Hur länge orkar man?

[pappa73]

Har läst lite på forumet, då och då, under de senaste 2-3 åren…

Vet inte var jag ska börja egentligen, eller ens varför jag skriver detta – jag är ju inte skild, vet inte ens om jag vill skiljas men men. Kort bakgrund, man 40+++, +20årig samborelation, varav gifta sedan 11år tillbaka, hustrun ett par år äldre. 3st hemmavarande tonårsbarn. Heltidsarbetande föräldrar, stabil ekonomi, hus, fina bilar på garageuppfarten… ja, ni vet. Det ser bra ut på ytan…

Förhållandet har haft sina svackor, vi har gått i parterapi i tre olika omgångar. Senast var för ca 6-7 år sedan (tror jag – åren går). Första riktiga krisen kom när vi skulle flytta (12-13år sedan), vi var oense om var vi skulle bo. Hustrun vill ”flytta hem”, bo i en mindre stad, närmare sina föräldrar. Vi löste inte dessa samtal, det blev skyttegravskrig och långa + och – listor skrevs och varje helg så blev det diskussioner som bara ledde till tjafs, irritation, gräl och tystnad (från min sida).
Hustrun föreslog parterapi. Jag blev initialt livrädd – tänk om vi kommer fram till att vi inte vill leva tillsammans? Hursom, så blev det inte, snarare tvärtom. Vi bedyrade vår kärlek till varandra, till vår gemensamma familj. Sommaren kom och vi var överens om att ta en paus i ”husletande” och ”i-vilken-stad-ska-vi-bo-i-problematiken”. Sommaren passerades och vips så hade min hustru hittat ett hus, i den stad hon vill flytta till. Fick panik, ångest. Jag ansåg att vi inte var ”färdig-diskuterade”. Vi köpte huset, eller tja, på pappret så köpte ”vi” huset. Jag var mer – köp huset då så får vi bara lösa det…

Jag jobbade mycket, stundtals väldigt mycket. För mycket? Ja, sannolikt så. Eller jag vet så. Det var säkerligen en viktig del i önskan om att vilja flytta. Jag köper det, jag accepterar det. Jag låg på minus och det var dags att betala tillbaka.

Flyttar kring jul – barnen skolas in på nya förskolor och skolan. Hustrun hittar ett nytt jobb tämligen omgående.

På plats i en ny stad, veckopendlar under ca 1,5års tid, tills jag inte orkar längre. Säger upp mig från mitt jobb, försöker landa i mitt nya ”hem”. Men det finns slitningar i vår relation, svackor infinner sig. Min hustru har fullt upp – nytt jobb som hon går in i till 100%, återupptar ett fritidsintresse hon hade som ungdom, umgänge med sina föräldrar, medan jag känner att mitt liv går på ”tomgång”. Vi når inte fram till varandra, återigen.

Dags för en ny session med parterapi. Denna gång så känns det inte bra. Får en känsla av att varken min hustru eller terapeuten förstår vad jag säger (!). Jag saknar min fru, saknar tid tillsammans, både tid tillsammans med andra (andra som ger mig energi) men även tid tillsammans på tu man hand.
Terapeuten börjar prata om ”prov-separation” och min hustru ställer sig initialt positiv till detta. Ridå! Jag slår bakut, förklarar att det inte är vad jag vill – jag vill inte hamna ännu längre bort från min hustru. Jag tror inte på den lösningen, är rädd att det kommer leda till en fullständig separation.

Vi hittar tillbaka till varandra, eller tja, till något som liknar en relation och som känns bra emellanåt.

Åren rullar på, jobb, familj, socialt umgänge. Vi reder ut en del saker under resans gång, hittar överenskommelser och kompromisser som känns ok.

En ny svacka infinner sig, ärligt talat idag så vet jag knappt hur den uppstod, de kommer krypandes. Det är många, många små saker som läggs på hög och tillslut så brister det. Minns knappt vad det är vi pratar om under denna parterapi-omgång, mer än att det är samma gamla vanliga visa. Min hustru tycker att jag drar mig undan, blir tyst under en längre period, är inte glad. Jag tycker att vår relation går på tomgång och det finns lite tid för umgänge, vi glömmer bort att göra roliga saker tillsammans. Vi sköter hus, hem, Familjen AB ”perfekt” men vi vattnar inte vår relation.

Under våra ”första 10år” så fick jag alltid höra att jag är dålig på att prata, dålig på att gräla och lösa konflikter. Det stämmer, jag är lite mer introvert, behöver analysera vad som sägs där och då. Har inte alltid en snabb ”comeback” på kommentarer som dyker upp i ett samtal, eller i en diskussion, eller i ett ”gräl”. Är jag konflikträdd? Nej, inte i sak. Men jag gillar inte konflikter. Gillar inte att hela tiden påpeka saker som jag kanske stör mig på. Funderar mer på om det är värt att påpeka, speciellt när vi har det ganska bra i övrigt och i stort.

Våra ”senaste 10år”. Märk väl, inte sista. Så ändras bilden lite. Min fru tycker att jag är den som är mer verbal, har lättare att uttrycka mig, sätta känslor på saker och ting. Jag tycker att jag jobbar mycket på mig själv. Släpper saker, låter inte vissa saker beröra mig så mycket. Sänker förväntningar, undviker att känna mig besviken för att vissa saker sägs, eller inte sägs. Undviker att bli besviken över tillfällen som jag ser som ”våra” rinner oss/mig förbi.

Under de senaste 5-6åren så får vi till ett antal fina familjesemestrar som ger alla energi. Vi har inga direkta kriser, någon enstaka svacka absolut, men de kommer med längre intervall och svackorna är inte lika djupa och långa, tycker även min hustru.

Min hustru lägger väldigt mycket tid på sitt fritidsintresse, som hon delar med vår dotter. Det är ok, jag vet att det ger skänker mycket glädje och energi, även om det i perioder även drar energi och innefattar oro och sorg. Vill inte outa för mycket här.

Men ibland så blir det för mycket anser jag. Mellan jobb (för oss båda), fritidsintresset, kompisumgänge, umgänge med föräldrar så finns det periodvis inte mycket tid över till annat. Anser jag, och säger jag. Jag har aldrig nekat min hustru något, och kommer aldrig så göra. Men jag ber om lite mer medvetenhet kring detta. Vill bara att min hustru ska förstå – hur det påverkar mig.

Det finns ljusglimtar, men de är mer av glimtar och de kommer alltmer sällan.

