Han är verkligen inte samvetslös och jag tycker ditt resonemang är ett förenklade av både känslor och mänskligt beteende.
Nej, förmodligen är han inte samvetslös, men hans beteende är tyvärr det.
Såvida inte hans fru är okej med att han träffar andra, förstås.
Det går egentligen inte att förenkla hans agerande, för det är redan så enkelt och basic som det kan bli. Som så otroligt många andra människor i världshistorien väljer han att bortse från sitt dåliga samvete och istället göra det som är roligast här och nu.
Kanske kan man inte begära att han ska vara ärligare mot dig än vad han har varit, även om jag personligen tycker det är ganska hänsynslöst att inleda en förbjuden relation med någon. Det är ju trots allt ingen hemlighet att den sortens relationer ofta blir extra passionerade och uppslitande, och svåra att gå vidare ifrån.
Men det är väl överkurs. Bortsett från detta tycker jag att han beter sig onödigt egoistiskt när han liksom droppar små antydningar till dig att kanske skulle det ändå kunna bli ni.
Då behåller han ditt intresse betydligt mer än om han bara klippte direkt, samtidigt som han får vara the good guy som inte alls har ljugit för dig, för han har ju varit tydlig hela tiden. 
2 gillningar
Det är helt sant. Jag har nog blivit en obotlig cyniker på en del sätt. Och det beror nog på att jag sett min beskärda del av hela tramset kring själviskt beteende blandat med tårar, ursäkter, självömkan, förklaringar och alla vackra bedyrande ord som förklarar att “ja, jag vet att det jag gör är fel, men när just JAG gör det finns det så goda anledningar att jag har rätt att fortsätta med det, oavsett vem jag skadar”.
Jag säger inte att min egen cynism är okej alla dagar i veckan, men jag tror inte längre på personers ord, bara deras handlingar.
Och hans handling är ju faktiskt att han inte bara är otrogen mot sin fru, utan även sina barn och hela sin familj. Samtidigt som han håller dig ifrån sig på lagom avstånd, men utan att klippa bort dig helt.
3 gillningar
Vi har varit väldigt öppna och avslappnade runt varandra och han har pendlat mycket i sina känslor. Jag uttryckte en gång att jag kände att han manipulerar mig, att vi avslutar och sen lägger han fram världens argument till varför vi bör fortsätta. Han blev helt ställd, hade inte för en sekund förstått hur han framstod utan menade på att han verkligen pendlar sådär i sina känslor, vilket jag tror på. Tror inte alls han mått bra i allt som hänt…
Fast nu när ut hörde av mig sist gjorde han det klart att nytt år, bra tid för nystart. Så det är över nu på riktigt tror jag. Vi har verkligen försökt sluta så många gånger, detta är inget någon av oss trodde skulle hända. Speciellt inte såhär länge.
Fast det där köper inte jag. Jag anser inte att jag varit otrogen mot mina barn eftersom jag var det mot min man. Vår relation är vår och våra barn är inte inblandade i den.
Och ja, jag tycker väl delvis att han på ett sätt håller kontakten även om vi sagt det är över. Vilket mest är jobbigt för mig…
Där tycker vi helt enkelt olika.
Jag tror att en otrohet (och inte minst konsekvenserna) också påverkar barnen.
Det finns många trådar här som beskriver hur även barnen känt sig både svikna och besvikna över en otrogen förälder, och att det har orsakat dem både mycket smärta och ilska.
Det som händer i en familj påverkar barnen, och i en familj har även barnen rätt till ett perspektiv. Åtminstone i min mening.
Så jag måste erkänna att mina sympatier i denna historia i princip uteslutande ligger just hos hans familj. Och kanske även din familj, även om jag naturligtvis tycker att det är bra att du lämnat en dålig relation. Men att göra det just genom otrohet är kanske inte den väg som jag personligen uppmuntrar till
2 gillningar
Nej, självfallet skulle jag bara lämnat istället. Hade gett mig själv en tidsram på 6 månader men av olika anledningar så bröt vi upp tidigare. Sen hann jag tyvärr med mitt snedsteg trots allt. Men jag kan ändå känna…att så många gånger jag tagit upp problemen i vårt förhållande utan att de tagits på allvar. Det är inte heller okej.
Och jag känner också att barnen inte har att göra med de vuxnas relation. Barnen behöver inte veta att mamma eller pappa var otrogen. Det tjänar ingen på. Personligen vet jag att en av mina föräldrar var otrogen mot den andra men detta fick jag reda på som vuxen och det är inget jag hållt emot någon av dem eller känt mig ”sviken” på grund av. Uppenbarligen var det bäst för mina föräldrar att de separerade, vad som hände däremellan är deras historia, inte min.
Vilket enligt mig är det egoistiska. Han sätter helt klart sina egna känslor allra främst, och tycks inte vilja ta in hur velandet och hintandet möjligtvis kan påverka dig, och din möjlighet att komma någorlunda oskadd ur alltihop.
Låt inte det vara hans beslut. Stryk det där “tror”. Se till att bestämma att det är över, oavsett vad han kan tänkas ha för åsikt.
1 gillning
Han har ju faktiskt tagit sitt ansvar nu i att låta det avslutade varit avslutat där jag var den svaga som hörde av mig igen. Han vill göra det rätta och försöker också göra det.
Och mina förhoppningar är att vi nu inte faller tillbaka, men jag vet också hur svag för honom jag är om han nu skulle få ett ”återfall”.
Jag har också förståelse för att många här har blivit bedragna och att det är jobbigt att höra från älskarinnans sida. Jag har själv blivit bedragen och vet hur tufft det är. Ändå sitter jag här.
