Jo, jag förstår skammen, skyldigheten, stoltheten, förlamningen etc. Men det handlar ju om ditt liv, barnens liv. Välj ut några vettiga som bollplank. Säg att du inte är klar över hur du resonerar men du behöver hjälp att trassla genom att bli lyssnad på. Att separera är ingen garanti för att ni hittar tillbaka. Och allt blir inte per automatik bra då heller. Du ställer dig inför helt nya problem och utmaningar som garanterat också tär på psyket. Prata med många. Ge digsjälv tid.
3 gillningar
Ok. Och han tycker det är klyschigt att prata med erfaren familjeterapeut men ifrågasätter inte det komplexa i att söka råd från känslomässigt berörd mamma?
Hamna nu inte i ett läge med henne som baksätesförare i er relation.
7 gillningar
Vill dock påpeka att svärmor ”står väldigt mycket på min sida”. Försöker ”tala honom till rätta” och förklarar vad en separation skulle innebära, om han väljer att fortsätta vad som kommer krävas mm.
Jag har dock inte pratat med henne, än. Orkar inte och tänker att jag förmodligen ändå bara kommer spy galla…
1 gillning
Så bra svar.
Håller med dig.
Han har inte bytt jobb ännu. Han driver eget och beslutat att lägga ner sitt företag då det varit väldigt tufft och slitsamt i många år. Han har dock lyckats landa ett nytt arbete han börjar på om nån månad.
Han har inte fått upp ögonen för någon annan däremot anser han att många som borde separera bara snurrar in sig i ännu mer jobb, renoveringar och barn för att sticka huvudet i sanden. Så vill han inte vara. Inte jag heller men jag har istället ett tankesätt som accepterar att ett förhållande har svackor, kanske inte heller superkul i covidtider. Men man kommer ir det. Och jag tycker inte heller att mörker och höst/vinter är plågsamt som han tycker. Han får alltid en negativ inställning till typ allt under den perioden. Jag försöker lyfta och lätta upp… men för vem?
En till lgh blir det inget med. Det accepterar jag inte. Då får han sälja huset och ta ansvar för sitt liv på egen hand. Jag kommer gå under, vill inte vara utan barnen heller… Det återstår att se.
Han säger oxå att han vet att gräset inte är grönare på andra sidan. Så jag önskar att han kommer fram till att vi faktiskt har det jävligt bra, bra mycket bättre än många andra runt oss. Och om vi väljer ”oss” och anstränger oss för varandra så kommer vi hitta tillbaka och kunna få ett fint liv.
5 gillningar
Nja 
är nog väldigt få stabila män i en normal fungerande relation som gör det din man gör - för att vara själva. Oavsett om det är för att fundera en tid eller rent av att separera. Anledningen? För har man väl öppnat munnen och vädrat sådana tankar, utan att avsluta med ordet parterapi - då har man en vääääldigt lång väg att vandra för att komma tillbaka till ruta ett 
. Skulle nog baserat på erfarenhet vara beredd att satsa min splitter nya bil, på att det han funderar på, är om en annan existerande kvinna är värd att satsa fullt ut på eller inte 
Släng ut han, så får han fundera i lugn och ro. Men han ska betala för sig hemmavid under tiden 
.
Tänket när de gör som din man (finns otaliga exempel här) är att de ”skyddar” och är snälla när de liksom driver igenom förändringen som en separation och ibland otrohet innebär långsamt och i etapper. Så att den andra ska hinna vänja sig med tanken. I själva verket får det ju motsats effekt.
9 gillningar
Usch. Ingen rolig läsning alls… Men jag hör vad du säger!
Skulle dock bli sjukt förvånad om det fanns någon annan för det finns lixom inte utrymme tidsmässigt för det… Det skulle i så fall vara om han har kontakt med någon på nätet via Messenger men när i helvete skulle han hunnit med att skapa den kontakten.
Klart att första tanken är att det finns någon annan och kanske är det jag som står med skägget i brevlådan sen. Men jag sticker ut hakan, i alla fall just nu, och säger att det inte finns inte någon annan med i bilden.
Men vem vet. Kommer ta hus i helvete i så fall.