Fram tills för ca 2-3år sedan så har tanken på skilsmässa aldrig infunnit sig riktigt. Jag vill inte tänka tanken. Vet att om man när den för mycket så tar den över, man missar det positiva och ser enbart det negativa. Har heller aldrig varit den person som yttrar dessa ord – skilsmässa – anser att det är ett stark uttryck och anser att man skall vara försiktig med det. Tror inte på att ”hota med skilsmässa” för att få till en förändring, eller bättra en relation.

Men så hamnar vi där för ca 2-3 sedan. Jag tycker att vår relation är ”mellanmjölk”, den är varken eller. Vardagen tuffar på, men det är bara vardag mest hela tiden. Det är praktiskt med en tvåsamhet. Men ska en relation bara handla om att den är ”praktisk”?

Min hustru säger inte så mycket, vilket också skapar en oro. Är hon nöjd som det är? Tja, antagligen är hon det; jobbet funkar, fritidsintresset finns där, socialt umgänge (när det passar hennes kalender).

Jag känner att jag är på väg in i en svacka, säger som det är: Om inte vår relation förbättras så kan vi likaväl skilja oss (!). Känner mig ensam i familj som består av 5st individer. Känner mig handlingsförlamad. Jag, en man i chefsposition, som är van att prestera, van att leverera. Hur har det blivit så här?

Hjälp! Jag har blivit den person som jag aldrig trodde jag skulle bli. Säga de ord jag anser att man inte ”bara säger” så där.

Det blir givetvis en svacka av detta. Men det känns som att vi försöker hitta rätt.

2019 blir ett bra år, men även tufft på många sätt. Min hustru har fullt upp ”med sig själv”, jag förstår det och jag propsar inte på saker och ting utan försöker stötta. Men även i tuffa situationer så hittar vi bra med tid att göra saker tillsammans, som vuxna, både med bekanta och på tu man hand. Ibland lite trevande men det blir bra. Vi investerar i kvalitetstid tillsammans känns det som. Skapar minnen.

2020 inleds med skräp, ett par månader innan corona ens kommit till Sverige och vår del i landet. Jag har gått och lagt mig för att sova. Min fru kommer in och säger åt mig en massa saker. Jag svarar (anser jag), men min hustru nöjer sig inte med svaren. Det blir tjafsigt, jag vill sova, min hustru tappar besinningen. Jag blir bildligt och bokstavligen utsparkad ur min säng och vårt sovrum. Sover i gästrummet.

Min hustru tycker att vi ska ta en paus. Eller hon uttrycker det som att vi borde väl ta en paus, eller?

Återigen så är korten omvända. Jag undrar hur hon vill ha det? Hur ska vi lösa denna paus rent praktiskt? Är detta något som hon funderat över en längre tid?

Vi är återigen tillbaka på samma plats. Samma gamla hjulspår som gör sig påminda och som vi inte verkar kunna sluta att falla tillbaka i.

Det blir ett kämpigt år. Ett avvaktande år, vi försöker, det finns ljusglimtar, men det finns också fallgropar.

Framåt hösten 2020 är jag ”slutkörd”, både utifrån min yrkesroll men även privat.

Julen närmar sig och det blir ett tjafs, ett gräl, vet inte längre vad det är som triggar saker, mer än att det säkerligen är ”samma gamla visa”. Som tur är så är vi en mindre skara över julafton, men de är lite spänt. Framåt nyår så har vi repat mod och vi försöker släppa saker, pratar ut om vissa.

Det är mycket jobb, kanske en av de mest stressiga 6-9månader. Känslor av ”mellanmjölk” i relationen infinner sig emellanåt. Visst, ljusglimtar finnes. Men det känns mest som att det är på mina initiativ.

Då är vi framme i nutid. Maj. Det uppstår en familjekonflikt. Jag kliver emellan (varför din idiot!!). Jag beter mig illa, kliver över en gräns. Jag har nu (idag) inte pratat med min dotter på över 3 månader. Skulden är min, min att bära, min att hantera, som vuxen och som förälder.

Det här sliter upp gamla sår i min och min hustrus relation, typ alla de ”20år” som jag delvis beskrivit ovan. Det blir ett tufft samtal. Det ställs krav. Krav som jag ställer upp på. Pratar med en psykolog. Skall påbörja någon form av terapi/behandling. Men vet inte vad det kommer att leda till.

Familjekrisen skall också hanteras, via diverse instanser. Samtal har hållits. Vi (jag och hustrun, då dottern vägrar medverka) slussas vidare. Drar igång nu i augusti. Men vi vet även där inte vad det kommer att leda till.

Sommaren har passerat (känns det som). På pappret 4v semester, men så blir det aldrig. Det vet både jag och min hustru. Det blir mest lite ”ledighet”, sticka till kontoret någon dag för att ”få undan lite”. Men det är ok, i sak. Min hustru är likadan.

Första ”semesterveckan”, som inleds med lite jobb för både mig och min hustru så kommer min hustru hem, vi sitter på altanen med varsitt glas rosé, och berättar att hon ska på tjejmiddag på fredag. Ok säger jag. Hon berättar även att hon ska på en utomhuskonsert veckan därpå, ena väninnan hade tydligen en biljett över. Min hustru känner inte till artisten (vilket jag gör, och jag vet även var konserten är). Hustrun och barnen skall ut till svärföräldrarna däremellan.

Känner hur paniken rusar i mitt bröst, men vi då tänker jag. Frågar min hustru om vi skall ha en dejt på lördagen (vår bröllopsdag). Ja, vad trevligt. Bra, jag bokar bord. Uppstår en konstpaus – väntar på att min hustru ska säga något. Men inget kommer. Förstår där och då att hon har glömt bort dagen och datumet. Vilket hon i efterhand erkänner att hon hade…

I sak är detta ingenting, egentligen. Men vår relation är just nu skör och bräcklig. Det har jag sagt till min hustru, jag har sagt det flera av de antal ”flerpartssamtal” vi haft i början av sommaren, har gång på gång påtalat behovet av att ge näring till vår relation så att vi skall orka - både som par och som föräldrar i den situation vi befinner oss i.

Bröllopsdagen blir ok.

Vi får till några dagar, och tillfällen tillsammans. Någon lunch, någon middag, någon cykeltur, en hotellövernattning. Men inte så mycket mer.

Men det har även varit instabilt. Jag är ett känslomässigt vrak just nu. Försöker stålsätta mig i allt detta. Men jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Letar ljusglimtar, försöker trycka undan mörkret. Men jag vet inte hur länge jag orkar. Ett par tillfällen av småtjafs – små kommentarer från min hustru som fullständigt knäcker mig. Jag förklarar hur jag känner mig, hur jag mår i allt detta. Men jag får inget gehör, eller visst, när jag bryter ihop fullständigt så kommer det lite ”pepp”.

