Man kan läsa ditt första inlägg med olika ”glasögon”, en del har läst det m försörjarens glasögon, dvs tjänar man inget så har man ingen talan.
Jag läste det mer utifrån att ni har en relation med gemensamt ansvar, dvs om er ”överenskommelse” är att hon är hemma med barnen och du drar in stålarna, så måste ni ju ändå båda vara med och tycka om hur de ska spenderas.
Har ni aldrig pratat om era förväntningar på varandra, hur relationen bör vara för att det ska fungera? Det är ju självklart att man har förväntningar på varandra i en relation och att man blir besviken/ledsen/arg om de inte infrias. Förväntningar måste dock vara överenskomna, typ anses rimliga/acceptabla av båda parter.
Ekonomi, en ständig källa till problem om man inte delar värderingar.
Jag håller inte med, ni måste ha en överenskommelse som funkar för båda. Om överenskommelsen är att hon sköter hemmet och du lönearbetar, så måste hon ju ändå få vara med o ”tycka” då hon möjliggör ditt arbetande.
Lever man på en lön och barnbidrag, så kan jag tycka att det är extravagant att fira för 10 000kr, i min värld är det inte storleken på summan som visar hur stor tanken är.
Däremot behöver ni naturligtvis ägna tid åt varandra och faktiska ta hand om er relation, jag vet inte hur bra ni är på det? Det låter mest som ni gnabbas och inte alls uppskattar varandra i vardagen. För livet är ju faktiskt mest vardag.
Ovanstående skrev jag innan jag sett fler inlägg från trådstartaren….
Här verkar vi ha att göra med helt andra problem än de jag först trodde.
Har vi nu en bakåtsträvande osjälvständig kvinna som inte vill lönearbeta? Hon verkar inte vara barnledig från något arbete som hon avser gå tillbaka till. Hon vill bli försörjd och gärna bortskämd, ev signalera social status genom materiella ting osv och blir sur när inte förväntningarna infrias.
Då har ni ju helt andra problem.
Hade du inte koll på dessa väldigt basala värderingarna innan ni flyttade ihop och skaffade två barn? Har hon ändrats över tid? Har ni pratat om detta, lite som andra inlägg skriver ovan, ev familjerådgivning osv?
Det låter inte som hon är direkt ödmjuk i sin ståndpunkt medan du låter som en ganska hygglig kille, men det är klart nu läser vi detta ur ditt perspektiv är och har inte hennes version alls.
Om det går så långt som skilsmässa, så kommer du säkerligen att fixa det utmärkt. Sorgligt är det det dock att inte detta framkommit INNAN ni hunnit skaffa familj. Risken är väl att ni kommer att genomgå en ganska bitter skilsmässa där du anser att era tillgångar är dina och då ska hon ha hälften plus att hon blir bitter över att hennes levnadsnivå kommer att sjunka betydligt osv och hon ska behöva arbeta och försörja sig själv….
Jag har så otroligt svårt att förstå den här typen av kvinnor.