2 gillningar
Ledsen men det är det ingen som tror om sin bästa vän och livskamrat. Förstod det som om han hade eget företag, tränade och prioriterade egen tid och intressen. Finns alltid tid om viljan finns. Men framtiden lär visa, för sånt kommer alltid ut - och då är det han som står med skägget i brevlådan. Fokusera på att skydda dig själv nu.
Edit: En bra indikation är hur han hanterar krisen ni är i. Han borde vara totalt förstörd nu av att han riskerar att bryta upp familjen och göra dig illa (han borde må sämre än dig). Alternativet är att han tankar styrka, glädje och framtidshopp någon annanstans - eller rättare av någon annan. Just detta kan nog väldigt många här intyga. En annan indikation är en sorts likgiltighet och att fokus är någon annanstans än hos familjen. Vissa kallar det iskyla och känslolöshet i en situation som borde ge en helt annan reaktion.
4 gillningar
Mitt X raggade upp/raggades upp via Instagram! Han levde också ett upptaget liv (trodde jag) men chatta på Insta hann han iallafall med, i princip dygnet runt. Det visade sig även att en del av hans arbetsresor och möten inte var arbete, utan han träffade henne istället. Jag misstänkte ingen-fan-ting! Fortfarande två år efteråt kan jag inte fatta hur jag inte märkte något, men jag klandrar inte mig själv för det. Jag litade ju på min man, han ljög. Om allt!
Håll koll på hans mobil, är mitt tips. Det är den som är sambandscentralen.
2 gillningar
Så kan fallet absolut vara.
Han är hemma mer sen han släppte bomben. Vi träffar vänner tillsammans varje helg. På gymet tränar alla fotbollskillar, så även vår son. Egentiden det senaste består av löprundor i vårt bostadsområde. Så klart kan någon finnas när han reser men han vill sällan ut och resa men måste, hör ofta av sig flera gånger både till mig och barnen och i sociala medier går att se vad han delvis gör på sina resor…
Min teori.
Coronan tog knäcken på många, att fylla 40 mitt i allt och inte kunna fira. Jag bytte jobb. Han slet med sitt företag, pressad till 1000 av delägare i bolaget, hot om konkurs och han kände sig maktlös. Fotbollen har varit räddningen men även där har det varit mycket inställda matcher, bråk och osämja. Han tappade för ett tag även glädjen till det och funderade på att sluta. När han väl fick ett nytt jobb kom pressen att behöva välja vilket jobb han skulle ta, satsa på sitt egna eller gå. Det var en jobbig period för oss alla. Jag har ju känt att han haft en kris som kommit krypande, han har inte känt dig tillräcklig på jobbet, inte på fotbollen och då satte tankarna igång…
Eller jag vet inte… Mår illa av bara tanken och har absolut med det i beräkningarna MEN vill inte måla faan på väggen. Han har typ sagt till mig att sitta lugnt i båten, ge honom tid och kanske hittar vi tillbaka eller så gör vi det inte. Problemet är ju att jag inte är vilse, behöver inte leta…
5 gillningar
På arbetstid. Den har du inte koll på.
Be att få kolla i mobilen, är han ren så har han inget att dölja…
Jag var naiv och trodde exet talade sanning när hon tittade mig i ögonen och försäkrade att det inte finns någon annan. “Vi tar ut skilsmässa och flyttar isär så får vi se om det kan bli vi igen…”.
Hon hade nog tänkt att det nya livet med sin nya kärlek var bara nån månad bort. Nu drygt 2 år senare så är karln fortfarande gift men de håller på i skymundan, så vi får se vem oss som mår bäst om ett år eller så… För jag är på väg mot bra mående!
3 gillningar
Tyvärr även det omöjligt…
Jag vet att om man vill vara/är otrogen så löser man det på alla möjliga tänkbara sätt.
Jag vet oxå att de som bedragit eller själva blivit bedragna ser andra tecken och tolkar det direkt som otrohet.
Min, kanske naiva, känsla är dock att så är inte fallet med min man överhuvudtaget. Det återstår att se. Till sin mamma har han bara sagt att det inte alls handlar om någon annan, utan endast om han själv, men jag vet han kan ljuga. Enligt honom så vill han ha sin egen tid och inte behöva ha måsten eller tänka på någon annan. Det han inte fattar att utan mig skulle han ha betydligt mindre tid för sig själv.