Jag ska bara ”gilla läget” säger min hustru. Jag blir bara stum. Förstår hon inte? Efter alla dessa år, alla dessa gånger? Det är ju precis det jag gör – ”jag gillar läget” – men jag ber samtidigt om en förståelse, jag ber om att vi måste umgås. Små ljusglimtar räcker inte just nu…

Våra bekanta försöker styra upp en träff. Nu till helgen. Jag vet det, men min hustru vet nog inte att jag vet. Min hustru verkar istället välja att umgås med sina väninnor nu på lördag, säger inget om något annat.

Idag är det fredag, sitter på jobbet men får ingenting gjort. Igår mådde jag pyton. Stannade hemma. Min hustru kom hem och undrade lite varför jag var hemma (när hon kom hem – jag kommer oftast hem senare än henne – och då har hon redan hunnit åka iväg till sitt fritidsintresse). Hon böt om och åkte iväg. Kom hem 3,5h senare.

Resonerar mycket med mig själv – har alltid gjort det. Jag är villig att kämpa. Jag ska göra det som jag nu har påbörjat. Jag ska vara delaktig i den utredning som handlar om vår familjesituation och min dotter. Jag ska ta mitt ansvar i detta.

Men jag vacklar i min relation. Jag ska ge det tid, jag ska skruva ner mina förväntningar till noll (!). Ska använda sensommar och höst till att försöka bli starkare, både fysiskt och mentalt. Sen får vi se…

Vet mycket väl att man inte ska fatta stora beslut när man mår dåligt.

Men hur länge orkar man? Hur hanterar man tankar om att ens relation kanske tar mer än vad den ger? Hur förklarar man för sin hustru att anledningen till att man blir ”nedstämd” är just pga avsaknaden av en relation? Eller att det saknas delar i ens relation?

När är det ok att lämna någon man älskar och som man vill dela livet med men där känslan är att den personen vill dela livet med så mycket annat och med så många andra, och inte verkar ”brydd” om att skapa mer utrymme för oss?

[X2X]

Åh… jag känner igen mig i bitar av det du skriver.
Avsaknaden av gemenskap är stor för mig. Min partner flyr till gymet 2-3 timmar så fort han får chansen. Kollar på serier själv i sin iPad trots att jag ofta frågar om vi ska se en film ihop.

Jag vill verkligen inte skilja mig men hela vår situation äter upp mig inifrån. Nu är våra historier kanske inte särskilt lika men känslorna för vad den är känner jag igen i mig själv.

Jag skulle ändå säga att du är bra domvilla kämpa och inte ge upp. Är nog lätt att få mycket ”pepp” att lämna en dålig relation information som dessa, inget illa menat, Mensa många som kommer ur det och mår bättre, men jag vill ju även tro att man kan reparera just för att man låter problemet ventileras.

Jag flyttade 50 mil för att va med min man. Min familj kom så småningom efter men oljan lämnar mig så är jag ju inte ”hemma” här längre. Måste såklart stanna med anledning av barn och arbete oxå men bitterheten finns där. Han kunde väl flyttat till mig i Sthlm? Jag offrade mycket för att vara med honom och tycker han kan göra detsamma.

Hoppas du finner svar i ditt grubblande. Skönt att läsa och skriva här inne tycker jag då man får utrymme för sina egna tankar och funderingar…

Jag är en spillra av mig själv. Men jag ska kämpa!

[X2X]

Asså… telefonen skriver ju som den vill… fritt för tolkning på konstiga meningar helt enkelt!

[Restenavlivet]

Det hörs att du har det kämpigt och har så haft under en längre tid.

Först, jag vill uppmana dig att närma dig den dotter du inte pratat med på länge. Att vara den vuxne och ta ansvar. Våga visa att du felat, det är alltför ovanligt att de som borde faktiskt gör det. Du har ju i alla fall insikten! Vad hindrar dig?

Sedan - när det gäller att hålla ihop i långa förhållanden så finns det olika mekanismer som håller ihop dem. Jag är en av de som har lämnat (efter 24 år) vilket naturligtvis påverkar min uppfattning. Om jag tolkar dig rätt så är dina drivkrafter för att hålla ihop äktenskapet att du minns hur bra det var en gång i tiden parat med en viss del rädsla för det okända.
Det som verkar splittrande verkar vara att din hustru har utvecklats bort ifrån er som par samt att hon inte förstår dig när du försöker förklara. Ni kanske inte längre har samma mål med äktenskapet.

När jag och mitt x hade det kämpigt ett tag så hörde han om en samtalsmetod som jag tycker var intressant. Alltför ofta kan diskussioner och gräl komma att handla om helt andra saker än vad man säger på ytan. Det som sägs tolkas ofta vidare till något helt annat, som kanske inte alls var vad avsändaren menade. Ett sätt att försöka motverka detta är att man beskriver hur man tolkar det den andre säger, typ “Du säger att xxx, jag uppfattar det som att du menar yyy” Detta fordrar tålamod och arbete, något som vi inte hade samt att våra problem låg på ett annat plan.

Våra problem låg på att vi båda hade egenskaper som den andre inte uppskattade samt att det fanns en intolerans för att acceptera egenskaperna. Istället försökte vi båda förändra varandra vilket inte gick något vidare. Jag till exempel är glömsk och har huvudet under armen många gånger, medan det var precis raka motsatsen hur han var. Han tolkade min glömska som att jag medvetet jäklades med honom. Han blev då arg och kom med utskällningar som jag mådde dåligt av. Bara som ett exempel.

Jag var 45 när vi separerade. Då hade jag tänkt länge: ska inte livet vara mer än så här? Din hustru verkar vara mer handlingskraftig än jag var så hon verkar ta det hon vill av livet men lämnar dig hemma. Jag tror det är nödvändigt med ett öppet samtal mellan er, vad ni önskar av äktenskapet, varandra och framtiden. Jag tror inget blir bättre av att man låter bli att lyfta på stenen när det krälar under.

Jag kan tillägga att idag, 6 år senare har vi båda nya partners som passar bättre både vad det gäller egenskaper och intressen. Jag har äntligen en man som delar mina intressen istället för att jag kompromissar bort dem!

[pappa73]

Tack "X2X och “Restenavlivet”. För Era svar, men främst för att ni tog Er tid att läsa mitt inlägg som jag ser blev tämligen långt…

@X2X - jo, så kan det vara. Är kanske inte ute efter så mycket “pepp” att lämna, egentligen. Mest skönt att få dela med sig av sina, i stundom, ostrukturerade tankar och känslor.

