Hur lång tid?

Allmänna diskussioner
1

Hej,
Läser och läser och läser och läser. Får lite hopp. Får ont i magen. Blir ledsen. Får panik. Känner hopp. Fortsätter att läsa…

Ja, så jäkla jobbigt är det nu. Min man vill fundera på vad han vill i livet. Vad han vill i vår relation. Vi är 40 år, två tonåringar. Varit tillsammans i 18 år och gifta 7.

Vi är inte osams, bråkar aldrig. Vi har fungerat/fungerar bra. Men han känner väl att livet gått i stå.

Först blir jag ledsen, älskar honom och vill för allt i världen att vi ska lösa detta. Sen blir jag bitter. Han lever livets goda, behöver inte ta ansvar för en enda liten grej rörande familj och hem. Och när jag tänker på det i min bitterhet så tänker jag ju att ingen skulle säga till mig att kämpa för honom. Sen blir jag ledsen igen. Alla våra planer för framtiden, våra fina barn intet ont anande. Kan man ens tänka på semester? Var ska jag bo? Hur ska jag klara mig? Hur ska han klara att ratta runt våra barn när Haninge gör ett dyft idag. Och så maler den jäkla gnälliga skivan på.

Härom dagen frågade han om jag var sur eftersom jag var ganska tyst. Sa att jag var ledsen och kände mig ensam. Då svarade han att jag hade lovat att ge honom tid. Det ska jag såklart men måste väl ändå få vara ledsen?!

Så frågan är väl egentligen till alla er kloka människor. HUR lång tid är det rimligt att ge någon att fundera på vad man vill? Ska jag bara gå och vänta i evigheter eller kommer det en riktig jäkla käftsmäll nästa vecka?

Hade jag inte haft barnen hade jag hellre dött än att behöva genomlida en oönskad separation.

6 gillningar
2

Så han har inte tagit sitt föräldraansvar, inte tagit ansvar för sitt hem. Vad HAR han tagit ansvar för? Och varför har du tagit på dig allt ansvar?

Men förutom det - är det något jag ångrar idag så är det att jag inte reste mig upp och gick direkt. Nu uttryckte sig mitt ex inte som ditt, mitt ex inledde med “jag vill vara promiskuös”. Detta var i början av 2020. Sen flyttade jag i augusti samma år. Jag ville kämpa för oss, för kärleken, jag plågade mig själv och genomled en av de värsta tiderna i mitt liv. Han velade, han hade egentligen bestämt sig men talade inte klarspråk, han ville inte prata, inte försöka, betedde sig som ett barn, jag fortsatte bli sårad… Osv osv osv.

Jag skulle rest mig upp och gått direkt. Bott hemma hos pappa eller något tills jag fick tag på eget boende.

Din man har bett om tid. Du kommer bara att må sämre och sämre. Flytta ifrån honom så han verkligen har en chans att inse vad det är han velar om. Skydda dig själv. Ju längre han velar desto mer skadad blir du. Vad har han för rätt att skada dig så? Tänk bara på dig själv. Ni behöver sabbatsår på kanske 1-2 år. Kanske hittar ni tillbaka till varandra, kanske inte. Men så länge ni bor kvar i samma hus, lever efter samma mönster kommer inget att ske. Han kommer inte att kunna “bestämma” sig om allt fortsätter som vanligt.

Jag läser ofta här som tröst till den som blivit lämnad/den kämpande “men du kan iallafall vara trygg med att du gjorde allt du kunde”

Men varför ska den som fortfarande älskar, som håller på att bli lämnad - göra allt den kan?

Ofta får den snart lämnade bara slöa svar på sina frågor.

Det är väl den som vill lämna, börjat svaja som ska kämpa? Eller iallafall vara ärlig mot sig själv och sin familj. Jobba med sig själv så att denne kan vara ärlig mot sig själv och andra…

9 gillningar
3

Tid kan vara mycket tid. Det gör fruktansvärt ont att höra att någon är besviken på en. Om han behöver tid att tänka måste han acceptera att det gör dig ledsen. Han kan inte kräva att du ska kvittra och vara glad. Du har samtidigt lita stor rätt att börja vara mån om ditt välbefinnande, din mentala hälsa. Det kanske du kan meddela honom? Typ ok jag ger dig tid genom att gå undan och spendera mer tid med migsjälv och mitt välmående. Fråga om han vill att ni ska planera in gemensamma stunder för planerat kravlöst umgänge: promenad, fika, museibesök och om ni kan dela på initiativtagandet till detta.

Och boka tid till egen terapi hos någon för att prata av dig.