Kanske hänger han kvar för att det är bekvämt. Kanske för att han inte är redo att lämna. Kanske för att han vill sätta sig in i nya jobbet först. Kanske tror han ändå att mycket press och annat kommer släppa och att relationen kommer lösa sig när han är ”ur” sitt bolag. Kanske har han bara en svacka. Kanske är det någon annan. Kanske är han homosexuell. Kanske är han bara trött på dela säng med mig. Kanske är han feg…
Listan kan göras lång. Men jag vill och kan inte spekulera i alla kansken. Sitter lugnt i båten gör jag verkligen inte, jag trampar vatten utav bara helvete, hur länge jag orkar vet jag inte. Antingen så punkterar han flytvästen eller slänger ut bojen. Tiden får utvisa men jag bara måste få ventilera mina tankar och känslor någonstans och det här forumet tycks ha hjälpt många så varför inte.
Jag hoppas få återkomma om nåt år och säga att alla hade fel, att vår relation är fantastisk och att krisen blåst över. Eller att jag är installerad i eget boende, skilsmässan klar och att jag känner mig starkare än någonsin. Mitt val är enkelt men tyvärr inte bara mitt…
4 gillningar
Fast det här stämmer inte enbart på just otrohet.
Det stämmer på väldigt många som vill lämna och inte ge partnern tro på att det kan bli de igen, dvs inte skapa falska förhoppningar.
Det kan också vara för att orka ta sig igenom det beslut som den kommit fram till så ett säkert tecken på otrohet är det inte.
1 gillning
Lite glad att få medhåll (av en man) för jag känner mig nästan sexistisk när jag skriver något sådant för det gör jag ibland, men det är vad jag ser runt omkring mig, sedan finns det alltid undantag. Din man verkar ju annars ha det ganska bekvämt med dig.
Sant. De flesta tror exakt det du gör om din man, han är inte typen, han skulle aldrig. Vi delar synen på att vänstra osv osv.
Ja det kan ju vara så men vad hade du gjort efter ett tufft år/ett par tuffa år, hade du vänt dig till din partner och sagt, jag behöver dig, mer än någonsin. Det har varit så tungt. Osv osv.
Eller tänker du, eftersom allt är så himla jobbigt nu så behöver jag även ställa allt på ända med min partner, barnen och familjen. Då allting gungar kan jag lika väl ”kapa en tross” till… för jag vet inte vad jag vill…… känns det logiskt?
Jag kanske kan förstå att man kan tänka lite fel och vill checka ut men sedan skulle nog den praktiska konsekvensen som Johan beskriver här ta över och i alla fall få mig att vakna och fundera ” vad håller jag på med”, vad är det jag riskerar…. Vi har det ju faktiskt bra, hur kunde jag tvivla osv osv.
Det finns faktiskt inga ursäkter att ta till, utan istället borde han säga, fasen vad livet blivit trist, nu gör VI något åt det. Aktivt söka sig tillbaka och söka stöd i er för att komma igenom.
Klart att du/ni kommer ur krisen men detta är ju ingen vanlig liten svacka och då krävs det något extra, även från hans sida. 
1 gillning
Fokusera på dig själv. Börja karva åt dig egentid. Inplanerad. Regelbunden. Träning. Fika/promenad med vän varje lördagmorgon. Bokcirkel. Du behöver plats för att ladda batterier under tiden han ber dig vänta. Du gör ditt jobb och han sitt. Sedan är parterapi något han absolut borde kunna ställa upp på, ett överenskommet antal gånger. Han vill att du ska vänta. Då behöver han erbjuda dig något under denna väntan för att du ska orka stå stark.
5 gillningar
Känner igen allt du skriver, min fru vela helt plötsligt lämna mej, jag mår precis som du beskriver det, hur ska det gå för barnen? Ska jag inte träffa dom dagligen längre? Man går sönder och sova är inte på kartan för mej, bara ligger å mår skit
3 gillningar
Ena stunden känner jag att det bästa är om han bara säger att det är över och vi separerar för att leva i limbo bryter ner en. Magen är i uppror. Sömnen uteblir. Matlusten är borta. Tankarna maler och maler.
Å andra stunden tänker jag att, det kommer lösa sig, han kommer landa i att vi har det bra och han bara fick panik och funderade i helt fel banor.