@Restenavlivet - Jo, vi har nog båda haft det kämpigt. Jag vet att jag ibland inte är världens lättaste att leva med. Men vi har tagit oss igenom perioder och svackor förut, och många gånger kommit ut stärkta ur det. Just nu är väl hela situationen lite speciellt i och med situationen med vår dotter. Det är ytterligare en part i allt detta som gör det hela väldigt tufft och kämpigt. För oss alla, givetvis.

Jag har försökt sträcka ut handen, eller lägga mig platt på marken och bett om ursäkt till min dotter. Inte verbalt men väl i text. Har inte fått någon direkt respons på detta, vilket jag förstår. Jag har felat och totalt förstört ett förtroende och en tillit, som man och som pappa. Det skär i mitt bröst. Det har funnits ett par “ljusglimtar” under dessa ca 3 månader, men även ett otal kommentarer från min dotter (till sin mamma - som vidarebefordras till mig) som smärtar något så oerhört.

Kände mig lite låg i tors-fre, och nu blev ändock fredagen ok, lördagen ganska bra t o m. Men det är skört och bräckligt och det är känslomässigt väldigt jobbigt. Tufft att känna sig “mentalt svag” och brottas med jobbiga tankar och känslor…

Tack för att ni läste!

[LifeGoesOn]

Orkar gör man så länge man har ett skäl. Vet man inte varför livet ser ut som det gör eller varför man lever som man gör eller vart man är på väg och varför… då orkar man inte särskilt länge vid motgång/kriser utan att det leder till negativa konsekvenser för en själv eller sin omgivning.

[Noomi]

Det är lätt att läsa sig till hur svårt du har det, hur vilsen du känner dig och därmed känna sympati för din situation… i synnerhet den som uppstod med/till din dotter.

Jag kan ha helt fel, men jag tror du ska skippa fler parterapi-sessioner med din fru i nuläget och asap koncentrera allt ditt krut på en ordentlig, välrenommerad psykodynamisk samtalsterapeut isolerat för DIN EGEN räkning och utan din fru som bisittare

Du ter dig, för mig iaf, ha en relativt osund och osjälvständig relation i förhållande till din fru. Det är lätt att vilja få det hela att framstå som att man bara vill satsa på relationen som sådan, få den att utvecklas och grönska framgent.

Men min fråga till dig blir varför gör du egentligen det som du gör?

För såklart bör man lägga tid och engagemang och vattna sin relationsgräsmatta, men du ter dig nästan bli helt lost och vilse i pannkakan när du inte får känna den där för dig behövliga navelsträngen med och till din fru som pulserar kraftigt och utan avbrott?

Kanske är det dags för dig att nu börja vattna ditt eget inre, i akt och mening att få det att växa och grönska bara av egen kraft?

Hoppas nu att du inte tar illa vid dig eller upplever detta som förgörande kritik, men det är den känsla som iaf jag får när jag läser ditt långa startinlägg

[pappa73]

@Noomi

tack för ditt svar, och nej, jag tar inte illa vid mig eller upplever det som förgörande kritik. Ingen fara.

I sak så går inte jag och min fru i någon parterapi. De “flerpartssamtal” vi haft, ett antal sådana sedan början juni, är hos helt andra “instanser” som har fokus på vår dotter och oss som föräldrar. Men det har givetvis varit oundvikligt att inte prata om “oss som par”, vilket teurapeuten förstår. Men jag/vi har försökt hålla fokus på “föräldrarollen” främst. Men man glider lätt över i “historik”, tidigare konflikter etc.

Parterapi har (ännu) inte kommit upp på tapeten, vare sig från min sida, min frus sida eller från “tredjeparten”. Helt ärligt så skulle jag inte orka med det just nu.

Du är precis på det Noomi. Just nu kommer jag lägga (mer) krut på mig själv i allt detta, jag ska påbörja min “samtalsterapi”, där närvarar inte min fru. Jag kommer delta i vår “familjeterapi”, med en förhoppning om att vår dotter ska vilja vara mer aktiv i detta.

Som jag skrev i slutet mot mitt långa startinlägg så kommer jag ta tag mer i mig själv, återuppta min träning, sänka förväntningar, undvika besvikelser. Så får vi se vad allt kommer att leda till.

Är inte så mycket att jag måste känna att “den behövliga navelsträngen med och till min fru måste pulsera kraftigt och utan avbrott”. (Det var en fin formulering!). Handlar mer om att jag vill att den skall pulsera liiite mer och liiite oftare. Det har tyvärr varit lite för långa perioder när det nästan känns som hjärtstillestopp… därav rubriken…

Jag har egentligen inga problem att vara osjälvständig gentemot min fru, eller att hon är det gentemot mig. Handlar mer om att jag upplever att det blir långa perioder där relationen saknar lust och fägring…

tack för ditt svar. Kloka ord.

[pappa73]

Har varit inne på forumet lite under veckan, läst lite, funderat lite. Kanske inte världens mest produktiva arbetsvecka…

Tänkte skriva något idag, hustrun och jag var på samtal (ej parterapi!) i början av vecka. Tänkte delge lite tankar och funderingar. Men så slog jag bort de tankarna… Har lite enskilda samtal nästa vecka nämligen. Kände att jag behöver få landa lite i allt…

Veckan har varit ganska bra trots allt, har fått till tre träningspass. Bra där!

Nu precis så ringde hustrun. Vår äldsta ska tydligen ha lite kompisar över ikväll, lite “fest”. Det aviserades tidigare i veckan, och vi hade sagt att vi kan “fly fältet lite”, men vi hade båda glömt bort det. Ja just ja, det är fredag (redan).

Ok, men då får vi väl hitta på något. Blir ett lite trevande telefonsamtal… Hustrun undrar om vi inte ska åka ut till svärföräldrarna (!). Jag blir tyst ett tag. Hallå? är du kvar? Absolut, jag lyssnar. “Känner inte riktigt för att cykla in till stan och sitta på en krog och dricka drinkar” (min hustrus ord). Mmm, ok, nää, men man kanske kan cykla in och äta en god middag och dela på en flaska vin, som vuxna människor (tänker jag!!). Känner mig sliten säger hustrun. Ok, det kan man ju få vara säger jag… Nåväl, vi lägger på och så ses vi hemma.

Så var vi där igen… Att det inte ens kan få gå en vecka utan att man känner att man vacklar till.