2 gillningar
4

Huvudet på spiken på vissa delar…
Näää, vad har han tagit ansvar för? Det sjuka är att han ofta påpekar hur mycket han gör för andra och ställer upp till höger och vänster. Alla utom mig. Ibland känns det som att jag inte är värdig hans tid. Han behöver nämligen mycket egentid oxå, att få träna och tänka på sig själv som han säger. Då kan även piken komma om att jag kanske oxå borde träna… Tack men jag har inte tid och den ynka tid jag får över på kvällen vill jag koppla av på.

Hur som. Jag är inte arg ÄN. När jag blir det så blir jag elak, det vet jag. Och då kommer jag ge honom den sista knuffen han behöver.

Jag håller helt med om att det är den som blir lämnad eller på väg att bli lämnad är den som vrider och vänder på sig själv, försöker förändra sig mm. Jag känner dock att jag är så ledsen och inte alls den glada sprudlande jag som han kanske har lättare att älska och vilja vara med. Men hur ska jag förmå mig att vara glad?

Sen tänker jag på barnen, även om de är tonåringar, mannen kan inte laga mat, alltså inte alls, möjligen steka lite ägg… Hur har han tänkt då med två hungriga barn?

Men. Jag ska inte kasta skit på honom, än. Jag vill ju att vi ska reparera, hitta tillbaka och faktiskt förstå att man kan hitta tillbaka….

Förstår att du är arg att du inte gick direkt. Där känner jag oxå, att varför ska JAG behöva ta det steget och göra skitjobbet åt honom? Vill han lämna får HAN göra det. Dessutom är jag övertygad om att han har en 40-års kris och en sån kan tydligen hålla i sig 5-7 år och det står jag inte ut med.

Det är alltså så här skärselden känns. Det svider…

4 gillningar
5

Faktiskt funderat på terapi, någon att prata med. Han säger att han älskar mig. Att för det mesta älskar han vårt liv och tycker det är fantastiskt. Han höjer mig till skyarna som en fantastisk mamma och person. Men vad hjälper det? Det var det enda svar jag fick ur mig.

Jag är absolut beredd på att ge honom tid. Han ska byta jobb nu och tror att det kommer göra hans arbetstillvaro mycket bättre och kanske lugnar han ner alla sina tankar på att ”kastar jag bort mitt liv” ”ska det vara såhär” ”jag vill nog leva ensam”….

Vi har nära vänner vi umgås mycket med, vi har en del aktiviteter med barnen.

Känner mig ibland som Charlotte i Sex and the city. Vi är det perfekta paret, mycket vänner, sociala och stabila… eller var… Mitt stora problem är att jag inte vill prata med någon av mina vänner om detta. Inte med min mamma heller. Jag har några riktigt riktigt nära vänner och min mamma och jag är jätte nära. Men jag vill inte blotta mig. Känna mig misslyckad. Oönskad. Vill inte bli bedömd eller pratas om. Jag vet att mina vänner skulle stötta mig men jag vill inte älta och blotta min strupe. I alla fall inte än. Så kanske en samtalsterapeut skulle vara nåt…

2 gillningar
6

Jag har läst en annan tråd om samma, där mannen behövde tid. KOmmer inte ihåg vilken tråd det var men kvinnan i den gick bokstavligen talat sönder för varje inlägg hon skrev kändes det som.

Gör din man något åt situationen eller han förväntar att allt ska lösa sig bara så där ur det blå?
Alla har vi våra kriser och sätt att hantera de på. Med mitt facit i hand och den skiten jag har gått genom hade min man inte fått komma till mig och säga att han behöver tid för att han inte vet vad han vill. Då blir det samtalsterapi direkt. Tillsammans och var för sig. Att grubbla på egen kammare funkar inte. Att sätta en sån press och ångest på sin partner som det innebär att vela med vad man vill är inte schysst!

Hade jag varit i dina skor och inte flyttat ut då hade jag ställt krav på hur det här funderandet skulle gå till. Jag hade för det första inte ställt upp på sex. Vet man inte vad man vill då får man vänta med allt. Jag hade även ställt kravet att ta ansvar hemma så att jag kunde lämna hemmet och rå om mig själv. För när han släppte bomben att han inte visste vad han ville då hamnade du också i ett träsk av dåligt mående. Acceptera inte bara vad han säger, alla handlingar har konsekvenser.

8 gillningar
7

Stark1… Tack för ett bra svar!

Tänker väl lite i de banorna men behöver hitta en normal hjärtrytm först innan jag ”orkar stå på mig”.

Jag tror att han behöver landa under nya jobbet. Vakna till ljusare dagar då han alltid blir deppig på vintern. Han kände inte att vi skulle gå i terapi ännu. Han tyckte det var lite klyschigt… Men det kommer jag att kräva om han bestämmer sig för att han är klar med oss. Frågade faktiskt om inte ”vi” var värda att kämpa för och sa att jag inte ger upp så lätt. Dessutom tycker jag vi är skyldiga våra barn att ge det en ärlig chans.