Han säger ju till mig att sitta lugnt i båten. Han tar inga beslut nu utan funderar i lugn och ro. Jo tack, för mig är det då fasiken ingen lugn och ro.
Någonstans känner jag att jag ska ge det till efter sommaren om han inte tar nåt beslut innan. Det känns ju oxå lite jobbigt, vågar man planera nån semester? Ens ta upp frågan! Vi brukar vara utomlands hela vår semester och barnen har ju nu börjat fråga vilket datum vi åker och kommer vi vara borta 3 eller 4 veckor, kan jag ta med en kompis nån vecka? Jag vet ju inte vad jag ska svara… känner sådan sorg. Det här
Är inte vad jag vill. Och trodde heller aldrig vi skulle komma hit. Så mycket som rasar.
Sen känner jag att han har ju säkert tänkt och känt såhär ett tag, och jag kanske behöver lika lång tid även jag på att få landa i känslorna. Försöker vara glad och positiv, trevlig och som vanligt men ibland blixtrar jag till med nån sur kommentar eller spydighet….
3 gillningar
Helgen är över och vi har betat av en veckas covid.
I går kom nya saker upp på tapeten.
Han säljer sitt företag och får en slant för det. Han säger då att det är hans pengar medan jag säger att det är våra. Summan är något mindre än det lånet han tog när han startade bolaget som vi gemensamt betalat på under några år. Lånet är avbetalt. Han ville skriva papper på det nu men jag sa att jag inte går med på det. Han tyckte även att det var ersättning för det året han jobbade och jag var arbetslös. Jag påpekade fint att han då får betala för de åren jag var föräldraledig, fick mindre i pension mm. Diskussionen dog.
Senare samma dag skulle det pratas igen och jag blev såklart ledsen. Han tycker att nu när vi pratar om detta några gånger så ska jag inte blinkersen varje gång utan acceptera hur det är typ. Jag förklarade att jag blir ledsen för att jag blir sårad. Orolig och känner mig sviken och utnyttjad. Jo, det var klart att jag fick vara ledsen bara jag vet varför jag är ledsen. Sa då att om han inte fattar varför jag blir ledsen tycker jag det är konstigt.
Han tog även upp ang lägenhet, jag gav avslag direkt och talade om varför. Han menade på att vi får hjälpas åt här hemma när han är här. Men nä du, om han tror han ska ha egen lya och sen kunna komma och gå här som han vill så trodde han fel. Då får du sälja huset var mitt svar.
På kvällen sa han sedan att han verkligen älskar mig. Men han har inga ”såna” känslor. Vill inte ha sex. Enligt honom är dessutom relation 90% sex och 10% annan närhet. Han anser att han blivit avvisad så många gånger att han ledsnat. Vi diskuterade fram och tillbaka, kom väl inte fram till nåt.
Jag tog ett visst avstånd under dagen, eftermiddagen och kvällen. Han försökte prata, peta på mig, klappa mig och kom och kramade om mig. Så att vara avisande verkar ju ändå påverka honom något.
Mitt i allt pratar han om vad vi ska göra om i huset, vilka möbler jag tycker vi ska byta. När ska ta med våra vänner på restaurang? Som att allt var som vanligt. Tror kanske även han får lite panik när han funderar på hur ensamt det skulle bli utan varandra.
Jag har smsat med hans mamma. Hon håller med och förstår mig. Jag har inte smutskastat honom det mista.
Mycket prat om sex. Att fortsätta leva ihop men inte ha kärlek i relationen vilket jag påpekar att det är jag inte intresserad av. Jag vill ha en livspartner men även sex. För mig är inte sex bara sex med vem som helst, jag vill känna åtrå, trygghet, jag vill kyssas och tycka om att ta på varandra.
Jag fortsätter ösa vatten….
4 gillningar
Men alltså suck. Klart du ska ha halva bolaget. Och allt annat hälften också då klart. Ge dig inte på den punkten! Finns inget skäl att ha dåligt samvete för det. Skriv inte på något nu för att vara ”snäll” eller slippa bråk. Du behöver säkra din framtida ekonomi.
Och markservice ska delas 50/50.
Skäms inte för att du bryter ihop, är öppet ledsen och irrationell i dina känslor och tankar. Det får han ta eller så får han befinna sig någon annan stans om han tycker det är jobbigt.
2 gillningar