Förra helgen så var hustrun på tjejmiddag på lördagen. Körde henne till upphämtningsplatsen vid 16-tiden. Hon kom hem runt 1 på natten. Jag hade en trevlig lördagkväll. Käkade pizza och kollade Netflix med de två äldsta ungdomarna. Sen hade jag lite “hemma-spa” för mig själv. Kände mig ganska stark (!).

Men nu svajjar det till igen. Är inte det minsta sugen på att åka ut till svärföräldrarna (med bil), vet att min hustru säkerligen kommer tycka att vi kan sova över (not for me, thank you). Visst, jag kan absolut vara nykter och chaufför, det är inga problem. Men jag vet inte om jag har lust att umgås med svärföräldrarna i detta nu. Sitta på helspänn och undra om det kommer bli något samtal om “situationen”, eller inte för den delen. Riskera att det blir ytterligare spänningar i allt detta…

Men historien återupprepar sig. Helg 1 spenderas på fritidsintresse, helg 2 så är det kompisumgänge, helg 3 så är det fritidsintresse, helg 4 så är det föräldraumgänge - sätt det på repeat i 3-4 månader.

Nåväl, ska försöka vara stark. Ska resonera lite med mig själv i bilen. Vet givetvis att det inte är speciellt “utvecklande” om vi sticker åt varsitt håll senare i e m/kväll… kanske får jag bara “gilla läget”…

[Rulle]

Ok.

Fram med hornen.

Ställ dig framför badrumsspegeln.

Se dig själv i ögonen och fråga dig själv högt:
“Vill jag träffa henne?”
Svara spontant och högt efter magkänslan.
Är svaret nej så tacka nej.

Är svaret ja så fråga om du vill träffa hennes föräldrar.Är svaret nej så gå på det.

[pappa73]

Fy fan, vad har jag satt mig i för jävla sits egentligen… din dumme faan…

@Rulle. Tack. Jodå, badrumsspegeln brukar jag prata med… titt som tätt… Ibland så gillar man bilden, ibland inte…

Resonerade med mig själv i bilen hem i fredags. Kom fram till att det ändå kändes ok att åka till svärföräldrarna. Jag har inget emot de, tvärtom de är trevliga.

Kom hem och min hustru är hemma, äldsta ungdomen likaså och ett par kompisar som redan anlänt till ”festen”. Frågar min hustru ganska direkt om vi skall åka ut till svärföräldrarna? Hustrun svarar att nej, det behöver vi inte, du ville ju inte det, dessutom så har jag piggat på mig lite. Vi kan väl åka in till stan lite senare och käka middag (jahapp, my toughts exactly). Nåväl. Se ljusglimtarna var det ja…

Vi fräschar till oss lite, äldsta är lite angelägen om att vi inte ska ”missa bussen”. Lite gulligt (18+ och 6st folköl på kylning). Kommer i väg vid 20-tiden.

Har en trevlig kväll, äter en god middag, dricker ett mindre gott rödvin. Hamnar vidare på lite live-musik, tar en öl, och vi har det riktigt, riktigt trevligt. Pratar, skrattar, tittar på varandra.

Kommer hem strax efter 01. Ett par festdeltagare är kvar, pratar lite med ungdomarna, frågar hur kvällen varit. Börjar göra mig klar för att sova. Min hustru går in till vår dotter (bakom stängd dörr), kommer ut. Går tillbaka. Jag är i sovrummet. Helt plötsligt så hör jag hur dottern börjar skrika på min hustru. Säger otrevliga saker. Känner hur klumpen växer i min mage…

Hustrun kommer till vårt sovrum, jag undrar lite vad hände? Ingen aning säger hustrun, vet inte vad det var jag sa som ”provocerade” (mitt ord).

Lördag. Vackert väder. Spenderar mesta tiden på altanen i solen. Framåt e m så sticker hustrun och dotter i väg till sitt fritidsintresse, under tystnad.

Efter ett par timmar i solen så börjar jag pyssla lite med kvällsmaten. Hustrun kommer hem, vi pratar lite. Dottern har inte sagt ett ord. Helt tyst. Delar av familjen äter middag.

Söndag. Känner mig lite seg, kanske lite orolig, blir en f m i morgonrocken. Hustrun har ”arbetspass” med fritidsintresset på e m. Tar lite mer tid i anspråk. Vackert väder. Själv så åker jag i väg med den tredje ungdomen och fixar lite praktiska saker inför skolstarten. Kommer hem och börjar pyssla lite med middagen.

Hustrun och dottern kommer hem vid 1930. Vi fortsätter med middagen. Äter. Hustrun och jag blir kvar vid middagsbordet. Dottern har brutit ihop under e m. Samma kommentarer som för 3,5 månader sedan. Vi är tillbaka på ruta 1 igen. Blir ett lite jobbigt samtal med hustrun, ser att hon är tagen och tja, vet inte vad. ”Det vore bra om du flyttar ut, kanske några dagar per vecka”… Tar en kvällspromenad, lyssnar på musik, gråter…

Så var det måndag igen… blir en skräpdag i allt väsentligt. Lyckas inte hålla fokus känns det som. Googlar hyresrätter. Kommer hem, tar ett snabbt träningspass, lagar mat. Hustrun och dottern kommer hem sent.

Tisdag så försöker jag samla ihop mig mer. Vet att hustrun har enskilt samtal på e m. Åker hem efter jobbet, ett snabbt träningspass. Lagar mat åt hela familjen. Hustrun och dottern kommer hem sent, igen. Känner mig trött och går och lägger mig tidigt. Blir inte så mycket prat, vare sig om det ena än det andra.

Onsdag. Idag så hade jag samtal med min ”terapeut”. Blev jobbigt, beskrev helgen som varit, mina känslor, känslor gentemot min dotter, relationen till min hustru, hela ruta 1 scenariot. Bryter ihop fullständigt. Tårarna bara sprutar. Samlar ihop mig och det blir ett bra samtal, tycker även min ”terapeut”. Ny tid nästa vecka.

Ser att min hustru har ringt under samtalet. Ringer tillbaka när jag sitter i bilen, undrar om jag har tid att prata (inte direkt normala ord från min hustru). Tydligen så har det framgått i min hustrus samtal att det vore bra om ”jag flyttar ut”… och att det vore bra ”om jag har en plan för det”…

Ser verkligen inte fram emot mitt samtal imorgon.

Idag så har jag svarat på ett par bostadsannonser…

[Restenavlivet]

Varför tycker hon att det vore bra att du flyttar ut?

Vad är det egentligen som händer med dottern?