Det kanske landar i en separation tillslut, men då kommer han få känna på hur det är att bära allt ansvar på egna axlar. Inte fans tänker jag ringa
Mäklare, ta reda på annat praktiskt eller låta barnen tro att det är ett gemensamt beslut. Med det sagt så ska jag inte lägga något på barnen eller smutskasta honom framför dem men jag tänker inte vara med
Och leka ”vi är överens”. För det är vi inte.

Och ärligt. Passion känner man väl för faan inte varje dag hela livet för en partner. Det finns ju en vänskap, en trygghet, ett liv och för mig är kärlek, att älska någon och att vilja leva med någon så mycket djupare än ständiga fjärilar i magen. Han kan få adoptera skallerormen han planterat i min mage om han vill känna pirr.

11 gillningar
8

Usch vad jobbigt. Jag tänker att under tiden som han funderar, kan ni gå i parterapi, schemalägga tid för samtal mellan er två, och boka in lite grejer att göra tillsammans. Ge det 6 månader, om det inte är bättre bör du fundera på vilken relation ni kan ha om ni separerar. Ni kanske ändå kan resa, eller ha familjemiddagar. Sen borde du boka in en enskild tid till psykolog för att kunna hantera en eventuell separation.:heart:

2 gillningar
9

TACK!
Vi har egentligen inga problem att prata med varandra. Men i detta fall blev jag väldigt tyst. Funderar mycket och är rätt för att sluta vara ledsen för då kommer jag bli arg och då oxå elak. Jag är jäkligt rapp i truten… Jag typ biter ihop nu.

Jag ska ta kontakt med någon att prata med, det behöver jag. Men inte riktigt ännu, måste få landa lite.

Stundtals är jag bitter och känner att ”varför ska jag fortsätta serva honom och ge honom ett så bekvämt liv” ” jag kommer klara en vardag själv, han kommer få det tufft” ”lev själv då om du tror det är så jävla roligt”….

När han ventilerat med sin mamma hade de pratat om att vi skulle ta oss råd och skaffa en 1:à han kunde bo i så han fick vara själv och fundera. Då blev jag så innihelveteförbannad så jag höll på spricka. Kunde inte svara när hans mamma skickade sms till mig. Kände bara att ”jaha, stackars han, är det så jobbigt så du ska checka ut från familjen och hitta dig själv? Och jag ska bara fortsätta sköta allt”. Helt otänkbart för mig just i detta nu, då kan han sälja huset så flyttar jag med men jag tänker inte rodda en husförsäljning för att han ska leka ungkarl. Nej. No. Njet.

10 gillningar
10

Så han vill fly allt och bara vara själv?
Så gör man INTE göra när man har familj och barn. Barnen kommer först och de lämnar man inte för att “hitta sig själv”

En liten etta tyder på att han inte har något intresse att vara delaktig i familjelivet om du frågar mig. Hur känner du inför det?

1 gillning
11

Precis så känns det. Tvår nej från min sida. Man flyr inte. Stanna och red ut eller avsluta det snyggt.

Tror faktiskt inte att han tänkt ordentligt på vad det faktiskt skulle innebära om han hade en koja att fly till. Jag byter lås på dörren då kan jag lova. Enligt honom var det hans mamma som kom med idén och han sa att ”aa, det kanske inte skulle vara så dumt”.

Han kan lämna mig men lämnar han barnen så vet jag inte vad jag tar mig till med han. Tror jag visserligen aldrig hanblommor göra men att ens fundera på att flytta själv… Fy faan!

1 gillning
12

Det känns nästan som att du kan luta dig tillbaka, ta en skål popcorn och se på hur han kraschar när han ska klara sig själv. Sen när han vill komma tillbaka så ställer du krav på vad han ska göra himma och vilken egentid han får offra för att familjen ska vara nöjd.

Det skulle kunna gå så… För man brukar ju inte sakna kossan förrän stallet är tomt… (så sa en chef till mig när jag hade varit sjukskriven 3 veckor :rofl:)

3 gillningar
13

Hahah så jäkla bra kommentar kossan när stallet är tomt :joy:

1 gillning
14

Jag förstår att du har det tufft. Tycker det är förfärligt av din svärmor att råda sonen att flytta till en etta utan minsta tanke på dig och hur du ska rodda allt!
Om det är någon som är i kris så är det ju du!

Min spontana tanke är att du borde packa din väska och sticka iväg ett par veckor och bara lämna skutan.
Med förevändning att du mår dåligt av situationen att du måste få perspektiv och landa.

Så kan din make och hans morsa rodda allt själva!