Och jag VET att det är så. Att pappas otrohet och allt vad den inneburit nu finns med i mina barns historia/barndom. Jag hade önskat att det gått att hålla dem utanför, men de är för stora för att inte fatta, hur gärna en än vill skydda dem. (Och jag har skyddat dem från de värsta smutsigaste detaljerna.) Älskarinnan ej längre med i bilden.
Min äldste hatar ändå sin pappa på alla sätt han kan (en får även komma ihåg att äldste har begränsad erfarenhet av relationer…). Min yngste tröstäter istället. Båda grejerna får jag hantera bäst jag kan - för pappan inser naturligtvis inte vilken skada han gjort. Han svek oss alla, men han gjorde ju bara det han kände för! Hans mänskliga rättighet! Att yngste väger för mycket är en risk för barndiabetes, får jag höra, och det är givetvis mitt fel - eftersom barnen bor hos mig.
OK, nu blev jag superprovocerad och åkte rakt ner i bitterheten märker jag. Sorry. Men jag är också skilsmässobarn. Ingen ska säga till mig att “barnen är utanför”. Vi var en familj, en flock (redan på min tid). Alla vet allt, på olika plan. Barnen är inte utanför, hur gärna en än vill det som förälder.
4 gillningar
Men hur fick barnen reda på otroheten? Någon av er vuxna måste ju ha berättat? Känner väninnor som varit otrogna men vilket inte uppdagats och varken man eller barn har någon aning och tar således inte skada av det.
Men att hålla det från barnen?
Jag tror inte att det handlar om att skydda barnen
Det handlar rent krasst om att skydda föräldern.
Sen beror det så klart på barnens ålder och mognadsgrad, och det finns ingen anledning att vältra sig i alla detaljer.
Men att låta barnen ta konsekvenserna för otroheten och sedan vara god nog att “skydda” barnen från anledningarna? Nej, det köper jag nog inte. Det handlar om förälderns bästa (och inte sällan förälderns feghet).
1 gillning
Du har stora svårigheter framför dig, du har tagit tjuren vid hornen och genomfört din egen skilsmässa med anledning av den amorösa relation du (trodde) hade med din nya partner.
HAN emellertid, var inte lika säker och på det klara med att det ni hade skulle kräva detsamma av honom och använder sina barn som sköld…
Mit råd är att du börjar SE din “älskare” som den lilla man han faktiskt är. Gå vidare, lämna honom och inse att honom kan du aldrig lita på, igen…
4 gillningar
Du måste vara beredd på att ju mer oåtkomlig du blir, desto mer kommer hans behov av din fortsatta bekräftelse att triggas.
Det kommer bli svårt för honom att bara avstå från den, och det faktum att han har gett små antydningar tidigare tyder på att han vill hålla fast vid dina känslor. Det är ju najs om någon gillar en så mycket! Och det är trist om den försvinner!
Därför bör du inte förlita dig till något hopp, utan till ren och skär viljestyrka. Det kvittar om du baserar den på stolthet eller moral, men släpp taget om honom helt, och ge inte efter på några villkor.
Alla inblandade förtjänar bättre än detta.
1 gillning
Fast jag skilde mig inte på grund av min älskare och att vi skulle bli tillsammans utan på grund av andra brister i mitt förhållande.
Nej det handlar då verkligen inte om att skydda föräldern, det handlar om att det finns konflikter som gäller vuxna och väldigt få av dem ska involvera barnen. Tycker det låter som något för bittra människor att berätta för små barn att mamma eller pappa förälskat sig i någon annan och lämnar familjen(kvinnan eller mannen, INTE barnen).
Jag har ingen vilja av att verka otillgänglig för att någon ska välja mig.
Det känns som att ni i tråden inte förstår. Det har ALDRIG varit på tal om att det ska bli han och jag, förutom vid svaga ögonblick när vi båda insåg att vi fallit för varandra. Och hans relation verkar vara sådan att oavsett vad som händer, håller man ihop, har man gift sig så har man i princip.
Jag har bara svårt att de hur en människa kan återgå till något ”skapligt” när man under flera månader förälskat sig i någon annan man träffat vid sidan av. Men det är jag! Verkar ju finnas en hel del som kan det. För småbarnsår eller ej var jag personligen väldigt förälskad i min man när vi var mitt i småbarnsåren och det fanns inte en tanke på otrohet.
Men, det är vad det är och nu måste jag gå vidare. Hur mycket kärlek jag än har för honom.
Nu förstår jag inte hur du menar?
Min frågeställning var väl snarare att höra från någon som varit i samma sits, hur man tänker när man gör som han gör. Han verkar ju inte ha lätt att släppa taget om oss men försöker gång på gång eftersom det är ” det rätta”. Men jag förstår inte hur man KAN gå tillbaka och vara lycklig efter detta. Men det kanske bara är mitt hjärtas sorg som har svårt att släppa taget om honom, vad vet jag…druckit vin. En bör nog inte skriva på forum då…
Sötnos… om ingen som druckit vin någonsin skulle skriva online så blev det inte mycket skrivet 
Jag har inte varit i din älskares sits så jag kanske är diskvalificerad bara därför, men jag tror inte att du ska tolka det han säger alldeles för bokstavligt.
HAN har med all sannolikhet inte alldeles lika stor rättspatos när det gäller formalia som det kan låta… HAN har alldeles säkert sitt eget “bästa” eller sitt mest forthcoming i beaktande, lååååångt framför tanken på dig&honom…