[nuggen]

@pappa73

Jag får inte in i min skalle vad du söker för hjälp via dina inlägg.

Sen har du inte skrivit varför dottern å du bangade ur

Sen tycker jag mig läsa mellan raderna att du tror att Hustrun har en affär på gång

Du skriver mycket men ändå inte mycke kött på benen.

[Lova]

Det kan hända att jag är fel ute, men jag tycker mig känna igen en del från mitt eget havererade äktenskap. Dina inlägg ger en så sorglig bild av två personer som rör sig i ett helt tyst landskap. Ni verkar så otroligt ensamma, båda två.

Det framstår som om du kompromissat bort en hel del som är viktigt för dig. Ni flyttade till en stad du inte ville flytta till, mycket familjetid läggs på ett intresse som du inte är delaktig i och ert umgänge t ex med svärföräldrarna baseras på din frus initiativ och intresse. Det är mycket möjligt att hon går omkring och känner att allt ansvar för att styra upp ert liv, all vardagslogistik, lagts på henne. Hon kan känna att om det överhuvudtaget ska hända någonting så måste hon ta initiativet? Om hon har slutat att förvänta sig saker av dig, så kan hon också ha förlorat en del av sin respekt och nyfikenhet inför dig.

Du gillar inte konflikter, och de kan ju vara bra att undvika. Men priset kan bli alltför högt ibland; du verkar ha kompromissat mycket genom åren. Det behöver inte leda till harmoni och samförstånd, som du velat, utan istället till att man förlorar sig själv. Den som fått som man velat, här din fru, kan också ha förlorat sig själv. Hon har vunnit många falska segrar för i tystnaden och känslorna mellan er så ligger allt det där bortkompromissade kvar och skaver. Hon kanske inte ser det; du har följt med i hennes ordnande utan att protestera särskilt, men hon känner säkert på sig att du är olycklig och missnöjd med henne och ert liv tillsammans. Sånt märks, även om man inte säger det. Det kanske rentav är av omtanke om dig som hon menar att du skulle bli lyckligare av att planera för ett eget boende?

Som du är inne på så tycks ni ha helt olika sätt att kommunicera, även om du beskriver att det förändrats för dig på senare år. Men det kanske inte gäller henne? Ni har levt tillsammans länge och era spår har haft många år på sig att sätta sig. Hon kanske inte har förändrats i motsvarande mån och kan kanske inte ta till sig dina ansatser? Det är ju väldigt bra att ni har enskilda att samtala med, men varför tar ni inte också hjälp för att tala tillsammans och förstå varandra bättre?

Det som hände mellan dig och dottern, du verkar ha tappat alla koncept på något vis? Kan det ha varit en massa undertryckta känslor som du inte längre kunde härbärgera? Sånt kan ju bubbla över och komma ut på helt ologiska och orimliga vis. Hoppas verkligen att ni kan nå varandra igen. Hur det än går mellan dig och din fru, så kommer hon alltid att behöva sin pappa.

[pappa73]

@nuggen, @Restenavlivet

Möjligen bryter jag mot etiketten på detta forum, vet ej, gör jag det så ber jag om ursäkt. Jag är inte skild, ligger inte i en pågående skilsmässa, men tankar på skilsmässa finns där, och har funnits. Möjligen behöver jag bara sätta mina tankar och funderingar på pränt. Sedan om någon vill hjälpa, dela med sig, kommentera, det styr inte jag över.

Att läsa mellan raderna är en ”konst-form”, men nej, jag misstänker inte att min hustru har en affär på gång. Hade jag haft sådana misstankar så hade det varit väldigt lätt för mig att skriva det, i text.

Det är ett anonymt forum, det är min historia, det blir givetvis en partsinlaga. Jag väljer hur pass detaljerad jag vill vara. Inte för att jag är rädd att min hustru skall se detta, eller att någon skall känna igen det som skrivs (från min sida), för det jag beskriver är det vi just nu går igenom. Ärligt och sakligt. Jag är inte heller ute efter att svartmåla min hustru. Hon är en fantastisk människa på många sätt.

Ja, jag och min dotter ”bangade ur”. Jag klev in ett tjafs, en konflikt, som inte gällde mig. Jag tappade besinningen, grep tag i min dotter (fysiskt), hon gjorde motstånd, hon är fysiskt stark, har en ganska tuff attityd (vilket i grund är en positiv egenskap som ung tjej i dagens samhälle). I egenskap av man och fysiskt starkare så utnyttjade jag mitt övertag och förflyttade min dotter mot hennes vilja från ett rum till ett annat, under skrik, under motstånd. Vilket jag ångrar bittert på så många sätt. Det har lätt till att vi varit i kontakt med barn-och ungdomshälsan, vi har blivit slussade vidare till socialtjänsten, och där befinner vi oss nu. Samtidigt så går jag (parallellt) i en egen terapi. Det har även lett till slitningar i min och min hustrus relation, och vår ”historik” och våra ”svackor”. Det pågår ingen öppen konflikt, det är inte en massa skrik och bråk 24/7, det är lugnt och tyst hemma, men ett bedrägligt lugn. Men min dotter har valt att isolera sig på sitt rum (när hon är hemma, och jag är hemma). Jag stannar där.

Min hustru hade enskilt samtal hos socialtjänsten tidigare i veckan. Där framkom det tydligen att det vore önskvärt att jag flyttade ut en tid, eller inte bodde hemma varje dag.

Jag har enskilt samtal hos socialtjänsten senare idag…

[Lily]

Är det på grund av det som hände mellan dig och din dotter som din fru vill att du flyttar ut?
Eller varför vill hon det och tycker det är bäst?

[nuggen]

Jag tänker som Lilly, varför ska du flytta ut ?

Är du ett hot mot familjen, att även soc säger nått sånt är ju konstigt.

[Restenavlivet]

@pappa73

Möjligen bryter jag mot etiketten på detta forum, vet ej, gör jag det så ber jag om ursäkt. Jag är inte skild, ligger inte i en pågående skilsmässa, men tankar på skilsmässa finns där, och har funnits. Möjligen behöver jag bara sätta mina tankar och funderingar på pränt. Sedan om någon vill hjälpa, dela med sig, kommentera, det styr inte jag över.

Du bryter inte mot någon etikett, det är ok att vara på detta forum av många skäl. Att man har problem i sin relation på något sätt brukar ju vara det vanliga. Sedan är vi kanske ovanligt både öppna och frågvisa här på ett sätt som kanske inte är brukligt i verkliga världen. Var och en bestämmer själv hur mycket man vill berätta, det är din fulla rätt.

