säga så till någon annan men själv kan jag inte fatta eller tänka så…
Såklart är det inte värt att kämpa till vägs ände men att veta att man gjort allt så kan man ändå gå rakryggad tycker jag.
Min man har bestämt att terapi inte hjälper honom och då har han aldrig ens testat. Känner att jag blir snuvad på ”sista utvägen försöker”. Jag blir tvingad till en framtid jag inte stakat ut för mig själv och mina barn.
Det har gått flera år, så jag kanske blandar i hop händelser nu, men ungefär så här:
Han skaffade sig en älskarinna i juli/augusti. Jag upptäckte det i januari men hade inget konkret att ta på. Om jag slungat ur mig anklagelser då, så hade ingen trott mig och alla lagt skulden för skilsmässan på mig.
Av olika anledningar, så sov min man bara hemma 1-2 nätter i veckan, så jag fortsatte att sova i samma säng ett tag. Ringen tog jag av direkt däremot.
Jag slutade omedelbart att ha någon sorts sexliv med honom, även om han fortsatte att försöka. Jag slutade sova med honom efter några månader. 4-5 månader kanske?
Efter 9 månader hade jag alla bevis jag behövde, och då talade jag om för honom att han måste flytta. Vi berättade för barnen samma dag, och han flyttade nästa morgon. Kom tillbaka efter en vecka och ville försöka igen och flyttade sedan en gång till. Fortsatte att sova över här en natt i veckan i över 2 månader (nödvändigt för att kunna träffa barnen, påstod han), men sedan åkte han ut definitivt. Så nästan ett år från upptäckt till total utflyttning.
Jag skickade in skilsmässoansökan direkt efter flytten, men ekonomin separerades ett år senare. Jag bor fortfarande kvar i samma bostad.
Beslut. Jag meddelade att mina känslor helt slut, men finns ingen annan så vi kan ju försöka fortsätta med vårt liv ändå ett tag, mwm som vänner.
Från beslutet räknat:
Bodde ihop 1 år efter det
Sen ett halvår växelvis i huset och en etta vi hade köpt gemensamt.
Efter 1,5 år började jag bo bara i ettan (otroligt skönt). Han i huset.
Berättade för barnen efter 3 månader. (13 och 18 år då och mogna)
Sände in pappren om skilsmässa efter 1 år och 5 månader
Löste ut lånet efter drygt 2,5 år. Clearade räntekostnaf mellan oss fram till dess.
Våra vänner/släkt fick veta det efter 1-2 år eftersom min xman inte orkade andras reaktioner.
Oj. Så olika fort det går för oss alla!!
Att bo ihop som separerade är ingen höjdare. Vi bråkade inte men tung stämning. Skilda sovrum fortare än jag trodde! Skönt slippa sova bredvid varandra. Vi högg sönder sängstommen. Den va ändå lite trasig. Satte ben på resorbottnarna och fick varsin och i skilda rum.