(Jag förstår att du kanske inte skulle kunna göra detta, men det är nog vad han (och morsan) behöver…):thinking:
/Kriol

3 gillningar
15

Känns som du nästan skriver min historia. Förutom att min man tog en liten etta, har barnen halvtid men när han ville flytta var det för han behövde tid, han kände inte fjärilar längre, han gjorde detta för oss, han var avstängd och ville inte vara nära någon. Detta var i nov som han flyttade. Vi fortsatte umgås men ingen fysisk kontakt, spenderade jul och nyår ihop. I början på förra veckan pratade vi om att ses denna och prata bara vi två. MEN och här kommer tvisten, fick reda på att han är på tinder, han som var avstängd och inte ville träffa någon. Blev helt förkrossad, hur fasiken man inte kan vara ärlig från början !! Hoppas verkligen det går bättre för dig men det jag ville komma till var ställ krav, låt det inte dra ut på tiden utan en handlingsplan. Då jag är en kär idiot så hoppas jag på att min man kommer tillbaka och nu klippt all kontakt som inte rör barnen för att rädda mig själv samt se om han saknar den här kossan ( mig)

5 gillningar
16

Så märkligt det där att han ska ta en etta och vara ensam ?? Om det är så att han behöver distans kan ett förslag vara att växelbo så även den andra partnern får andrum !

4 gillningar
17

Har han börjat nytt jobb nyss?

18

Säger så här; familjeterapi omedelbums!!

Tror det kan vara gott för dig, för din make, för er båda!

Mina erfarenheter av familjeterapi är inte att det bara handlar om ”familjen” eller ens ”relationen” alla gånger, hela tiden, alla ”60min”, utan många gånger så handlar det även om ”individen”.

Du skriver att ni sällan bråkar, eller är osams, att du älskar din make. Vilket är en fin grogrund. Men samtidigt går det inte att blunda för att du är väldigt ”stark” och tydlig i dina omdömen vad gäller din makes förmåga till att bidra till ”Familjen AB”… :wink:

Att säga att terapi är klyschigt…(?) Tja, alla har rätt till en åsikt! Men det har ju även du i detta nu!

Hade absolut kunna köpa om din make sa att han var ”rädd” för att gå i (familje)terapi. Det kände även jag första gången (!). Rädd för vad man ska komma fram till, rädd att adressera vissa känslor, konflikter etc.

Men nu har din make yppat orden att han vill fundera på vad han vill i livet, och dessutom, vad han vill i er relation…

Jag kan förstå dina starka känslor i allt detta. Visst kan vi alla drabbas av en känsla av att ”vad vill jag i livet?” och det kan då ”klyschigt” klistras upp mot en 30,40,50-årskris. Men tids nog så behöver detta konkretiseras, adresseras, och ibland leda till någon slags förändring. Kanske är din makes jobb-byte är en del i detta, men kanske behövs andra saker lyftas upp…

Hur mycket tid skall man ge någon? Tja, det är väl 10 000kr frågan…

Men givet er situation, där det dessutom förs fram en tanke på att skapa ett ”escape-room”, då tror jag att en viss tidsram kan välbehövlig, för båda parter. Kanske är ni båda i behov av detta ”escape-room”, växelvis boende? Testa den och se vad responsen blir… Troligtvis inte enkom positiv…

2 gillningar
19

Klokt och sant.

1 gillning
20

Har din man fått upp blickarna för något/någon utanför er relation? Någon kompis till honom som separerat nyss? Är det ungkarlsliv som lockar?
Det är ju i min värld ovanligt att män bara vill fundera och vara ensamma så där från allt, men visst, det kanske kan hända.

Det motsägs ju dock något av att du är en så fantastisk person, även enligt honom. Vad är det då som gör att han vill fundera? Han har det ju väldigt bra och dessutom bekvämt utifrån vad du berättar…. Det är nästan provocerande, ni är vuxna och föräldrar, det låter som någon slags tonårsursäkt, lite ’separera på prov’….
Men du får fortsätta springa i ekorrhjulet, och gärna då dra på sig en utgift till i form av en etta….

Visst kan man krisa och vara urbota trött på varandra ibland och visst undrar man om livet ska vara så här, men det är ju då man ska vända sig till varann och vända den känslan, eller? Förändra livet tillsammans.

Hur ska ni hitta tillbaks till varann om han ska ”checka ut”. Ni måste väl snarare umgås mer och göra fler roliga saker, hitta glädjen i livet, mysa, hitta förälskelsen igen, för det kan man, om man vill.

Att sätta sig i en etta och därmed frånsäga sig ännu mer av familjeansvaret, det är ju inte riktigt att hitta sig själv. Det är ju att separera och lämna den andra parten med allt ansvar.

Det här att få fundera, visst, men det är också ett sätt att säga att man inte vill mer men samtidigt ha kvar kakan, tills man helt har bestämt sig, speciellt om man inte aktivt förändrar saker i sitt liv eller aktivt vill hitta lösningen på situationen tillsammans.

Jag tycker han borde gå i terapi och ni också.

3 gillningar