Alla har vi också olika ingångar att vara här och har olika erfarenheter. För min egen del var skilsmässan för 6 år sedan men jag har av olika skäl blivit kvar här och hoppas att jag kanske kan komma med tankar och stöd för andra, samtidigt som det ökar min egen förståelse. Jag har bl.a. sett en vårdnadstvist på nära håll (ej min egen) där jag sett hur framför allt mamman väljer att underbygga konflikten mellan ett barn gentemot den pappan. Jag tror det är därför jag reagerar på konflikten mellan dig och din dotter. Naturligtvis gör jag en massa antaganden och gissningar där jag inte har information.
Du behöver inte svara på följande frågor, de kanske är mer för dig själv.
Har du försökt att prata med din dotter? Säga genom dörren att du älskar henne och djupt ångrar det som skedde, önskar att det vore ogjort? Har du fått höra att hon skulle vara rädd för dig?

Den vårdnadstvist som jag har sett innehöll ett barn med Asbergers som mamman använde en vardaglig konflikt för att pappan så att barnet inte trodde att hon var älskad där, vilket hon har uttryckt åt flera håll. Samtidigt väljer den mamman att helt isolera dottern, så konflikten är svårlöst. Jag vill verkligen trycka på att det är av största vikt att inte hamna i samma situation. Att göra precis allt du kan för att nå fram och överbrygga.

Hoppas mötet går/gått bra

[pappa73]

Adresserar inte detta inlägg till någon specifik av Er ovan, men jag har läst era inlägg och ska se om jag kan få med era kommentarer, frågeställningar, frågor i min text nedan… Ber redan nu om ursäkt, detta blir långt…

Flytta ut eller inte? På vems initiativ? Tillbaka på ruta 1… Återblick…

Den frågeställningen kom upp ganska fort efter händelsen med min dotter. Inte som en fråga, inte som ett krav (från min hustru). Tätt efter händelsen så levererade min dotter ett antal kommentarer, som vidarebefordrades till mig av min hustru. Ett axplock…

”jag kommer aldrig prata med pappa mer”

”jag vill inte bo under samma tak som han”

”han ska flytta ut, gör inte han det så flyttar jag hemifrån”

”ni borde skilja er”

”du (mamma) borde ha skiljt dig för länge sedan…”

Att få höra det från sin dotter, oaktat mig eller min hustru, som förälder, är givetvis oerhört tufft. För mig personligen så rasade jag samman. Jag började googla lägenheter i vår hemstad. Det var ca 3månader sedan. Men det blev aldrig en frågeställning mellan mig och min hustru. Mer än att jag förklarade att ”det här har jag gjort, jag har letat efter ett boende…”. Beskrev även det när vi var i samtal hos barn- och ungdomshälsan, som min reaktion på ovan kommentarer. Där så var väl tongångarna lite annorlunda – att våga vara förälder, att sakligt förklara för sitt barn att ”så kommer det inte bli”.

Men barn- och ungdomshälsan slussade oss vidare, ville ”rådfråga” socialtjänsten lite, för att se vilken hjälp som bäst skulle passa. Både jag och min hustru ställer oss öppna till det, vi vill ha hjälp. Men jag känner samtidigt att stämningen ändras lite i rummet (vilket min hustru även medger efter samtalet). Jag får förklara för min hustru att det finns något som kallas ”orosanmälan”, det gör jag under pågående samtal, min hustru ser tämligen ovetandes ut…

Sommaren har gått, som jag beskrev ovan så finns det ingen öppen konflikt per se. Men min ”analys” (som jag delgett i alla de tredjepartsamtal vi haft under sommaren) visar sig stämma. Vi har levt under ett bedrägligt lugn därhemma.

Så inträffade då händelsen förra helgen – när min dotter skriker på sin mamma – och vi båda står lite som frågetecken.

I söndagskväll så kommer då frågeställningen upp på bordet – från min hustru. Önskemål om att jag borde bo någon annanstans, i varje fall några dagar i veckan… För att ge vår dotter mer utrymme…

I början av veckan så har jag därmed tagit tag i det. På eget bevåg.

I tisdags så hade hustrun sitt enskilda samtal hos socialtjänsten. Min hustru har inte delgett så mycket kring vad de pratade om. Hustrun och dottern har kommit hem sent varje kväll denna vecka, och vi går om varandra som vi brukar under veckodagarna.

I onsdags så hade jag mitt terapisamtal. Det samtalet ”överskuggades” lite av denna frågeställning. Jag bröt ihop fullständigt, sitter gråtandes framför en människa som jag enbart pratat med två gånger tidigare. En timme per telefon, och ett fysiskt möte i slutet av juli. Min terapeut förstår att det är känslomässigt jobbigt, förklarar att det är helt ok att gråta och släppa fram sina känslor. Tycker att det är bra att jag vågar vara öppen och ärlig. Ser en styrka i att jag både kan vara logisk, rationell och känslomässig.

Direkt efter samtalet så ringer min hustru. Säger då att jag ”måste ha en plan, för mitt boende”, inför mitt möte med socialtjänsten.

Förklarar för min hustru att jag redan har börjat leta efter lägenhet, att jag redan svarat på ett par annonser. Min hustru tycker att jag ”gått bakom ryggen”, tycker att detta är något vi ska göra tillsammans. Jag blir smått stum…

Igår e m så var det dags för mitt enskilda samtal hos socialtjänsten. Kände mig givetvis lite spänd, men samtidigt förberedd, och kunna föregripa iaf denna frågeställning.

Jag trodde att jag, vi, befann oss på botten i allt detta, men tydligen inte. Socialsekreteraren redogör lite vad som framkommit i deras enskilda samtal med vår dotter, förra veckan. Att få höra från en tredjepart vad ens dotter har sagt, hur hon mår, hur hon beskriver sin pappa – givet den här situationen – är inget jag skulle önska någon. Min dotter känner sig otrygg i min närhet. Upplever mig som skrämmande…

Försöker stålsätta mig så långt det går under samtalets gång. Finns inga ”felaktigheter” i det som framförs, jag förklarar återigen att skulden är min, att jag förstår, att jag har misslyckats i mitt föräldraskap och som vuxen. Samtalet glider in på ”boende”, jag förklarar snabbt att jag kommer att flytta ut, att jag redan har börjat leta efter ett boende. ”Soc” är väldigt tydliga med att de inte fattar detta beslut, utan skjuter den ”bollen” tillbaka till mig och min hustru. Det är vårt beslut, som föräldrar, att ta ansvar och därmed fatta ”rätt” beslut, och trygga vår dotter. Förstår tämligen direkt att ordalydelsen egentligen är att ”om inte” jag och min hustru fattar detta beslut så kommer ”soc” att göra det åt oss…

Förklarar att det är jobbigt känslomässigt. Främst för att vi inte är 3st individer i vår familj, det finns två personer till som utgör vår familj. Två personer som jag också har ett ansvar för, som vuxen och som förälder.

