Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur lång tid tar det att gå vidare?

Hej hörni!

Nu har det gått drygt ett halvår sedan jag blev dumpad. Det har varit jävligt tufft, och är fortfarande. Varje dag är jobbig och jag går liksom sönder av saknad varje dag. Drömmer om honom, tänker på honom konstant. Jag har hittat ett lugn i att vi inte har något emot varandra, vi är vänner och hörs ibland. Det känns tryggt. Men samtidigt finns det där jävla hoppet inuti och förstör för mig. Trots att jag vet att han var och är tydlig med att det aldrig blir vi, så kan inte min hjärna förstå att så är fallet. Jag jobbar fortfarande på att acceptera och verkligen inse att han inte alls älskade mig på det sättet jag trodde. Fan, vad svårt det är!

Samtidigt ser jag honom överallt. Han är offentlig så det är bara en googling bort. Ser hur bra det går för honom, hur bra han mår, vilka framsteg han gör. Medans jag själv sitter här och googlar gråtandes i min lägenhet, som en jävla idiot. Får veta så mycket mer än jag vill. Men ändå, så söker jag. Grottar ner mig. Vem hade inte gjort det kring sitt ex ifall man haft möjligheten? Visst är det väl ändå så?

Jag är ung. 26 år gammal. Men samtidigt är jag desperat och livrädd inför framtiden. Kommer jag någonsin hitta någon som får mig känna som han får? Kommer jag vara för kräsen i framtiden? Han har liksom satt en HÖG standard på vilken jag ens kommer släppa in någorlunda i mitt liv igen, känns det som. Och KOMMER jag ens kunna släppa honom?

Jag vill bara träffa någon och “börja mitt liv”. Jag vet att jag inte är redo. Men det förtränger jag med tinderdejter och bekräftelse. Men slutar bara med att jag kommer hem ifrån dejten och låser in mig och gråter för att han inte var honom.

Hur gör man för att låta sig själv gå vidare i ett lugnt tempo? Jag orkar fan inte må dåligt längre. Jag vill inte må såhär. Hur ser processen ut egentligen? Känner mig väldigt vilsen. Och trött… :frowning:

1 gillning

Jag tror inte att det finns några generalknep för att gå vidare på det sätt som man själv önskar. Helst brukar man ju vilja att tiden ska ta ett jätteskutt framåt, så att man befinner sig i en lycklig framtid istället för i det jobbiga nuet.

Men kanske kan du fundera lite grann kring det där “börja ditt liv”? Vad innebär det för dig? Att du har en man? Eller något annat? Att få ett kul jobb? Att plugga något intressant?

För mig som läser din text så är det ju självklart att ditt liv pågår för fullt. Det har inte stannat upp bara för att en snubbe har klivit ur det. Men någonting gör att du själv känner att nuet inte är ditt riktiga liv. För ditt riktiga liv - det ska ju inte innehålla någon saknad efter ett ex! Eller?

Det är inte alls min mening att låta hård, om jag nu gör det. Men jag upptäckte själv en sak när jag blev dumpad för två år sen. Nämligen att ens liv kan rulla på hur bra som helst, trots att man saknar ett ex.

Man kan göra roliga saker, man kan planera framåt och skapa ett härligt liv, samtidigt som man fortsätter sakna sitt ex. Man kan bära alla sina sorger och besvikelser med sig, samtidigt som man fokuserar på allt det där man vill göra och upptäcka. Man behöver inte vänta på att man ska sluta sörja innan man kickar igång sitt liv igen. Kanske slutar man aldrig sörja helt. Men det gör inget. För livet kan vara så spännande ändå.

Det var som att det tog 45 år för mig att begripa att livet absolut inte måste vara i ordning för att vara underbart. Var klokare än jag, så har du 20 bonusår jämför med mig på den punkten. :sunglasses:

8 gillningar

@Trassel har redan skrivit ett väldigt bra svar, och jag kan instämma i mycket av det hon säger.

Mina personliga erfarenheter se ut ungefär så här:

Efter uppbrottet från mitt ex-ex var jag i spillror. Jag sörjde djupt, och då sörjde jag inte bara honom i sig utan allt som förhållandet hade stått för. Jag sörjde våra framtidsplaner, jag sörjde mitt hopp, jag sörjde all den tid och energi jag lagt ned på oss två. Och inte minst sörjde jag även tidigare sår som revs upp igen i samband med detta.
Då fann jag det väldigt svårt att gå vidare, och till slut tog jag hjälp både av SSRI och psykolog. Det var alltså ett väldigt smärtsamt uppbrott, men också väldigt lärorikt.

Efter mitt senaste uppbrott tänkte och kände jag lite annorlunda. Jag hade kommit till en slags allmän acceptans att drömmar, hopp och förhållanden går sönder, och att livet trots det går vidare. Jorden fortsatte att snurra, och mitt hjärta fortsatte att slå.
Och livet kommer inte att stanna och vänta på mig.

Jag bokade exempelvis en resa strax efter uppbrottet till ett resmål jag länge velat åka till. Jag åkte dit själv, och såg till att ha saker att se och göra från morgon till kväll, och på det viset tvingades jag att ta mig ut och möta världen, istället för att fastna i min egen sorg. Det blev lite “fake it till you make it”, eftersom jag svurit för mig själv att mitt ex inte skulle få förstöra mer av mitt liv än han redan gjort.
Och efter ett tag blev det inte längre ett tvång att ge mig ut och möta världen, utan en rutin. Och trots att jag ibland fortfarande kunde sörja och vara arg och grubbla och en massa annat slutade jag inte leva. Nu är det kanske lite svårare i corona att boka resor och aktiviteter till höger och vänster, men det går fortfarande att se till att komma upp ur sängen och ut genom dörren. Om så bara för en långpromenad.

Mina uppbrott har ofta definierats av låtar jag hört i samband med avslutet och på något sätt relaterat till. Efter senaste uppbrottet hörde jag en gammal låt spelar på någon skvalradio på jobbet någonstans i bakgrunden. Men jag kommer ihåg texten jag hörde då:

But I won’t cry for yesterday
There’s an ordinary world
Somehow I have to find
And as I try to make my way
To the ordinary world
I will learn to survive

Det kändes helt rätt, och den texten snurrade i mitt bakhuvud första tiden.
Jag lever bara ett vanligt liv i en vanlig värld, och jag kommer att överleva detta.

3 gillningar

Hej!

Jag sörjer också en relation som tog slut i november/december. Har aldrig någonsin känt mig så ledsen och så trasig. Tänker på honom större delen av tiden och drömmer om honom också. Vet att det aldrig kommer att bli vi och det skulle aldrig fungera ändå, då det har hänt för mycket. Han var tex ute på dejtingappar samma kväll det tog slut, kanske tillochmed innan. Krossade drömmar och vill aldrig någonsin ha en relation igen känner jag…
Min familj och vissa vänner säger till mig att gå ut och dejta, tror ingen riktigt förstår hur dåligt jag mår.

Jag skulle också vilja veta hur lång tid det tar att komma över någon. Jag läste någonstans att det tar ungefär halva tiden av hela den tiden man varit tillsammans. Skulle det vara så har jag en ganska lång period framför mig, och jag tror faktiskt att det tar såpass långt tid. Han har säkert legat med en handfull tjejer redan och här sitter jag ensam och bara sörjer honom… det är förjävligt, men jag kan inte hjälpa det.

Livet har verkligen varit tufft den senaste tiden :broken_heart:

2 gillningar