”Soc” förklarar även att de önskar samtal med vår dotters äldre syskon (den minderåriga). Enligt gängse praxis. Motsätter mig inte till detta, givetvis.

Sen kommer det, mer som information. Om utredningen så visar, kan det bli så att jag kan bli föremål för en polisanmälan. Men det beslutet ligger hos den utredandes chef. Säger att jag förstår…

Samtalet rundas av. Staplar (mentalt) ut och bort mot min bil. Åker planlöst runt ett tag.

Åker hem, hustruns bil är hemma. Går in, dottern är i vardagsrummet och jag ”smyger” förbi för att se om det är några (andra) hemma. Dottern går direkt in på sitt rum, stänger dörren. Inga andra hemma. Vänder i dörren och åker i väg. Igen.

Efter någon timme så ringer min hustru, undrar var jag är. Spelar det någon roll säger jag. Hustrun tycker att jag ska komma hem, så vi kan prata, umgås (innan de skall åka iväg). Säger att det inte är någon bra idé just nu, speciellt när vår dotter är hemma.

Hustrun undrar om samtalet var bra – säger att det kanske inte är rätt adverb att beskriva samtalet…

Samtalet styrs in på ”boendefrågan” – säger återigen att jag har svarat på ett par annonser men inte fått några svar i retur, än. Min hustru ställer sig tveksamt till möjligheterna att hitta en hyresrätt, tycker i stället att vi ska köpa en lägenhet, ”se det som ett projekt att fixa till”, som en ”investering”.

Känner mig nästan smått provocerad. Jag har nyss fått höra av socialtjänsten att jag kan bli polisanmäld, under tiden sitter min hustru och letar bostadsrätter och tycker att vi ska se det som en ”investering”.

Avböjer att fortsätta samtalet, har heller ingen lust att åka hem. Blir ytterligare ett par timmar i bilen. Hämtar upp den äldsta från en aktivitet, åker hem, käkar lite. Hen ska i väg på ett superhäftigt äventyr med skolan och jag engagerar mig i att hjälpa till med att få lite struktur i all packning. Önskar att man kunde få följa med.

Hustrun och dottern kommer hem sent. Mellansyskonet kommer också hem sent. Jag och hustrun har ett kortare samtal med hen och förklarar situationen med socialtjänsten, att de önskar träffa hen, att hen får svara på det hen känner för, och givetvis få svara så som hen känner.

Klockan är nu mycket, strax efter midnatt. Är bara jag och hustrun kvar i köket. Blir lite ytterligare prat om lägenheter, hustrun tycker att vi ska gå på lite visningar nästa vecka. Förklarar för min hustru att min ”kravlista” är tämligen kort, kan ta vad sjutton som helst (känns det i detta nu).

Hustrun förklarar att hon tyckte att samtalet hos ”soc” var jobbigt, hon frågar lite om mitt samtal. Då bryter jag ihop, igen. Tårarna sprutar. Min hustru försöker trösta, men jag måste få berätta. Mellan tårar och hulkande säger jag till min hustru att ”jag kan bli polisanmäld!”. Min hustru säger repetitivt att ”det kommer inte hända”, får nästan tysta min hustru och säga att ”det bestämmer inte vi” – det är upp till utredningen och ”soc”. Får också känslan av att denna ”information” har inte delgivits min hustru under hennes samtal…

Förklarar för min hustru att jag känner att ”orosnivån” hos ”soc” har helt klart skruvats upp en, eller flera nivåer.

Ytterligare samtal är inbokade nästa vecka. Tid för återhämtning och reflektion är just nu minimal känner jag.

Konkreta svar

Ja, min dotter känner sig otrygg, i min närvaro.

Nej, ”soc” har inte beslutat att jag måste flytta ut ur mitt hus. Men ”pistolen är laddad och riktad mot min tinning”…

Ja, min hustru tycker att det vore bra att jag flyttade ut, ett par dagar i veckan iaf. Enligt lag så måste hon och jag skydda vår dotter. Inte hennes ord, inte mina ord. ”Soc” ord, och det finns lagutrymmen som hanterar detta. Det är jag fullt medveten om, så även innan mitt samtal hos ”soc”.

Jag är överens med min hustru att jag måste flytta till ett annat boende. Vi är möjligen inte överens kring vilken typ av boende. Det finns ingen uttalad tidsbegränsning på denna ”set-up”. Min hustru vill inte att jag ”bor borta” varje dag/kväll. Det är jag inte helt övertygad om än; kring vad som är bäst, vad som blir bäst. För alla parter.

De två äldsta ungdomarna är ej medvetna, informerade kring detta ”scenario”, än.

Det kan mycket väl vara så att jag har kompromissat mycket med mig själv. Ibland kanske för mycket. Och någonstans i det så har jag och min hustru tappat bort varandra. Gamla förtret som ligger under ytan och som tyvärr dyker upp och visar sitt fula tryne, från tid till annan. Från båda håll.

Förklarade igår för både ”soc” och för min hustru att det känns som att jag just nu bedöms som varandes antingen svart eller vit – jag/pappa/make är antingen ”glad” eller jag/pappa/make är ”arg”.

Förklarade att jag tycker att det känns lite ”orättvist” eller iaf inte helt rättvisande. Det finns en uppsjö med andra känslor däremellan… Många ”mjuka känslor” som misstas och tolkas som att jag är ”arg”…

[Lily]

Du skriver att konflikten mellan dig och din dotter handlar om att du under en episod (konflikt) förflyttade henne mot hennes vilja från ett rum till ett annat, under skrik, under motstånd.

Det känns som att denna händelse fått enorma proportioner för er.
Din dotter vill att ni skiljer er, att du flyttar och vill inte ha någon kontakt med dig efter detta …och både din fru och soc verkar se rimligheten i detta? Polisanmälan hägrar? Något skaver i historien.

Skadade du din dotter fysiskt när du förflyttade henne, slog henne, drog henne i håret, fick hon blåmärken, rivmärken? Var du våldsam, hotfull, skrämmande på ett sätt om berättigar hennes starka reaktioner och konsekvenser detta inneburit för er familj? Med soc, polisanmälan, skilsmässa?